Staffan Bergsten, docent i litteraturhistoria
Att vara kvinnlig författare innebar ännu för hundra år sedan ett handikapp. Den som dessutom skrev för barn hade ytterligare fördomar att kämpa mot. Kvinnor och barn tillhörde hemmets sfär, medan den litterära offentligheten var förbehållen männen.
Det var något som den unga Elsa Beskow (1874–1953) ödmjukt böjde sig för när hon debuterade med Sagan om den lilla lilla gumman (1897), den första i den långa rad av böcker med både text och bilder av henne själv som skulle göra henne internationellt berömd.
 |
|
Författarinnan fotograferad 1944 framför en av sina böcker. |
|
SCANPIX |
Selektiv genusläsning
Samma år hade hon gift sig med den kände reformteologen, målaren, psalmdiktaren, skolmannen, fredskämpen m.m. Natanael Beskow. Han var nio år äldre, hade akademisk examen och en ansvarsfull tjänst. Självfallet hade han ett eget arbetsrum i hemmet med skylt på dörren: ”Arbetar – får ej störas”, medan hon ”skrev och ritade vid ett stort vitt bord i salongen… mitt i strömmen av husets händelser”.
Så berättar Stina Hammar i sin bok Solägget. Fantasi och verklighet i Elsa Beskows konst (2002). Hammar hör till en generation mitt emellan den tiden och dagens, hon har inte riktigt lärt sig att läsa med ”genusglasögon”, för att använda en modern term, men är väl medveten om den problematik som uttrycks i en berömd boktitel av den brittiska feministen Virginia Woolf: A Room of One’s Own (1929, ”Ett eget rum”). Först när en kvinna kan stänga dörren om sig i ett eget arbetsrum kan hon utvecklas helt och fullt som författare och konstnär.
Intimsfär
Elsa Beskow var inte bara maka och husmor, hon födde och fostrade också sex söner. Sitt liv i åldern 25–40 år beskrev hon som vartannat år ett nytt barn, vartannat en ny bok.
Stina Hammar, född 1923, har genom sin svärfar Gillis Hammar, som under många år samarbetade med Natanael Beskow i stiftelsen Birkagården, haft tillgång till intim kunskap om paret Beskow.
Hennes intresse för Elsa Beskow resulterade först i en biografi som utkom 1958, och den bok hon nu lägger fram utgör en vidgning och fördjupning av det tidigare verket som till stora delar återanvänds, ibland ordagrant.
Bilden av Elsa Beskows inre liv och utveckling berikas genom många och långa citat ur en tidigare opublicerad brevväxling mellan makarna, och det gångna halvseklets svenska och internationella forskning om hennes bilderböcker har kommit Hammars framställning till godo i form av mer ingående och perspektivrika verkanalyser.
Nostalgi och personlig tro
Hammars favorit bland bilderböckerna är sviten om Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin (1918) med fortsättningar. Tillkommen på Elsa Beskows något äldre dagar präglas den av tillbakablickande på en förgången tid, närmare bestämt hennes föräldrageneration före mitten av 1800-talet.
Olika släktingar har stått modell för tanterna, och såväl klädedräkt som heminredning återges med kulturhistorisk precision. Under sin utbildning kom hon i kontakt med den hemslöjds- och konsthantverksrörelse som utgick från britterna John Ruskin och William Morris. Inflytandet därifrån kom att gå hand i hand med ett pedagogiskt patos som hon lärt känna redan i skolan som elev till den Ruskininspirerade Ellen Key. Samtidigt fäster Hammar uppmärksamheten på de mer tidlösa och nästan mytiska mönster som skymtar bakom tanternas realistiska framtoning: de är sentida arvtagare till en antikens tre gracer och Nordens tre nornor.
En sida av Elsa Beskows utveckling som Hammar ägnar stort utrymme i sin bok är den religiösa. I ungdomen tog hon starkt intryck av den kristendomskritiska Ellen Key, som senare blev en personlig vän. Hennes blivande make Natanael däremot kom från ett fromt prästhem och studerade teologi i Uppsala. Motsättningen mildrades av hans avvisande hållning till Svenska kyrkan och övervanns allteftersom Elsa lät sig påverkas av honom tills hon nådde fram till en personlig tro som var djupt känd men dogmatiskt obunden.
Idyll och upprörda läsare
Natanael Beskow var en eldsjäl som tidvis brände ut sig. Under ett helt år 1908–09 var han ledig från sin rektors- och predikanttjänst i Djursholm för att återhämta krafterna och slog sig med hustru, barn och hembiträden ner i en villa på landet i Bergslagen – Elsa hade vid det laget goda inkomster av sina böcker.
För Elsas del resulterade makens sabbatsår i ett av hennes främsta verk, Tomtebobarnen (1910). Botanister och zoologer av facket har lovordat den exakthet med vilken bergslagslandskapets växt- och djurvärld återges, samtidigt som tomtefamiljen lånat drag av familjen Beskows olika medlemmar.
I likhet med de flesta av Elsa Beskows sagofigurer lever Tomtebobarnen i en idyll, men här och var skymtar faran. Bakom ett mossbelupet klippblock i skogen tittar ett troll fram och skrämmer barnen, och klädd i tallkottsrustning drar Tomtefar ut i strid mot en ettrig huggorm. Särskilt trollet upprörde många läsare när boken kom ut och ledde till insändardebatt i Svenska Dagbladet.
Vad som också väckte protester var den allra sista sidan i debutverket Sagan om den lilla lilla gumman (1897), där titelgestalten blir arg på sin olydiga katt och schasar bort honom. Katten i sin tur blir så förolämpad att han går sin väg för att aldrig mer komma igen. Efter påtryckningar lade författarinnan i en senare upplaga till en finstilt rad längst ner: ”Men kanske ändå att han kom hem till slut.”
Livsbejakelse
Det är det ljusa och livsbejakande i Elsa Beskows konst som Hammar lyfter fram. Följdriktigt ägnar hon sitt sista kapitel åt berättelsen om Solägget (1932), som också fått låna titel åt hennes egen bok.
På det realistiska planet är ägget en apelsin som en pojke råkat tappa i en helt vanlig svensk skog vars vilda invånare aldrig sett maken. För dem är frukten ett ägg fullt av möjligheter till ljus, vår och liv.
Som sådant har också Elsa Beskows konst fungerat för otaliga barn – och många vuxna – världen över.
(Artikeln publicerad 2003-05-20)
Beskow: Sagotanten med solägget
http://www.ne.se/rep/beskow-sagotanten-med-solägget
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
