Bildningsresor:
Grand tour à la mode
Av Gunilla Cedreniusfrilansjournalist
Grand tour – den magnifika och ambitiösa bildningsresan – har blivit ett begrepp. I dagens glassiga resemagasin återfinns begreppet som synonym för den stora resan framför andra. Nu är det inte längre tal om en veckas gruppresor och solsemestrar utan om fördjupning och bildning.
För den som i dag planerar en grand tour är det andra regler som gäller och i ett huj förvandlas man från turist till resenär. Kanske blir erfarenheterna en reseskildring i nästa julboksflod eller åtminstone en dagboksblogg på nätet.
UppfostringsresorFör ynglingar av börd och med pengar ingick en rundresa på den europeiska kontinenten som en obligatorisk del i 1700-talets uppfostran. Meningen med att sända ut dessa unga män var att ge dem bildning och att skaffa dem internationella kontakter. Bildningen gjorde dem salongsfähiga, kunniga och förhoppningsvis vidsynta. Kontakterna behövdes för den egna förmögenhetens förvaltning eller för uppdrag i kungens tjänst som diplomater och höga tjänstemän på hemmaplan.
Under dessa resor, som ofta sträckte sig över ett par, tre år, tränades de inte bara i humaniora som språk, konst, arkeologi, historia, arkitektur utan också i merkantila färdigheter. I dag skulle vi kalla dessa resor skräddarsydda, dvs. grundformen var densamma men detaljerna modellerades efter resenärernas behov och smak.
1700-talets långresor var inga lågprisresor. Oftast reste familjens söner i egen vagn i sällskap med sin informator och en eller flera tjänare. Resan gjordes antingen som alternativ till universitetsutbildning eller som komplement till redan avlagda examina. För begåvade och fattiga studenter var reseledarskapet ett attraktivt tillfälle att få se världen och också fördjupa sig i sina egna studier, medan ungherrarna roade sig på annat håll. Ända sedan medeltiden hade studenter rört sig över den europeiska kontinenten för att söka kunskap allteftersom nya discipliner och universitet grundades.
FåtöljresorMen det var inte bara överklassens söner i England och Centraleuropa som gjorde sin grand tour utan också svenskar. 1767 reser informatorn Jacob Jonas Björnståhl med hovmarskalken Adolf Rudbecks båda söner sjövägen till Paris. Här stannar sällskapet åtskilliga månader och laddade med rekommendationsbrev fick de tillträde till intressanta och inflytelserika personer.
Björnståhl, omvittnad för sin framfusighet, lyckades till och med under resan få till stånd ett möte med självaste Voltaire. Han blandar sedan friskt reseledarsysslan med studier för den egna karriären och hinner med mycket innan deras grand tour fortsätter till Provence och Italien.
Efter sex års resande och med den yngsta av Rudbecksönerna som följeslagare fortsätter han till Schweiz, Tyskland, Nederländerna och England. Väl ute i Europa fortsätter han sitt flackande liv och utses till svensk professor i orientaliska språk. Bildningsresan har nu omvandlats och fortsätter som en forskningsresa till Turkiet och Grekland.
Publicisten Carl Christoffer Gjörwell d.ä. stödde Björnståhl finansiellt när reseledarersättningen upphörde efter att den tvååriga rudbeckska grand touren hade avslutats. I utbyte mot ett till två resebrev i månaden, publicerade i Tidningar i Lärda Saker, en bildande läsning i fåtöljen för alla dem som hade ett resesug men inte resurser.
Den mest kända svenska bildningsresenären genom tiderna är förmodligen Gustaf III, vars första utlandsresa gick till Paris 1770. I mitten av 1780-talet begav sig kungen med uppvaktning till Italien för att på ort och ställe uppleva den antika kulturen, men också för att knyta politiska kontakter. Resan kom att betyda mycket för konstlivet i Sverige, inte minst genom att Antikmuseet inrättades på Slottet i Stockholm som än i dag visar prov på de konstinköp som kungen gjorde.
Konsten att resaI litteraturprofessorn Arne Melbergs nyutkomna guide till den moderna reselitteraturen, Resa och skriva (2006), uppordnas såväl olika typer av resor som resenärer. Han skiljer som så många andra mellan resenärer och turister. Det behöver väl inte sägas vilken av dessa kategorier som bedöms som den mest prestigefyllda. Resenärer vill vi väl alla vara. Liksom den polske stjärnjournalisten Ryszard Kapuscinski vill vi ha vittnesposition till allt som upplevs och se det som ingen sett, till skillnad från turisten som bara vill se allt som alla andra ser och vara där alla andra är.
Melberg inriktar sig på reselitteraturen från 1930-talet och framåt och citerar Fernando Pessoa i Orons bok (1982) från 1930-talet där han skriver: ”Livet är vad vi gör det till. Resenären är resan. Det vi ser är inte det vi ser utan det vi är.” Detta gäller säkert både dem som begav sig ut på årslånga bildningsresor eller på korta nöjestripper. Resandet ses ofta som en metafor för människans livsresa – föränderlig, rörlig och med tydlig början och slut. För Nietzsche och andra tänkare är behållningen av en resa beroende av konsten att se. Kanske är det just detta som är avgörande för behållningen av en resa och inte vilken sorts resa som företas.
Resor i nuet1700-talets resande förändrades allteftersom vägar och fordon förbättrades. Under 1800-talet kunde även den besuttna medelklassen företa långväga resor. Nu var det inte bara män som reste utan även kvinnor. Den antika kulturen stod fortfarande i centrum men samtida reseskildringar berättar att resenärernas intresse för shopping ökar liksom efterfrågan på restauranger som serverade hemlandets mat.
Dagböckerna och resebreven är bildningsresornas viktigaste källor. Gemensam nämnare är prosan. När det gäller senare tiders reseskildringar från 1930-talet och framåt delar Mellberg in dem i följande kategorier: imaginära resor, lärda resor, romanresor, den poetiska resan och resor till intet. Att sätta likhetstecken mellan bildningsresor och lärda resor är att göra det lätt för sig.
Vår tids grand tour kan innehålla lite av alla kategorier. Resebreven blir till bloggar tillgängliga för alla som vill läsa och kommentera. De digitala bilderna skickas sekundsnabbt över jorden och i bästa fall håller text och bild för ytterligare en reseskildring i bokform. Måhända är resandets drivkraft i dag mer en fråga om att i resan finna sammanhang och mening i nuet än i studier av svunna högkulturer i det förflutna.
LitteraturChristensson, Jakob, Konsten att resa. Essäer och lärda svenska resenärer (2001)Hibbert, Christopher, The Grand Tour (1987)Melberg, Arne, Resa och skriva. En guide till den moderna reselitteraturen (2005)Seidler, Henry, Grand Tour (2006)
(Artikeln publicerad 2006-08-24)
Bildningsresor: Grand tour à la mode
http://www.ne.se/rep/bildningsresor-grand-tour-a-la-mode
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
