Britterna i valet och kvalet

Rikard Svartvik, redaktör för NE:s engelska ordbok

Ryktet som surrat ihärdigt visade sig vara sant: torsdag 6 maj går britterna till allmänna val. Den sittande premiärministern Gordon Brown har länge varit uträknad. Men mätningar ger vid handen att läget faktiskt är ovanligt jämnt. Ett förväntat lågt valdeltagande kan bli tungan på vågen.

Första arbetsdagen efter påskhelgen åkte Gordon Brown till drottningens residens Buckingham Palace från sitt eget dito på Downing Street – en engelsk mil (1 609 meter) på tre röda minuter med poliseskort – för att be majestätet att formellt upplösa parlamentet. Valdagen spikades som väntat till 6 maj, och valrörelsen var därmed i full gång.

Gordon Brown
Going to the country: Gordon Brown utlyser nyval inför medlemmar av kabinettet och pressen som samlats utanför premiärministerns residens på Downing Street.
ANDY RAIN/EPA/SCANDPIX

Inte först

Många britter, framför allt engelsmän, har fått lära sig att brittiska parlamentet är det äldsta i världen: alla lagstiftande församlingars moder, hävdar de stolt. Historikerna skakar på huvudet. Den tidigaste folkförsamlingen torde vara 1188 års Cortes i Léon, ett rike som senare förenades med Kastilien i nuvarande Spanien.

Ordet parliament, som ursprungligen hade innebörden ’samtal’ eller ’rådplägning’, började i 1200-talets England att användas om olika slags församlingar med skiftande sammansättning där representanter rådslog. Först var det ett ombud ur det lägre ridderskapet som från varje grevskap kallades till hovet för att avhandla rikets affärer.

När adeln 1265 i kungens namn lät sammankalla ett parlament fick borgerskapet i varje engelsk stad för första gången skicka sina representanter. Det finns alltså fog för att påstå att parlamentet ända från slutet av 1200-talet varit en integrerad del av Englands politiska liv, vilket inte är så illa – om än inte officiellt världsrekord.

Två kammare

Tanken att högsta makten låg hos parlamentet som representant för folket fick ytterligare näring när kung Rikard II avsattes 1399 genom en statskupp. Efterträdaren Henrik Bolingbroke – i historien känd som Henrik IV – såg sig nämligen tvungen att låta parlamentet bekräfta hans rätt till engelska kronan, vilken vilade på tämligen skral grund.

Den nuvarande monarken – Queen Elizabeth II – är alltjämt Head of State, men saknar politisk makt. Denna ligger hos parlamentet, som sedan 1300-talet är uppdelat i två kammare: the House of Commons och the House of Lords. Det officiella namnet är the Houses of Parliament: engelskans house motsvarar här ’kammare’, därav pluralen.

Vinnaren tar rubbet

Den verkliga makten ligger sedan 1911 alltså hos the House of Commons, ofta kallat the Commons eller the House, där de politiska partierna i årets val slåss om 650 mandat. Men det hör till det politiska livets egenheter i Storbritannien att fördelningen av mandat inte nödvändigtvis speglar den procentuella fördelningen i väljarkåren.

Sverige har liksom många andra demokratier ett valsystem som på engelska kallas proportional representation, medan valen till brittiska underhuset förrättas som majority representation i single-member constituencies, på gott och ont. Det är bara vinnaren som räknas i valkretsarna. Systemet beskrivs som first-past-the-post, ett uttryck från hästkapplöpning. Vem som kommer på andra eller tredje plats är fullständigt ovidkommande.

Maktens korridorer

Den egentliga regeringsmakten vilar hos en trängre krets, som kallas the cabinet. Vilka ministerposter som ingår i kabinettet varierar, men jämte the Prime Minister räknas tre av dem – The Great Offices of State – som självskrivna:

Departementschefer som är cabinet ministers tituleras Secretary of State, vilket inte ska översättas med ’statssekreterare’, som är en hög politisk tjänsteman inom den svenska förvaltningen. Inom kabinettet förväntas alla vara lojala, annars måste de lämna in sin avskedsansökan och inta en plats bland partiets backbenchers, alltså ledamöter som inte är ministrar utan har en bänkplats i bakgrunden av den verkliga makten. Premiärministern kan när som helst genom en cabinet reshuffle avskeda sina ministrar.

Fördelar och nackdelar

Fördelen med det brittiska valsystemet är att regeringen förhoppningsvis blir handlingskraftig tack vare sin vanligtvis starka ställning i parlamentet. Det blir också lättare för väljarna att följa hur deras ledamot – their local MP – har röstat i en viss fråga. Ledamoten har oftast en mottagning – surgery – på sitt kontor i valkretsen, vanligen om lördagarna, då väljarna själva kan framföra sina åsikter.

Nackdelen med det brittiska valsystemet är naturligtvis att mindre partier missgynnas å det grövsta. Två partier – the Labour Party (Labour) och the Conservative Party (Tories) – har sålunda dominerat den brittiska politiken i närmare 100 år. Ett tredje tämligen stort parti, the Liberal Democrats (Lib Dem), har ända sedan partiet bildades 1988 genom en sammanslagning av the Liberal party och the Social Democratic Party varit marginaliserat.

Intressant nog har Gordon Brown på senare tid lyft fram frågan om ett nytt valsystem, något som har ältats i många år och var på tapeten redan 1997 då Labour senast tog över makten, men som har fallit i politisk glömska. Ett vallöfte som däremot infriades var devolution, alltså ett visst mått av självstyre till Skottland och Wales, där befolkningen aldrig har varit förtjusta i att styras från London. Parlamenten i Edinburgh (Skottland) och Cardiff (Wales) har för övrigt proportionella valsystem.

Svidande förluster

Engelskans seat används som synonym till constituency, eftersom varje valkrets fyller en plats i underhuset. En valkrets som traditionellt utser en ledamot av samma parti kallas a safe seat, medan motsatsen är a marginal seat, där utgången är mer osäker. Om en ledamot av parlamentet avgår eller avlider utlyses a by-election, som ofta blir en mätare på hur de politiska vindarna blåser.

Regeringspartiet har under det senaste året lidit svidande förluster i fyllnadsval i på förhand säkra valkretsar. Gordon Brown har länge varit ifrågasatt för att inte säga uträknad. Men senare undersökningar visar att de konservativa, som tidigare haft en stor ledning, har tappat mark gentemot Labour, men framför allt förlorat röster till Liberaldemokraterna, som ser ut att kunna göra ett strålande val.

Det lutar alltmer åt vad som kallas a hung parliament, alltså att inget parti får absolut majoritet. Detta betraktas som politisk vardagsmat i många länder. Fram till i höstas regerade av den anledningen exempelvis i Tyskland ärkerivalerna Kristdemokratiska unionen (CDU) och Socialdemokraterna (SDP) tillsammans i flera år, tämligen framgångsrikt av allt att döma. För närvarande styrs Sverige som bekant av en koalition – Alliansen – bestående av fyra partier.

Inte igen

Tanken på a hung parliament får emellertid många britter att rysa av obehag, åtminstone de som är tillräckligt gamla för att minnas 1970-talets turbulenta politiska händelser. De två ledande partierna – Labour och Tories – gick tillbaka i valet i februari 1974 som ytterst handlade om gruvarbetarnas lönekrav. För första gången i modern tid fick ingetdera partiet egen majoritet i underhuset.

Den sittande konservativa premiärministern Edward (Ted) Heath försökte behålla makten genom förhandlingar, men misslyckades, varpå Harold Wilson återvände till 10 Downing Street, trots att de konservativa faktiskt vunnit fler röster i absoluta tal, ännu ett krux med det brittiska valsystemet. Senare samma år utlyste Labour nyval och segrade igen, om än med mycket knapp marginal (15 mandat), som under de närmast följande åren minskade genom förluster i fyllnadsval.

Missnöjets vinter

Den svaga regeringen lyckades inte få bukt med skenande inflation och oro på arbetsmarknaden. Hösten 1976 var läget så akut att Storbritannien, som en gång i tiden genom sitt brittiska imperium styrde över en fjärdedel av världens befolkning och yta, sattes under Internationella valutafondens förmyndarskap.

En åldrande Harold Wilson drog sig oväntat tillbaka från politiken. Först senare har det avslöjats att han visade tidiga tecken på Alzheimers sjukdom. Efterträdaren, James (Jim) Callaghan, lyckades återställa arbetsfreden, men fick en uppgift som i längden var honom övermäktig. En våg av vilda strejker drog fram under vintern 1979 och lamslog stora delar av landet.

Denna ”Missnöjets vinter” – på engelska the Winter of Discontent, som den först kallades av Callaghan efter en känd rad ur William Shakespeares drama Rikard III – tvingade Callaghan att utlysa nyval i maj 1979, ett val som förde Margaret Thatcher till makten. Det skulle dröja 18 år innan Labour i delvis ny skepnad – New Labour – åter kunde bilda regering.

Historien upprepar sig inte

Förra året var det 30 år sedan ”Missnöjets vinter” svepte in över landet. Likheterna finns där: pundet var och är ostadigt medan oron på arbetsmarknaden växer och de offentliga finanserna är i uselt skick. Likväl haltar jämförelsen med det bedrövliga 70-talet: inflationen låg 2009 på 3 procent, vilket ska jämföras med 27 procent 1975, för att bara ta ett exempel.

Historien upprepar sig inte, således. Tvärtom går det att peka på tydliga skillnader. Både Harold Wilson och James Callaghan var populära och kända för sina kvicka kommentarer, även i de bistraste av tider. Margaret Thatcher väckte avsky men också beundran för sina hårda nypor.

Förtroendet för dagens politiker är däremot kraftigt undergrävt, inte minst av flera saftiga skandaler som har läckt till medierna under det senaste året. Ett lågt valdeltagande kan bli tungan på vågen i ett val som ser ut att bli det jämnaste på många år.

Britterna i valet och kvalet
http://www.ne.se/rep/britterna-i-valet-och-kvalet
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Relaterade reportage

Relaterade ämnen

Nationalencyklopedin