Arne Järtelius, NE-redaktör
”Jävla likskändarjournalistik!” Orden är den dåvarande DN-chefen Herbert Tingstens när han i Expressen i början av 1945 fick se de första bilderna från de av de allierade befriade koncentrationslägren. Sedan dess har många bilder av krig, dödligt skadeskjutna människor och lidande runtom i världen visats i våra dagliga tidningar. Vad gör sådana bilder med oss? Vilka bilder får oss att (re)agera?
2004 publicerade svenska dagstidningar bilder av ett flertal krigshärdar och från ett stort antal terroristattacker. Till dem ska läggas rikligt med bilder av svår svält och stor nöd samt, nu senast, från flodvågskatastrofen i Asien. Det var ofta bilder som på nära håll och i detalj visade offren för det våld av olika slag som utövats. Många av bilderna – i synnerhet sådana med lätt identifierbara svenskar – är pressetiskt tveksamma, och de skulle alldeles uppenbart fällas av Pressombudsmannen om en anmälan inkom från någon av dem som visas på bild.
 |
|
Alla vill ha sin bild av kriget. |
|
CHIP HIRES/GAMMA/IBL |
Andras lidande
Bilden på den i Abu Ghurayb-fängelset i Bagdad i ett hundkoppel fängslade mannen (bildens klassiska sadomasochistiska blinkning till publiken är all too obvious) är lätt identifierbar. Det skulle pressetiskt sett tala emot att publicera bilden av honom, men i krig och politik är det kanske andra faktorer som ska styra bildurvalet. President Bush sade i Washington 6 maj att han var ”ledsen” när han såg bilderna från Abu Ghurayb, men han var ”lika ledsen för att människor som såg dessa bilder inte begrep Amerikas sanna natur och hjärta”. Det senare är en intressant iakttagelse om hur olika bilder kan tolkas. I sin bok Att se andras lidande (2004) skriver amerikanskan Susan Sontag om samma bilder, som hon menar att människor överallt i världen kommer att förknippa med USA:s krig i Irak: ”Dessa fotografier är vi själva. Det vill säga, de är representativa för den rådande administrationens specifika policy och kolonialstyrets i grunden fördärvande inverkan.”
Valet av vilka bilder som i svenska medier visas av utrikes händelser styrs mer eller mindre medvetet av det man brukar kalla avståndets etik, med vilket avses att ju längre bort när det gäller geografi och kultur en bild är tagen, desto kortare är vägen till beslutet att den publiceras. Till plats och etnicitet kan förmodligen också läggas tid, dvs. historiens gång kan ha en förmåga att ge etiken andra ben att bedömas efter; gårdagens ”likskändarjournalistik” uppfattas i dag kanske inte som lika skändlig.
Bildernas krig
Britten Roger Fenton, den kanske första krigsfotografen i historien, skickades på uppdrag av British War Office för att skildra Krimkriget (1853–56). Han hade av sin uppdragsgivare strikta order att inte fotografera döda soldater, varför de döda och de svårt sårade i sjukbarackerna ersattes med stiliga soldatporträtt, vyer av tältläger och soldatförflyttningar. 160 år senare, under inledningen av USA:s krig mot Irak, fanns vad väl närmast kan beskrivas som ett moratorium för amerikanska tidningar att visa bilder på döda amerikanska soldater (inklusive body bags och kistor).
Irakkriget är som bekant en fortsättning av ”kriget mot terrorismen” som inleddes efter 11 september-attackerna 2001. Samma dag, det är en av Gerhard Pauls teser i mastodontverket Bilder des Krieges – Krieg der Bilder (2004), ”inleds ett nytt kapital i såväl krigets historia som i dess visualisering”. Det kriget startade, i direktsändning och worldwide, med bilderna av de brinnande tornen på World Trade Center i New York; med andra ord med bilden som krigsförklaring.
”Kriget mot terrorn” fick ett nytt inslag med avrättningen den amerikanske journalisten Daniel Pearl i Karachi, Pakistan, 2002. Videon som visade när han fick havudet avskuret blev tillgänglig för medier över hela världen. Terrorismen blev nu till på TV direktsänd våldspornografi med terroristen som filmregissör. I Abu Ghurayb utvecklades detta dialektiskt till att göra torteraren till videoartist.
Den typen av bilder har vållat stora problem för en TV-kanal som CNN. CNN-chefen Chris Cramer säger i en intervju med DN (2004-11-05): ”Det är bara en tidsfråga innan islamistiska terrorgrupper gör oss till sina direkta medbrottslingar.” Med det avser han att en gisslantagande terrorgrupp skulle kunna komma med ett ultimatum till TV-bolagen världen över: ”Sänd vad vi kräver eller vi tar livet av samtliga i gisslan! Vad gör vi då som TV-producenter", frågar CNN-chefen retoriskt.
Helvetiskt neutral
Att sanningen är krigets första offer är ett påstående lika sant som kriget är gammalt. Susan Sontags råd till bildredaktörerna lyder: ”Må de avskyvärda bilderna hemsöka oss. Även om de bara är symboler och omöjligt kan omfatta större delen av den verklighet de hänvisar till, så fyller de ändå en livsviktig funktion. Bilderna säger: Detta är vad människor är i stånd att göra – och frivilligt kan göra, entusiastiskt och egenrättfärdigt. Glöm inte det.”
I den nya upplagan av sin bok Krigets första offer är sanningen (2004) går Philip Knightley igenom rapporteringen från samtliga amerikanska och brittiska s.k. inbäddade reportrar under Irakkriget 2003. Han fann där endast två reportrar som uttryckte någon kritik mot invasionen. I stället har det, som Knightley ser det, skett en inkorporering av journalistiken – i text och bild – i krigsmakten. Han skriver: ”USA har nu en linje för hanteringen av medier i krigstid som man vet både kommer att fungera och ge ett brett allmänt stöd.” Det var före Abu Ghurayb.
Det skrevs också före 13 november 2004. Det är då som en amerikansk marinsoldat inför öppen kamera inne i en moské i al-Falluja skjuter ihjäl en till synes obeväpnad och skadad irakisk soldat. Den som filmar är Kevin Sites, inbäddad fotojournalist och anställd av NBC News. Två dagar senare visas hans video över hela världen, och i tryckta medier publiceras dödsskjutningen i en bildsvit. Om det var rätt att publicera? Det beror på vilken sanning om kriget som ska visas.
Bilder är definitivt inte neutrala, och de brukar ju därtill omtalas som sägande mer än tusen ord. Bilder skapar minnen som lagras för att med olika intensitet komma fram när verkligheten tränger sig på. Mustafa Can, svensk journalist inbäddad hos 1st Brigade Patrols enhet 366 i Irak 2003, skriver (DN 2004-11-19) om vilka minnen NBC-bilderna väckte till liv hos honom. Han hade varit vittne till en misshandel av en irakier som efteråt svävade mellan liv och död. De förklaringar till sin insats som Can efteråt fick av de amerikanska soldaterna var: ”’Ehhh, what the fuck. Vad ska man göra. Han vägrade att samarbeta.’ ’I stridens hetta du vet, man har inte alltid tid att förhöra folk på plats.’ ’Sanningen är att irakierna inte fattar att vi bara vill hjälpa dem att återställa ordningen.’”
Minnesbilden och bilden av verkligheten
Tidningsbilder verkar ha en stark förmåga att tränga sig på och pockar ivrigt på att säga något om verkligheten. De vill bli tolkade, strävar efter att bli förstådda och är sällsynt ivriga när det gäller att bli insorterade i något av de många minnesarkiv som våra hjärnor är skapta för. Även om världen kan uppfattas som krympande är det ändå väldigt få svenskar som någonsin kommer att träffa på verkliga terrorister, bäddas in hos någon armé eller bli vittne till en livs levande fattigdom. För oss andra kan tidningsbilderna vara till både hjälp och stjälp.
Den ideliga närvaron i våra vanligaste medier av foton från världens alla hörn tjänar ständigt som en signal till att vi ska försöka tolka det som visas. När vi sett sådana som Lynndie England, den dödsskjutande amerikanske soldaten eller Daniel Pearl på bild kan minnet arkivera dem var och en försedd med sin minnestag: ”torteraren”, ”tortyroffret” och ”soldaten i moskén”. Minnet får på så sätt sitt, men den fråga man borde ställa sig inför varje foto är dels vilken verklighet som skildras och vad den har att berätta, dels vilka etiska val som bör träffas av dem som publicerar bilderna. Dagens bilder av verkligheten är morgondagens verkliga minnen – privata och kollektiva.
(Artikeln publicerad 2005-01-14)
Bildetiskt: Långt borta och nära
http://www.ne.se/rep/bildetiskt-långt-borta-och-nära
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
