Martin Lagerholm, NE-medarbetare och frilansjournalist
Oavsett om tyskarna i maj 1945 beskrev det förlorade kriget i termer av befrielse eller nederlag, återlösning eller skräck, var lättnad den dominerande känslan inför det faktum att det förödande andra världskriget äntligen var över.
Hitler, nazismen och fascismen hade förlorat, och ingen eller få – och framför allt inte det tyska folket som helhet – skulle sakna den terror som också hållit sina egna medborgare i ett järngrepp.
 |
| KEYSTONE/GETTY IMAGES/ALL OVER PRESS |
| Av nazisterna stulen konst återbördas. |
Nollåret
Grundstenen till den långsamma demokratiska uppbyggnaden ur Tredje rikets ruiner lades vid just tyskarnas villkorslösa kapitulation. Detta mentala grundscenario för Tyskland år noll råder det knappast särskilt delade meningar om i den väldokumenterade forskning som gjorts under de 65 år som passerat sedan krigsslutet.
Vad man däremot inte diskuterat särskilt flitigt är de kulturella och intellektuella tillgångar och traditioner som nazismen tog med sig i fallet. Det var inre värden som i sig utgjort vitala inslag i den tyska kulturen under första hälften av 1900-talet (och längre tillbaka än så), men som mer eller mindre, och delvis av förklarliga skäl, sattes ur stånd efter kriget.
Att tyskarnas moraliska tyngdpunkt under efterkrigstiden framför allt legat på det kollektiva ansvarsbegreppets absoluta innebörder har varit lika naturligt som nödvändigt för det tyska folket och den nygrundade demokratiska förbundsrepublikens giltighet som rättsstat (i DDR förhöll man sig helt annorlunda till det nazistiska förflutna). Dessutom tenderar finkulturella spetsfundigheter och filosofiska abstraktioner att minska i angelägenhetsgrad i tider av ren och skär överlevnad och av hårt återuppbyggnadsarbete.
Bildningsborgerlighet
Vilka idémässiga storheter och betydande andliga konventioner var det då som offrades på världsfredens altare 1945? Det korta men komplexa svaret lyder: bildningsborgerlighetens kultur och sedvänjor. Visserligen utgjorde efterkrigstidens snabbt moderniserade samhällen ett slags startpunkt för högborgerlighetens och bildningsaristokratins gradvisa nedgång över hela västerlandet, men dess betydelsefulla och livskraftiga traditioner i tyskt kultur- och tankeliv fick på grund av kriget och dess konsekvenser ett särskilt abrupt slut där.
Bildningsborgaren var alltsedan slutet av 1800-talet det tyska samhällets intellektuella och konstnärliga spjutspets och kunde berömma sig av att vara det tyska kulturskeppets själva förfinade galjonsfigur. Bildningsborgaren representerade den tyska konst-, musik- och litteraturskattens organiska enhet, som i fråga om tankedjup och estetisk lyskraft betraktades med avundsjuka blickar av andra kulturfolk. En sann tysk bildningsborgare visste att likt Thomas Mann (den kanske förnämsta – och sista – företrädaren för den bildningsborgerliga traditionen) vägra förvandla överindividuella och metafysiska storheter till en banal värld av sociala och politiska sakförhållanden. Mot begrepp som demokrati och nivellering satte man tradition, historia, individualitet och värdebegreppens hierarki.
Radikalkonservatism
Medan ”civilisationen” utgjordes av den västliga (brittiska, amerikanska och franska) modellen för det moderna, med allt vad det innebar av kapitalism och masskultur, stod begreppet ”kultur” för tyskarnas motstånd mot just den moderna utvecklingen och i stället samlade sig runt ”evigt gällande” begrepp som djup, slutenhet och esteticism. Den bildningsborgerliga tyska eliten var således driven av uttalat antidemokratiska — eller snarare opolitiska — ideal.
Men i och med 30-talets starkt politiserade och oroliga samhällsklimat, med en alltmer radikaliserad konservatism som svar på det revolutionära hotet från öster och inifrån, var skotten mellan en bildningsmässig och intellektuell elitism och de fascistiska och nazistiska rörelserna inte alltid längre så täta. När delar av den kulturella och sociala noblessen som en motreaktion mot ”modernitetens värdenihilistiska tendenser” började tala om den tyska kulturstatens behov av en härskare av ”mytiska” mått såg Hitler sin chans att inte bara blidka och dupera massorna utan också den borgerliga eliten.
I maj 1945 låg alla sådana visioner, i likhet med Tyskland som nation, i grus och aska. Och därmed hade också en 150 år lång tanketradition — den filosofiska idealismen, med rötter i den tyska romantikens föreställningar om den estetiska och filosofiska dignitetens överlägsenhet i förhållande till den politiska verkligheten – straffat ut sig själv och gjort sig omöjlig för en oöverskådlig tid framåt.
(Reportaget publicerat 2010-05-07)
Bildningsborgerlig kollaps
http://www.ne.se/rep/bildningsborgerlig-kollaps
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
