Lena Amurén , NE-redaktionen
Den 30 november är det i år (2000) 282 år sedan den svenske kungen Karl XII sköts ihjäl vid Fredrikstens fästning i Norge. Hans död innebar slutet på Sveriges tid som europeisk stormakt. Fortfarande uppmärksammas denna dag som Karl XII:s dödsdag. Nu har Bengt Liljegren skrivit en ny biografi om denne mytomspunne kung: "Karl XII: En biografi" (Historiska Media).
Under senare år har högtidlighållandet av dödsdagen präglats av sammandrabbningar mellan unga rasister och antidemokrater, som ser Karl XII som symbolen för fornsvenska dagar, och motdemonstranter, som protesterar mot firandet. I början av 1990-talet var till exempel Lunds innerstad en belägrad stad den 30 november. Risken för sammanstötningar mellan dessa båda grupper bedömdes av ordningsmakten vara så stor att en rad kontroversiella åtgärder vidtogs. Alla affärer stängdes klockan 15, stadskärnan spärrades av och poliser patrullerade längs gatorna och krävde legitimation av de frusna Lundabor som hade virat in sina ansikten i halsdukar eller av dem som hade dragit ner mössorna för långt. Folk i allmänhet uppmanades att bege sig hem. Som tur är har Lundaborna sluppit uppleva denna syn igen; de senaste årens firanden och demonstrationer har gått betydligt lugnare till. Knappast n ågon svensk kung har blivit så omskriven som Karl XII, och när en ny biografi skrivs, som dessutom innehåller ny forskning, blir intresset stort. Bengt Liljegren, som arbetar som lärare med ett förflutet som rockmusiker, började intressera sig för Karl XII under sin studietid och skrev då en uppsats i ämnet. Uppsatsen låg till grund för den 1999 utgivna ”Karl XII i Lund: När Sverige styrdes från Skåne”, som handlar om kungens knappt två år långa vistelse i universitetsstaden Lund.
Synen har förändrats
Liljegrens biografi, som är den första biografin på över 60 år, är välskriven. Han är väl insatt i ämnet och framställningen bygger på gediget forskningsarbete. I den drygt 400 sidor långa biografin skildras kungens liv kronologiskt; läsaren får följa Karl under barn- och ungdomsåren, hans första tid som kung, fälttågen i Polen, Ryssland och Norge fram till hans död 1718. I ett längre kapitel i slutet av boken redogör Liljegren initierat för hur den historiografiska bilden av kungen har förändrats genom åren, från Jöran Nordbergs monumentalverk ”Konung Carl den XII:tes historia” (1740), där kungen framställs som ett riktigt dygdemönster, 1800-talets genomgående kritiska bild där hjältekungens bristande politiska och strategiska förmåga ledde till stormaktsväldets fall, det tidiga 1900-talets positiva bild genom bland annat Carl Grimbergs ”Svenska folkets underbara öden” (1913-24) och generalstabens hyllningsskrift ”Karl XII på slagfältet” (1918) till Frans G. Bengtssons stilistiskt mästerliga ”Karl XII:s levnad” (1935-36). Även bland moderna historiker har synen på kungen växlat, men Liljegren noterar att påfallande många historieskrivare under senare hälften av 1900-talet har haft en hög uppfattning om honom.
Ny forskning
Liljegren själv ger också sin bild av kungen. Han uppfattar honom som en person med förkärlek för radikala lösningar, bristande flexibilitet i beslutsfattandet och en benägenhet att hålla fast vid en målsättning oavsett vad som hände. Han tillskriver kungen positiva karaktärsdrag som självdisciplin, stark rättskänsla, uthållighet, såväl fysisk som psykisk, samt mod och flit. På slagfältet var han skicklig, omtyckt av sina soldater och hans kunskaper om stridsmetodik var mycket stora. Som strateg var han dock en katastrof och bristen på realism i planläggningen av resurser var påtaglig.
Karl XII var en produkt av sin tid, det vill säga han var kung av Guds nåde och någon begränsning för det kungliga enväldet kände han inte till. Omgivningens råd brydde han sig sällan om. Orsakerna bakom det svenska stormaktsväldets fall var många och en enda person kan inte göras ansvarig för det. Kungen hade dock stora maktbefogenheter och det var han som fattade de avgörande besluten. Enligt Liljegren hade således kungen själv ett stort ansvar i att landförlusterna för Sveriges del blev så omfattande i det stora nordiska kriget.
Karl XII:s död har sedan dödsskjutningen 1718 varit en omdebatterad fråga; föll han offer för en fiendekula eller mördades han av sina egna? Liljegren har tagit del av ny forskning, bland annat hänvisar han till en år 1994 publicerad licentiatavhandling av Rolf Uppström, som visar att skottet måste ha avfyrats på närmare avstånd än vad man tidigare har trott. Samma slutsats har även två danska rättsmedicinare kommit fram till, då de har studerat röntgenbilder av kungens kranium. Liljegren går till och med så långt i framställningen att han pekar ut en trolig mördare och en uppdragsgivare. Full klarhet i hur det verkligen förhöll sig kommer vi aldrig att få. En sak är i alla fall säker: Karl XII var den senaste svenske regent som stupade i strid.
(Artikeln publicerad 2000-11-30)
Biografi om Karl XII:
Lysande taktiker usel strateg
http://www.ne.se/rep/biografi-om-karl-xii-lysande-taktiker-usel-strateg
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
