Maria Bohlin, NE-redaktör
Utrikesminister Anna Lindh på en bår på NK blev omdebatterad som Årets bild, och polisens foto från gripandet av livstidsdömde rymmaren Tony Olsson hamnade i Expressen. Bilder av blommor, ljus och sörjande människor avlöste varandra efter olika mord och olyckor. Kanske är det dessa fotografier du minns från svensk press 2004, kanske är det andra. Men vem avgör vilka bilder som publiceras i svenska tidningar, och vilka bilder anmäls till pressombudsmannen?
Den 31 juli 2004 publicerade Expressen en bild på när den livstidsdömde mördaren Tony Olsson grips på en höskulle efter en spektakulär rymning från Hallanstalten. Han har bara kalsonger och en smutsig kriminalvårdströja på sig, hö sitter kvar på kläderna och vittnar om var han har legat gömd. Utifrån den bilden kan man ställa några frågor kring bildjournalistik. Vem är det som tar bilderna som publiceras? I det här fallet var det inte en pressfotograf utan en polis från Nationella insatsstyrkan, som sedan utan sin arbetsgivares vetskap förmedlade bilderna till Expressen. ”Foto: Expressen” stod det under bilden när den publicerades. När Aftonbladet sedan publicerade bilden angavs ”Foto: privat”.
Hur påverkar tidningarnas bilder vår världsuppfattning? Tre månader efter rymningen från Hall publicerades bilder från fängelsets övervakningskameror, där Tony Olsson har en pistol i handen och är på väg att ta sig ut från anstalten. Bilderna från övervakningskameran förmedlar en romantisk bild av den kriminelle, med dramatik och spänning. Bilden av Tony Olsson i kalsonger och en smutsig tröja däremot ger snarare en hjältebild av svensk polis. Så fort en bild har fastnat på näthinnan så har den gjort ett intryck. Det går inte att låta bli att ”läsa” en bild på det sätt som man kan låta bli att läsa en text.
 |
|
Var det rätt att publicera en bild på Mijailo Mijailovic innan han var dömd i tingsrätten? |
|
HENRIK MONTGOMERY/PRESSENS BILD |
Allmänintresse mot personlig integritet
Vilka bilder är det som inte publiceras i våra dagstidningar? Precis som när det gäller texter måste redaktionerna ofta hantera en konflikt mellan allmänintresset och hänsynen till den personliga integriteten. Som en vägledning finns ”Etiska spelregler för press, TV och radio”, som medierna frivilligt har förbundit sig att följa. ”Visa alltid offren för brott och olyckor största möjliga hänsyn. Pröva noga publicering av namn och bild med hänsyn tagen till offren och deras anhöriga”, lyder en av de 17 paragraferna. Syftet med de etiska spelreglerna är ”att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet”.
När det gäller fotot av Tony Olsson var allmänintresset förstås stort. En dömd mördare som ansågs farlig för allmänheten hade befunnit sig på rymmen och nu hade polisen gripit honom. Men kränker bilden i onödan Tony Olssons personliga integritet? I slutet av året anmälde Tony Olsson bilden till pressombudsmannen (PO), som ansåg publiceringen klandervärd. Ärendet skickades därför vidare till Pressens Opinionsnämnd (PON), som kommer att fatta sitt beslut i början av 2005.
I slutet av februari 2004 klandrade PON Expressen för publiceringen 11 september 2003 om mordet på utrikesminister Anna Lindh. Publiceringen anmäldes av PO Olle Stenholm i samråd med Lindhs make Bo Holmberg. PON ansåg att ”Expressens publiceringar på grund av iögonenfallande omfattning och påträngande närgångenhet måste anses oförenliga med pressetikens krav. ”
Några dagar senare utsågs en av bilderna från just denna publicering till Årets bild i Pressfotografernas klubbs årliga tävling. Fotot var taget av frilansfotografen Stefan Söderström strax efter knivattacken på Anna Lindh. Utrikesministern ligger på en bår med en syrgasmask över ansiktet, ambulansmännen är på väg att rulla ut henne från varuhuset NK, där hon attackerades.
Kontroversiell bild
Fyra jurymedlemmar med erfarenhet från dagspressen röstade för den vinnande bilden, en jurymedlem från reklambranschen tyckte bilden var osmaklig och röstade emot. Pressombudsmannen Olle Stenholm ansåg att juryn borde ha tagit hänsyn till Anna Lindhs anhöriga och valt en annan bild. Ingrid Nilsson, en av de jurymedlemmar som röstat för Stefan Söderströms bild, ansåg att det vore omoraliskt att inte kunna belöna Anna Lindh-bilden, samtidigt som tävlingen genom åren har prisat bilder på krigsoffer från andra länder.
Göteborgs-Posten var en av få tidningar som valde att publicera fotot när det blivit utsett till Årets bild. ”Att inte visa GP:s läsare vilken pressbild en expertjury anser vara den bästa i Sverige förra året vore att bortse från en dagstidnings viktigaste uppdrag: att skildra alla väsentliga inslag i nutidshistorien. Här speglas dessutom en historisk händelse, mordet på en utrikesminister”, skrev de ansvariga utgivarna bland annat i en motivering till publiceringen. Tidningen valde att publicera bilden i ett mindre format än vad som är normalt när Årets bild presenteras.
Dagens Nyheter, Sveriges upplagemässigt största morgontidning, publicerade inte några bilder av Anna Lindh på NK, vare sig vid tiden för mordet eller i samband med Årets bild. Däremot valde chefredaktören Jan Wifstrand att publicera namn och bild på Mijailo Mijailovic redan innan han blev dömd för mordet på Anna Lindh i tingsrätten. Wifstrand är för en öppen och offentlig linje när det gäller gärningsmän, men vill vara restriktiv när det gäller ”garanterat oskyldiga offer för olika händelser”, som han säger i samband med att rättegången mot ”Hörbymördaren” Ulf Olsson inleds (DN 2004-11-26).
Ingen död svensk på bild
De flesta tidningar valde alltså att låta hänsynen mot brottsoffer och anhöriga gå före allmänintresset i fallet Anna Lindh. ”Bilder av döda och svårt skadade människor är ett undantag i svensk press”, säger PO Olle Stenholm. ”Om en bild på en död identifierbar människa publiceras leder det alltid till klander.” Det dristar han sig till att säga, även om han också säger att varje nytt fall måste bedömas för sig. Att schablonmässigt anmäla eller tillåta en viss kategori av bildpublicering är han starkt emot.
Pawel Flato, fotograf och ordförande i Pressfotografernas klubb, tycker att man är fel ute om man säger att man aldrig ska publicera en bild på en död svensk. ”Det finns en sådan rädsla för döden”, säger han. Däremot tycker han absolut att man ska diskutera mer om hur den döde kan visas och hur bilden publiceras. När det gäller Årets bild tycker han inte att problemet var bilden i sig, utan publiceringen i Expressen. Tillsammans med andra bilder från samma tillfälle återkom den på löpet, på förstasidan och på flera uppslag i tidningen. ”Det var alldeles för överdrivet och okänsligt”, tycker Pawel Flato.
Kenth Andreasson på Göteborgs-Posten håller med om att man inte kan ha en strikt regel om att inte visa en död svensk på bild. ”Om vi blir för restriktiva riskerar vi att det går ut över autenticiteten. Går vi för långt förlorar vi en del av vår historia.”
400 anmälningar per år
Pressombudsmannen tar emot omkring 400 anmälningar varje år, och ungefär 50 av dem leder till klander när ärendet avgörs av PON. Olle Stenholm uppskattar att 20–25 procent av anmälningarna gäller bilder. Nu är det inte bilder av Anna Lindh-typen som PO tar emot mest anmälningar om. Ofta handlar det om arkivbilder som återanvänds på ett felaktigt sätt – eller att en person har fotograferats utan att vara medveten om det. Det kan vara en så kallad genrebild från ett varuhus eller en gågata till exempel. En sådan bild leder inte till klander, även om PO har stor förståelse för att det kan kännas obehagligt att bli fotograferad utan att man märker det.
Det absolut vanligaste klagomålet är enligt Olle Stenholm att någons porträttbild har publicerats i ett negativt sammanhang. Det kan handla om att publicera bild på en person som har omkommit i en trafikolycka, och då menar Olle Stenholm att det kan vara viktigt att upplysa om vem som har omkommit för att motverka missuppfattningar och ryktesspridning. Porträttbilder publiceras också på personer misstänkta för brott. Då kan allmänintresset motivera namn- och bildpublicering också innan dom fallit, men det måste bedömas från fall till fall.
Det kan hända att anmälningar angående porträttbilder kommer att minska, eftersom lagen om utlämning av passfoton och andra personfotografier i offentliga register har ändrats under 2004. Nu måste den avbildade ge sitt tillstånd för att bilderna ska kunna lämnas ut.
Tidningarnas praxis förändras
Under första halvan av 1900-talet publicerades namn och bild på brottslingar och brottsoffer urskillningslöst, berättar Olle Stenholm. Det skärptes till ordentligt när den första pressombudsmannen tillsattes 1969, men har sedan delvis luckrats upp igen. I dag tar tidningarna mycket hänsyn till den personliga integriteten när det gäller ”vanliga” människor, medan medietrycket har ökat på offentliga personer och ”kändisar” anser Olle Stenholm. Kenth Andreasson från Göteborgs-Posten och Pawel Flato från Pressfotografernas klubb har samma uppfattning.
Alla tre är också eniga om att tidningarna har blivit försiktigare med publicering av bilder på barn. ”I dag går vi inte in på en skolgård och fotar elever utan tillstånd”, säger Kenth Andreasson. ”Fler barn har skyddat boende, det finns en allmän oro för pedofiler och dessutom finns det en större medvetenhet om vad medieexponering kan innebära.”
”Jag besöker många redaktioner i mitt jobb, och tar ofta upp att det är viktigt att skydda minderåriga”, säger PO Olle Stenholm. ”Minderåriga blir mycket mer skadade än vuxna i samma situation.”
Kenth Andreasson skriver om journalistik och pressetik varje söndag i Göteborgs-Posten och har intresserat sig mycket för etik under sina 35 år i tidningsbranschen. ”Vi fattar inte beslut efter om vi tror att vi kan bli fällda av PON, utan för att vi har respekt för människor”, säger han.
”Jag är mer rädd för att man blundar för verkligheten än för att man visar för mycket”, säger fotografen Pawel Flato. Men han tror samtidigt att det kan vara starkare att antyda något än att vara alltför direkt i en bild. ”Bilden ska förmedla känslor, det är så den ska användas.”
Externa länkar
(Artikeln publicerad 2005-01-14)
Bildetik: Den svenska pressbildens gränser
http://www.ne.se/rep/bildetik-den-svenska-pressbildens-gränser
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
