London går mot en ny vår
av Arne JärteliusNE-redaktör
Sommarens största kulturella begivenhet i Storbritannien med världsvida effekter är den av miljontals läsare efterlängtade sista delen om Harry Potter. Bokens titel avslöjades redan förra året – Harry Potter and the Deathly Hallows – liksom att den INTE kommer att sluta lyckligt för samtliga inblandade. Men utöver det råder i alla fall än så länge total tystnad från författaren, förlaget och förhandsinformerade. Men...
Den sjunde och sista Potterboken utkommer på engelska förvisso först vid midnatt lördagen den 21 juli, men redan är den möjlig att förhandsbeställa hos de flesta större bokhandlare i London. Ungefär samtidigt med boken har den femte filmen i Potterserien, med titeln Harry Potter and the Order of the Phoenix, premiär världen över. Men redan nu kan man på Gielgud Theatre i Soho i London se Harry Potter, den numera 17-årige Daniel Radcliffe, i huvudrollen i Peter Shaffers Equus.
TidsskildringarWilliam Hogarth (1697–1764) skulle med dagens ögon kunna sägas vara världens första serietecknare. Det framstår kanske som tydligast när man ser hans händelsemyllrande etsningar och grafik, men som bäst är han i sina oljor när han knådar fram essensen ur olika sociala och familjära skeenden. En 1700-talsmänniska på besök på dagens Tate Britain – Hogarthutställningen pågår där till slutet av april – skulle förmodligen uppfyllas av lika delar skam och vrede över de händelser han eller hon blir vittne till. Hogarth rörde sig i sin konst från gatans vimmel, över salongernas svammel till sängkamrarnas rusiga himmel. Han verkar ha haft tillgång till alla tänkbara miljöer, och – med undantag för de porträtt han, ofta på beställning, gjorde – han brydde sig inte ett uns om vad samtiden tyckte. Hogarth är en Swift, en Fielding, en Gay och en Defoe på samma gång, och han förebådar den störste av dem alla: Charles Dickens. I vart och ett av Hogarths rum kan man ana figurer som Dick Turpin, Peachum och Fagin bakom varje dörr och under varje säng. 
lisa westander NE.se:s utsände gör ett tappert försök att ta sig över på den andra sidan vid King´s Cross station i London.
Utställningen på Tate Britain är den mest omfattande av Hogarths verk sedan 1970-talet. Här får vi i över 200 verk lära känna Hogarth från de första trevande verken på 1720 talet, över berömmelsen på 1730- och 40-talen till verken som skapade kontroverser på 1760-talet. Utställningen är tematiskt ordnad varför det lönar sig – du är nämligen långt ifrån ensam om att vilja se utställningen! – att i förväg välja ut några teman som kan kännas extra aktuella att fördjupa sig i. Låt sedan den omfattande utställningskatalogen stå för resten av upplevelsen. Ett verk får dock ej missas oavsett intresse: självporträttet "The Painter and His Pug"; den som naturalistiskt kan avbilda sig själv på det viset har sett världen i vitögat och är inte längre ett dugg rädd att blinka. (En bok att rekommendera inför mötet med Hogarth på Tate Britain är den av Lucy More redigerade Con Men and Cutpurses: Scenes from the Hogarthian Underworld, 2000.)
Porträtt över tidenRoyal Academy of Arts ligger på Piccadilly Street inte långt ifrån Piccadilly Circus och med shoppingäventyr runt hörnet som den eleganta Burlington Arcade, bokhandeln Waterstone´s och mattemplet Fortnum & Mason. På väg in till RAA ligger Linnean Society i porten till vänster och inne på gården – Annenberg Courtyard – finns den mäktiga femtontalet meter höga skulpturen "Jericho" av Anselm Kiefer att beskåda. Dagen för vårt besök känns den som ett monument över kriget i Irak samtidigt som den olycksförebådande förhandsminner om tider som komma kan (böckerna av bly – återkommande hos tysken Kiefer – som balanserar bygget förstärker intrycket).
Den aktuella utställningen på Royal Academy of Arts – den håller på till 20 april – heter Citizens and Kings: Portraits in the Age of Revolution, 1760–1830. Den kan kännas något konstruerad – inte helt otypiskt för det lätt anakronistiska RAA – och handlar om hur tiden sätter sina spår i konsten med de avbildade personerna som främsta vittnen. Tillkomna i en tid av omvälvningar – franska, brittiska, amerikanska, ryska och spanska – speglar porträtten såväl sin tids förskjutningar, sina föremåls förändringar som konstnärernas nya sätt att ta sig an och toka tiden. Det är spännande, men samtidigt synnerligen krävande för en besökare som för att rätt förstå behöver ingående kunskaper om en händelserik tid av europeisk historia som utspelade sig långt ifrån den svenska avkroken (och dagens svenska läroböcker i historia). Potter och PotterDen i dag störste fiktive Potter heter Harry i förnamn. Han har en namne (efternamne för den som önskar vara exakt) i bilderbokskonstnären och akvarellmålaren Beatrix Potter (1866–1943). Hon debuterade i bokform vid sekelskiftet 1900 med Sagan om Pelle Kanin, som skulle få ett trettiotal efterföljare genom åren och göra sin upphovskvinna till en lika välbärgad som välsedd person. Nu har hon flyttats över till vita duken – Miss Potter – med Renée Zellweger i rollen som Beatrix och med Emily Watson agerandes hennes förtrogna väninna. Men ingen film utan en bok (Pelle Kanin-böckerna oräknade eftersom de uppnått klassikerstatus). Den nya och hittills mest omfattande biografin över Beatrix Potter är skriven av Linda Lear och heter Beatrix Potter: A Life in Nature. Det är en drygt 500-sidig och knubbig liten sak som det finns all anledning att återkomma till när den sockersöta filmen om Beatrix Potter väl letar sig till Sverige.
Den som tänker sig vandra London runt i Harry Potters fotspår blir besviken. Förvisso gör Harry ett och annat nedslag i den brittiska huvudstaden i både böckerna och filmerna om honom – bland annat gör han ett besök på det mycket levande London Zoo i Regent´s Park – men den som letar efter potterska gatuadresser som Diagongränden och Privet Drive riskerar att bli bitterly disappointed. Med ett, eller ska vi snarare säga trefjärdedels, undantag. På King´s Cross Station i norra London kommer man honom nämligen på spåret. I alla fall nästan för på en av perrongerna finns skylten – 9¾ – och det är sedan bara att ta en bagagevagn och rusa iväg till Hogwarts Express!
På plats vid King´s Cross kan först rekommenderas ett besök på den intilliggande St. Pancras Station som håller på att få en spännande ansiktslyftning. Därifrån är sedan steget kort till det mycket spännande British Library. Det låter som en ärevördig byggnad, men den invigdes av drottningen så sent som 1998. I bibliotekets bottenplan finns tillfälliga utställningar, i ingångsplanet finns det te att dricka och en ½ trappa upp finns en permanent utställning med originalhandlingar ur både den brittiska historien – Magna Charta finns exempelvis att bese – och den brittiska litteraturhistorien. Harry Potter i all ära men vad är väl den pysen mot att fördjupa sig i en handskriven sida ur James Joyces Finnegans Wake?
(Artikeln publicerad 2007-03-26)
Externa länkar: Harry Potter på film, J.K. Rowlings hemsida, Tate Britain: Hogarth, Royal Academy of Art och British Library
Brittiskt: London går mot en ny vår
http://www.ne.se/rep/brittiskt-london-går-mot-en-ny-vår
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
