Folke Schimanski , författare och journalist
Under andra världskrigets slutskede hjälpte Svenska röda korset ett stort antal judar att ta sig till Sverige. Det skedde tack vare Röda korsets dåvarande vice ordförande Folke Bernadottes skickliga agerande gentemot det sammanstörtande nazirikets ledare, främst då SS-chefen Heinrich Himmler.
Ungefär så framställs aktionen i greve Bernadottes memoarer Slutet från 1945, och så har bilden förblivit många år i Sverige. Och i det svenska medvetandet är de så kallade vita bussarna ett exempel på hur Sverige utifrån sin under andra världskriget neutrala position kunde vara till hjälp för nazismens offer.
 |
|
En ”vit buss” med tydliga Röda korssymboler och svenska nationalitetsmärkningar. |
|
PRESSENS BILD |
Blind fläck
Den svenska versionen har ifrågasatts från danskt håll. Röda kors-aktionen var inte enbart en svensk angelägenhet, även danska Röda korset var involverat. I ett TV-program har dessutom betonats den norska exilregeringens roll. Det var bland annat från dess representation i Stockholm som själva idén med vita bussarna föddes. Det torde därför numera vara korrekt att kalla vita bussarna för en nordisk och inte enbart svensk aktion.
Att aktionen var nordisk understryks ytterligare av det faktum att det inte var judarna som vistades i SS:s förintelseläger – som tidigare framställts – som stod i fokus för initiativet. I flera dokument och uttalanden från svensk, dansk och norsk sida framgår att det i första hand rörde sig om att befria av nazisterna internerade danskar och norrmän. Övriga nationaliteter bland de internerade, såsom fransmän eller polacker, kom i andra hand och till denna i sammanhanget sekundära grupp hörde judarna.
En alldeles speciell grupp i sammanhanget var cirka 1 500 svensk-tyskar, det vill säga mestadels svenskfödda kvinnor som var gifta med tyskar samt deras barn. De transporterades av de vita bussarna till Sverige i ett tidigt skede, i början av april 1945. Först därpå följde transporterna av övriga kategorier.
Tidigare har också siffran över antalet personer som befriats av Röda korset överdrivits. Fortfarande kan man läsa att vita buss-aktionen räddade upp till 30 000 människor före och efter krigsslutet. Men 1998 skar Svenska röda korset ned de siffrorna till drygt hälften. Den hävdvunna felräkningen beror på att man tagit med dels personer som kom efter kriget till Sverige fast inte genom Röda korsets försorg, dels icke-fångar som de nämnda svensk-tyskarna.
Siffran på antalet judar som omfattats av vita buss-aktionen har alltid varit oklar; den uppgår som högst till 6 500. Enligt Ingrid Lomfors i den nyutgivna studien Blind fläck: Minne och glömska kring Svenska röda korsets hjälpinsats i Nazityskland 1945 ”kvarstår faktum att judarna utgör en minoritet”.
Skamfläck
Försöken att ge en mångfasetterad och inte enbart heroiserande bild av vita bussarnas historia har lett till kontroverser med de kretsar som oavbrutet vill värna om Folke Bernadottes namn. Självfallet var det på det viset att han inte kunde begära vad som helst av SS-ledarna utan i stor utsträckning var beroende av deras välvilja. Han måste gå fram med lämpor för att över huvud taget uppnå något. Det är måhända en aspekt som undervärderats av hans kritiker.
Det finns vidare en incident som definitivt stör bilden av en alltigenom framgångsrik aktion – om man tänker på andra nationaliteter än de nordiska. Det sätter göteborgshistorikern Ingrid Lomfors fingret på i sin nya bok. Här ställs prioriteringsfrågan på sin spets när hon pekar på den omfattande utrymningen av icke-skandinaviska fångar i koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg. Utrymningen skedde i slutet av mars i samarbete med SS, och dess syfte var att bereda plats för danska och norska fångar i avvaktan på deras transport till Skandinavien.
De cirka 2 000 fångar som i samband med det bortforslades var fransmän, ryssar och polacker. Deras tillstånd var utomordentligt dåligt och dödligheten hög. Vad gäller mattilldelningen var läget för dem så katastrofalt att de lät döda kamrater ligga kvar och vid matutdelningen lyfte de armen på dem för att försöka få en extra matskål. På grund av avsaknaden av hygien var stanken fruktansvärd. Det var dessa arma människor som svenska rödakorsmän skulle frakta bort.
På en karta i boken framgår vart färden gick, nämligen från Neuengamme via Hamburg till trakten av Hannover. Fångarna trodde att svenskarna hade kommit för att befria dem och att de skulle transporteras norrut, men färdriktningen blev alltså söderut. När de fångar som överlevde den transporten kom fram till bestämmelseorten rådde fullständigt kaos. I Lomfors bok avslöjas ytterligare en transport av ryssar och fransmän söderut i början av april.
Ofta var det bättre för koncentrationslägerfångarna att stanna där de var internerade – transport betydde ännu större dödsrisk. Bödlarna bestämde sig dessutom för ytterligare grymheter: en del av de av svenskarna ”befriade” hamnade småningom i den beryktade ladan utanför samhället Gardelegen, som tändes på av SS-männen med följd att drygt tusen fångar innebrändes.
Mörk fläck
I Folke Bernadottes efterlämnade handlingar och skrifter är den nämnda transporten inte omnämnd. I de officiella svenska skildringarna av vita buss-historien, vartill hör de som skrivits av fackhistoriker, förekommer inte heller incidenten. Därigenom har en mörk fläck på vita buss-aktionen undanträngts för att ge en alltigenom positiv bild av insatsen. Här har Ingrid Lomfors kunnat ge en detaljerad bild eftersom hon – vilket ingen annan svensk historiker hittills gjort – inte enbart studerat svenska källor utan även tyska och personligen träffat överlevande från en beryktad transport till Frankrike. I deras ögon står inte Svenska röda korset för något särskilt positivt.
De svenska rödakorsmän som tvingades utföra transporten gjorde allt för att lindra villkoren för fångarna under bussfärden, men til syvende og sidst var de förstås hjälplösa. Minnet av det skedda har plågat dem. De har inte heller haft tillfälle att bearbeta det genom krissamtal, som numera brukar erbjudas dem som varit med om traumatiska händelser.
De danskar och norrmän som kom till Neuengamme fann för sin del lägerlokaler där de kunde vistas under drägliga villkor, tills hemfärden till fred och frihet randades. De fick svenska livsmedel och var vid så god vigör att de anordnade teaterföreställningar för att lindra lägertristessen.
(Artikeln publicerad 2005-05-04)
Blind fläck: Vita bussarnas mörka sida
http://www.ne.se/rep/blind-fläck-vita-bussarnas-mörka-sida
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
