Pablo Wiking-Faria, förste antikvarie vid Länsmuseet Varberg
Det har gått 70 år sedan den nu vida berömde Bockstensmannen från 1300-talet hittades. Med hjälp av resultaten från ett treårigt forskningsprojekt har nu kunskapen om hans tid ökat. Samtidigt har han fått ett ansikte och en helt ny utställning om honom har i sommar öppnat på länsmuseet i Varberg. Från att tidigare intagit en ganska undanskymd på plats på museet har han nu givits den centrala roll han verkligen förtjänar.
I utställningen på länsmuseet sätts Bockstensmannen in i sin tid och besökaren får där en chans att på nära håll lära känna denne bäst bevarade och snyggast rekonstruerade svenska 700-åring.
 |
|
En bedjande blick från 1300-talet möter besökaren på Länsmuseet Varberg. |
|
NIKLAS LARSSON/SCANPIX |
Tidiga tolkningar
Albert Sandklef var chef vid det som då var Varbergs museum när Bockstensmannen hittades 1936. Genom hans försorg tillkallades experter från Historiska museet i Stockholm. De konserveringsmetoder som användes gjorde att både dräkten och skelettet blev mycket väl bevarade.
Sandklef gjorde också en analys av fyndet som på många punkter står sig ännu i dag. En mindre artikel publicerade han i Acta Etnologica 1937, men den större dokumentationen kom i boken Bockstensmannen och hans olycksbröder (1943). I boken analyseras kläderna noga, medan kroppen beskrivs mindre utförligt. Huvuddelen av texten återger och diskuterar sägner om gengångare från stora delar av Europa.
År 1979 omkonserverades hela Bockstensmannens dräkt. Den hade fram till dess varit utställd på dockor, det vill säga att tyget till stora delar hängde fritt. Nu lades alla plagg utom struthättan horisontellt för att minska slitaget. Textilerna avskärmades nu också från det nedbrytande dagsljuset.
Omkonserveringen resulterade i en bok som på ett mycket grundligare sätt än tidigare behandlade både Bockstensmannens kläder och kropp: Bockstensmannen och hans dräkt (1985). Margareta Nockert vid Statens historiska museum skrev om dräkten och ett antal specialister om analyserna av kroppen. Hennes bok utkom i en något omarbetad och kompletterad andra upplaga 1997.
I boken gjordes vissa omtolkningar av mindre delar av textilierna. Detta föranledde Sandklef att 1985 ge ut en förkortad version av sin tidigare bok, men som också innehöll en polemik mot den nya tolkningen.
Högerhänt yngre man
Sedan 2003 pågår ett forskningsprojekt initierat och lett av Länsmuseet Varberg för att fördjupa kunskapen om Bockstensmannen. En del resultat från det projektet har bekräftat tidigare kunskaper, men en del är helt nytt. Det är främst tre områden som undersökts: kroppen, kläderna och landskapet runt mossen.
Osteolog Torbjörn Ahlström har kommit fram till att Bockstensmannen var gracilt byggd, det vill säga att han inte var en kroppsarbetande bonde. Han hade en början till sjukdomen DISH (Forestiers sjukdom), som man bara hittat på skelett från människor i de övre samhällsklasserna. Naglarna visar också att han var välnärd. Bockstensmannen tillhörde alltså de högre samhällsklasserna. Ahlström kunde också konstatera att Bockstensmannen var 171 cm lång och högerhänt. Vad gäller dödsorsaken menar Ahlström liksom en tidigare rättsmedicinare att inget på skelettet berättar om denna. Intryckningar på Bockstensmannens skalle har berott på trycket i mossen och eventuell påverkan i samband med harvning innan fyndet hittades. Skallen var mjuk som läder när man fann den i mossen.
I boken 1997 hävdade odontologen att Bockstensmannen utifrån tänderna borde vara ca 25 år. Mot detta menar Ahlström utifrån en analys av bäckenbenet att Bockstensmannen bör varit kring 35 år. Odontolog Verner Alexandersen har uppfattningen att utifrån uppgifterna 1997 bör man kunna omtolka åldern till ca 30 år. Det sammanvägda resultatet av de två vetenskaperna osteologi och odontologi blir alltså att Bockstensmannen var 30–35 år.DNA-expert Marie Allen har tagit prover från Bockstensmannen och lyckats få fram mitokondrie-DNA. Det är en ovanlig DNA-typ som Bockstensmannen har, men några slutsatser om släktskap eller ursprung kan man ännu inte få fram i brist på jämförelsematerial. Inom en snar framtid bör man kunna utläsa Bockstensmannens ögon- och hårfärg.
Modemedveten tjänsteman
En speciell fråga i det pågående forskningsprojektet var att återskapa Bockstensmannens ansikte. Det är något som numera kan göras vetenskapligt utifrån formen på kraniet. Först måste originalet genomgå datortomografi (hjärnröntgen) för att få en tredimensionell bild av skallen. Därefter göts en plastkopia. Eftersom kraniet blivit hoptryckt i mossen måste det återges sin normala form för att man ska få en bild av hur Bockstensmannen kan ha sett ut när han levde. En specialist på operationer av missbildade levande människor, Claes Lauritzen, opererade plastkopian av skallen för att göra huvudet symmetriskt igen. En ny plastskalle tillverkades som sedan ansiktet kunde byggas utifrån.
Modellmakaren Oscar Nilsson gjorde själva ansiktet. Den metod som används är att man utifrån skallens form bygger på muskel för muskel tills ett ansikte framträder. Metoden är testad så att man kan säga att det skulle varit 70 procents chans att känna igen Bockstensmannen, om man visste hur han såg ut. Bockstensmannen blev ännu bättre än tidigare liknande rekonstruktioner, eftersom håret finns kvar. Han hade 10-12 cm lockigt hår, vilket stämmer väl med mansmodet vid 1300-talets mitt.
Dräkthistorikern Eva Andersson har gjort en ny analys av kläderna grundad på en stor mängd skriftliga källor och bilder från 1300-talet. Hon menar att Bockstensmannen inte var någon bonde. Han var nämligen alldeles för modemedveten vad gäller detaljer i kläderna. Men han var heller inte någon herreman längst upp i makthierarkin. I så fall borde han ha haft ett från kontinenten importerat tyg av finare kvalitet. Det tyg han har är med all sannolikhet från Norden. Så slutsatsen blir, att Bockstensmannen bör ha varit anställd hos någon herreman i en borg eller i en stad.
Den tid som Andersson utifrån klädmodet vill placera in Bockstensmannen i är perioden 1340–70. Det är längden och utseendet på vissa detaljer i kläderna som hon då utgår ifrån. Med den samhällsställning och den modemedvetenhet som Bockstensmannen hade bör mordet på honom ha skett någon gång under denna period. Denna tid för dräktens mode är mycket mer precis än vad analysen 1985/97 kom fram till, men rätt nära den Sandklef förfäktade redan 1943.
Tiden för mordet
Man har också genom kol-14 sökt datera Bockstensmannen. Göran Possnert vid Ångströmlaboratoriet har utfört proven. Men just på 1300-talet är kol-14-metoden väldigt oprecis. Dateringen med kol-14 visar att Bockstensmannen måste ha blivit mördad 1290–1410, en i sammanhanget otillfredsställande lång tidsrymd.
Arkeolog Ulf Strucke har genom en speciell analysmetod på grundval av dessa kol-14-resultat sökt få fram en kortare tidsrymd. Hans metod går ut på att ställa olika prov i en tänkt ordningsföljd för att den vägen få fram en kortare tid för varje enskilt prov. Den genom Bockstensmannen drivna ekpålen har av dendrokronolog Hans Linderson daterats till 1299 plus minus sju år. Kol-14-datering bekräftar att trädet fälldes då. Ekpålen är äldre än kläderna, enligt Anderssons analys. Kol-14 visar när klädernas ull klipptes. Och kol-14-datering av skelettet visar när Bockstensmannen dog, vilket alltså måste vara efter att ullen klipptes. Med denna ordningsföljd ”rensas” kol-14-dateringen så att Strucke får fram att Bockstensmannen troligen dog 1350–90. Var han modemedveten så bör tiden kunna smalas av till åren 1350–70. Här finns en ny ganska precis tid att tillgå när Bockstensmannen bör ha blivit mördad.
Bockstensmannen blev som bekant pålad i Bockstens mosse drygt två mil öster om Varberg. Det har tidigare inte varit känt hur det såg ut på och kring Bockstens mosse på 1300-talet. Arkeolog Per Lagerås har analyserat mossens beskaffenhet ner till fyrametersnivån. Resultatet blev att den var en sjö på bronsåldern, men därefter blev den ett kärr. På 1300-talet var Bockstens mosse sedan länge en mosse.
Det närmaste området runt mossen består i dag mest av bokskogar. Man har inte känt till om området varit bebyggt under medeltiden eller om Bockstens mosse låg långt in i otillgänglig skog. Historiegeografen Pär Connelid samt arkeologerna Christina Rosén och Anders Håkansson har nu undersökt området. Kartor från 1600- och 1700-talen har analyserats och odlingsspår av fossila åkrar har hittats i landskapet. Den vägen har de kommit fram till att området runt mossen varit välbebyggt under medeltiden. Troligen fanns det på 1300-talet dubbelt så många gårdar där som på de äldsta kartornas tid. Åkrar och gårdar fanns på mindre än en kilometers avstånd från Bockstens mosse.
Mordmotiv
I min roll som projektets historiker har jag pekat på att 1300-talet var en period av feodalisering med en adel som lät bygga borgar och som lade under sig allt fler bondgårdar. Runt Bockstens mosse ökade bokskogen i omfattning. Detta kanske för att få mer ollonfläsk på munkarnas eller adelsmännens bord. Jag har också visat att norra Halland bytte regim hela åtta gånger perioden 1305–65. Det gör att det mycket väl kan ha funnits konfliktanledningar, som gjorde att bönderna i trakten kunde ha motiv att döda en utsänd herremans tjänare.
Ekpålen som drivits genom Bockstensmannen kan kanske på ett nytt sätt uppfattas som en länk till bönderna i trakten. Den har nämligen rester av ett borrhål. Troligen har den varit en takryttare, som höll halmtaket på plats uppe på nocken. I borrhålet fanns i så fall en dymling till nästa takryttare. Som ovan nämnts var ekpålen från ca 1299. Halmtaket måste bytas efter 30 år och takryttaren var troligen då lite murken i änden. Men resten av pålen var frisk. Förmodligen förvarades den på gården med tanken att en ekpåle alltid kunde komma till användning. Och det vet vi ju att den fick.
Extern länk
(Artikeln publicerad 2006-06-23)
Bockstensmannen: 700-årig mordgåta
http://www.ne.se/rep/bockstensmannen-700-årig-mordgåta
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
