Mats Wiklund , Frilansjournalist
Bill Clintons mandatperiod karakteriseras av en historisk ekonomisk tillväxt där gigantiska budgetunderskott vände i väldiga överskott. Under Clintons mandatperiod har USA varit militärt aktivt i olika delar av världen, Bosnien, Kosovo, Somalia, Haiti, Irak, men det har varit operationer begränsade i tid och i omfattning.
När Bill Clinton 1992 valdes till USA:s president tog en ny politisk generation över. Han var den första amerikanska president som var född efter andra världskriget, och han var den första demokrat som blivit omvald till Vita huset efter Franklin D. Roosevelt (1933–45) på 1930-talet.
 |
|
Bill Clinton blev en berest president. Hans besök i Vietnam under hösten 2000 var det första presidentbesöket i landet sedan 1969. |
|
LARRY DOWNIN/REUTERS/SCANPIX |
Clintoneran får betecknas som stabil. Inga allvarliga kriser har präglat samhällsutvecklingen. Det samma kan sägas om partipolitiken. Med ett undantag, den tid då kongressen drog presidenten inför riksrätt för anklagelser om lögner och undanhållande av sanningen i samband med den så kallade Lewinskyaffären. Riksrättsprocessen slutade med att Bill Clinton inte fälldes på någon anklagelsepunkt.
En ny demokrat vid makten
Bill Clinton blev president efter att det demokratiska partiet under en lång period misslyckats med att uppbringa en vinnande kandidat. Med undantag för Jimmy Carter, president 1977-81, hade folket i USA röstat fram republikanska kandidater sedan 1968.
Under 1980-talets andra hälft genomgick demokraterna en förändringsprocess. Moderata och konservativa representanter ansåg att partiet stod så pass långt ifrån genomsnittsväljarna att de fruktade för dess långsiktiga överlevnad. Demokraterna framstod som alldeles för långt åt vänster i såväl ekonomiska som sociala frågor. Partiaktivisterna dominerades av representanter från 1960- och 70-talen, färgade av radikala ställningstaganden under Medborgarrättsrörelsen och i motståndet mot Vietnamkriget.
De “nya demokraterna” avsåg att driva partiet åt höger, mot den politiska mitten. I Clinton, den unge guvernören från Arkansas, såg de sin man: intelligent, verbal och oerhört driven. Han talade om personligt ansvar, valmöjligheter, nödvändigheten av hårt arbete och utbildning. Politikens uppgift var att ge människor livschanser. Uppdelningen i vänster och höger som enda gångbara alternativ var fel, hävdade Clinton. Det fanns en tredje väg. Detta var formuleringar och värderingar ämnade att attrahera den medelklass som så länge vänt partiet ryggen.
Lanseringen av sig själv som ny demokrat gav också utdelning. Den, samt en ekonomisk nedgång under valåret, hjälpte honom till makten. Väljarna önskade en förändring samtidigt som de lugnades av Clintons moderata framtoning.
Politisk majoritet
Under sina två första år som president åtnjöt Bill Clinton en kongress där demokraterna satt i majoritet i dess båda kammare, representanthuset och senaten. Men hans politiska manöverutrymme och auktoritet var ändå begränsat. Kampen om presidentämbetet hade förutom George Bush också involverat en tredje kandidat, Ross Perot, som fick nästan 19 procent av rösterna. Clinton var alltså en minoritetspresident. Som procentandel av väljarunderlaget var hans seger den lägsta för en president sedan 1912.
Bill Clinton tog vid som en av de svagaste presidenterna i modern tid. Hans dagordning som ny demokrat utsattes för omedelbara påfrestningar. Det märktes när den nya budgeten skulle läggas fram. Clinton slets mellan partiets liberala och konservativa grupperingar samtidigt som den republikanska minoriteten gjorde klart att de inte var beredda till någon uppgörelse som innehöll skattehöjningar. Budgeten, med både skattehöjningar och nedskärningar, gick igenom med allra minsta marginal.
Mittfältspolitiker
Clintons två första år kan karaktäriseras som något av ett misslyckande. Han hade svårt att definiera sin roll. Budgetstriden hade frestat hårt på förtroendekapitalet. Förslaget att ge alla amerikaner en sjukförsäkring, en reform han lagt ner oerhört mycket politisk prestige i, havererade under hösten 1994. Kongressen var polariserad. Presidentens egentliga stöd fanns nu i partiets kärna, den vänsterfalang vars inflytande han velat slippa. Opinionsmätningarna visade att förhoppningarna om att bredda partiets bas långt ifrån infriats. Väljarna betraktade Clinton som en traditionell demokrat.
Motsättningarna mellan Vita huset och republikanerna accentuerades efter 1994 års kongressval. För första gången på över 40 år tog republikanerna över majoriteten i representanthuset samtidigt som man också fick majoritet i senaten. En demoraliserad och försvagad Bill Clinton tvingades att omvärdera sin politik.
År 1995 präglades av en ny budgetstrid. Den här gången tog republikanerna initiativet. Deras förslag innebar en radikal omdaning av de federala åtagandena där skattesänkningar, nedskärningar i välfärdsprogram och balans i utgifter och inkomster utgjorde bärande inslag. Clinton bestämde sig för att acceptera principen om en balanserad budget men motsatte sig republikanernas utgiftsminskningar som han hävdade skulle få allvarliga sociala konsekvenser. Först i april 1996, efter att presidenten inlagt sitt veto och delar av den federala förvaltningen tvingats slå igen, nåddes en uppgörelse.
Konsekvensen blev att republikanerna bland allmänheten framstod som extrema och destruktiva medan presidenten uppfattades som ansvarsfull och måttlig. Genom sin konfrontation hade Bill Clinton slutligen erövrat det politiska mittfältet.
Pragmatikern Clinton
Nu inleddes en tid av pragmatism och partiöverskridande överenskommelser. En balanserad budget började förhandlas fram. De federala välfärdsprogrammen blev en angelägenhet för delstaterna. Samtidigt kunde demokraterna tillgodogöra sig framgångar som en höjning av minimilönen och att anställda som blev arbetslösa eller lämnade sina jobb inte skulle förlora sin sjukförsäkring. Genom att låginkomsttagare har fått skatteavdrag har också deras ekonomiska standard kunnat höjas under rekordåren. Presidenten kunde slutligen övertyga om att han var en ny demokrat. Han omvaldes med god marginal.
Under Bill Clintons andra mandatperiod fortsatte samarbetsinriktningen men avbröts under den uppslitande riksrättsprocessen. Den omintetgjorde hans ambitioner att vidga sitt mandat och inflytande. Clinton fick istället koncentrera sig på att överleva och kunde hämta styrka ur vetskapen att stödet från väljarna aldrig vek.
Utrikespolitiskt aktiv
Att det kalla kriget var slut när Bill Clinton 1992 kandiderade mot George Bush hjälpte den unge och internationellt sett oerfarne politikern att bli vald. Men även om Clinton koncentrerade sig på inrikespolitiken var han, framför allt under sina sista år, utomordentligt aktiv även på den internationella arenan. Ingen amerikansk president kan undvika kriser och problem utanför landets gränser, men Bill Clinton har självmant engagerat sig hårt i flera komplicerade konflikthärdar, framför allt i Mellanöstern, Afrika och på Nordirland. Han har stött demokratiutvecklingen i Ryssland och uppmuntrat frihandel med Kina. Han drev på för att expandera NATO österut.
En annan aspekt på president Clintons utrikespolitik är just uppbackningen av frihandel där han varit beredd att ta strid mot sitt eget, mer protektionistiska, parti. USA:s ledande roll i globaliseringsprocessen har för honom varit central, för såväl framtida välstånd som stabilitet och säkerhet.
Arvet efter Bill Clinton
Det historiska eftermälet efter Bill Clinton får vänta. Klart är att hans ämbetstid infallit under en av de mest expansiva perioderna i USA:s historia, ekonomiskt och teknologiskt. Det är en utveckling som Bill Clinton förstått innebörden av och uppmuntrat. De allra flesta amerikaner har sett sin levnadsstandard höjas.
I ett långsiktigt politiskt perspektiv är Clintons kanske främsta insats att han bröt udden av de ideologiska motiv som länge bar upp demokraters och republikaners förslag. Det var en strategi delvis betingad av hans minoritetsställning och svaga mandat. Men den gav också uttryck för hans övertygelse att partipolitiken gått över styr. Genom en medveten mittfältspositionering minskade han relevansen i uppdelningen höger/vänster medan behovet av samarbete och pragmatism ökade. Frågan är om hans efterträdare förmår att utnyttja detta goda läge.
Artikeln ingår i Nationalencyklopedins årsband för år 2000.
Läs notisen
Webbplatser:
(Artikeln publicerad 2001-01-19)
Bill Clintons år vid makten: Stabilitet med förbättrad ekonomi
http://www.ne.se/rep/bill-clintons-år-vid-makten-stabilitet-med-förbättrad-ekonomi
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
