Rikard Svartvik, redaktör för NE:s engelska ordbok
Den 20 januari 2005 avlägger George W. Bush presidenteden och tillträder därmed formellt sin andra och sista ämbetsperiod i Vita huset. Edens lydelse är fastställd i författningen och har – med ett enda förbehåll – avlagts med följande ord av varje amerikansk president:
“I do solemnly swear that I will faithfully execute the office of President of the United States, and will to the best of my ability, preserve, protect and defend the Constitution of the United States.” [’Jag lovar och svär att troget utöva ämbetet som Förenta staternas president och att efter bästa förmåga bevara, beskydda och försvara Förenta staternas författning.’]
Det var Franklin Pierce som 1853 gjorde det enda förbehållet då han valde ordet affirm ’försäkrar’ i stället för swear ’svär’, vilket författningen också medger. Den tillträdande presidenten håller nämligen av tradition vänstra handen på en bibel och den högra uppräckt när eden förestavas för honom. För Pierce var det otänkbart att svära på Bibeln, där Jesus i bergspredikan (Matt. 5:34) uttryckligen slår fast: ’Men jag säger er: ni skall inte svära någon ed alls.’ Den djupt troende George W. Bush, som alltså inte hörsammat detta bibelord, är för övrigt släkt på mödernet med Franklin Pierce.
 |
|
140 år har gått sedan Abraham Lincoln avlade presidenteden för en andra presidentperiod. |
|
POODLESROCK/CORBIS/SCANPIX |
Installation
Efter presidenteden följer traditionsenligt installationstalet, the Inaugural Address, som inte nämns i författningen men likväl har blivit den här dagens stora begivenhet, åtminstone i språkligt hänseende. George Washington skapade traditionen då han 1789 som landets förste president avlagt eden i New York – den nuvarande huvudstad som bär hans namn var då ännu inte anlagd. Washington var ingen ordens man och bar dessutom löständer – dock inte av trä, som myten gör gällande – vilket gjorde det outhärdligt smärtsamt för honom att hålla längre tal. Som statschef var han emellertid väl medveten om sin historiska betydelse och insåg vikten av att skänka ämbetet värdighet och legitimitet. Förebilden lär han inte överraskande ha hämtat från Storbritannien, där monarken av tradition talar vid parlamentets öppnande.
När George Washington fyra år senare – denna gång i Philadelphia – tillträdde sin andra presidentperiod stod han för det kortaste installationstalet genom tiderna genom att med knappt två hundra ord tacka för förnyat förtroende. Detta var annars en tid då många medborgare uppskattade att lyssna på långrandiga talare. Washingtons efterträdare John Adams, dåtidens uppburne vältalare, drog sig exempelvis inte för att använda 727 ord i en och samma mening i sitt jungfrutal som president.
Men det har alltid funnits gränser för den intresserade allmänhetens tålamod. Det längsta installationstalet i Förenta staternas historia hölls av en viss William Henry Harrison. Trots att det ösregnade i huvudstaden den 4 mars 1841 – kongressen har sedan dess genom ett tillägg till författningen ändrat datum för edavläggelsen – stod presidenten utomhus och orerade utan ytterkläder i närmare två timmar. När han till sist rundade av sitt tal hade publiken för länge sedan tröttnat och gått hem. William Henry Harrison dog i lunginflammation en månad senare.
Illviljelöst
För fyra år sedan stod så George W. Bush framför kongressbyggnaden och talade till nationen. Han inledde det med att tacka sin företrädare Bill Clinton och den besegrade motståndaren Al Gore. Försoning är ett återkommande tema i installationstalen: Fram träder statsmannen som ska höja sig över valrörelsens tarvligheter och sälla sig till raden av presidenter i en lång och ärorik politisk tradition. Bush kände sig hedrad och ödmjuk, sade han, där han stod som så många av landets presidenter före honom.
Hur det sedan gick med presidentens vision om en enad nation, försonad av en gemensam dröm om en bättre morgondag, är ett stort stridsäpple. Detta är emellertid dagen då det politiska etablissemanget lägger ned vapnen för att över partigränserna hylla den amerikanska demokratin. Den stora förebilden vad gäller fred och samförstånd är i dag Abraham Lincoln, trots att han var mycket omstridd under sin levnad. Lincolns korta installationstal från 1865 räknas som ett av de främsta. Det blodiga inbördeskriget gick mot sitt slut. Presidenten räckte ut en försoningens hand till de besegrade motståndarna och avslutade med de klassiska orden: ”Med illvilja mot ingen, med barmhärtighet mot alla, med fasthet i det rätta, så vitt Gud låter oss inse det rätta – låt oss sträva att slutföra det verk vi påbörjat, att förbinda nationens sår, att sörja för den, som bar stridens börda, för hans änka, för hans faderslösa barn – att göra allt, som kan åvägabringa och främja en rättvis och varaktig fred inom vårt eget folk och med alla andra nationer.”
En månad senare, på självaste långfredagen, sköts Abraham Lincoln till döds av en skådespelare vid namn John Wilkes Booth. Presidentens försonliga linje ersattes av vedergällning från segrarna. De första fraserna i det klassiska citatet ”With malice toward none, with charity for all” har dock blivit bevingade ord på engelska’ Uppslaget fick Lincoln förmodligen från John Quincy Adams, tidigare utrikesminister och president, som i ett brev 1838 använde den klumpigare formuleringen ”in charity to all mankind, bearing no malice or ill will to any human being”.
Aforismtunt
Trots alla retoriska och stilistiska ornament är det bara två minnesvärda fraser från installationstalen som slagit rot i svenskan. Från Franklin D. Roosevelts första tillträdestal 1933 – han kom att hålla totalt fyra stycken, fler än någon annan – kommer den optimistiska aforismen ”det enda vi behöver frukta är själva fruktan”. Vi vet i dag att Roosevelt skrev större delen av talet, men att dessa bevingade ord lades till av rådgivaren Louis Howe. När John F. Kennedy 1961 tillträdde som president gav han oss ”fråga inte vad ert land kan göra för er, utan vad ni kan göra för ert land”. Bakom orden stod presidentens talskrivare och nära vän Theodore Sorensen, som var förtjust i denna stilfigur där en omkastning av ordföljden skapar retorisk balans.
Efter installationstalet och en formell lunch i kongressens rotunda är det sedan dags för George W. Bush att lämna kongressområdet med tillbörlig pomp och ståt. Presidentens kortege följs av en parad med drygt 11 000 deltagare från alla delstater: blåsorkestrar, kortegevagnar, marscherande skolelever och idrottshjältar. För fyra år sedan blev presidentens limousine utsatt för äggkastning, och fem personer greps av polisen. Arrangörerna räknar med att hundratusentals människor, varav något tusental demonstranter, kommer att röra sig längs kortegevägen på Pennsylvania Avenue, som går från kongressen i nordvästlig riktning till Vita huset. Men den här gången ses internationella terrorister som det största hotet, inte äggkastande ungdomar. Säkerhetspådraget kommer att vara enormt, och kritiska röster menar att detta festtåg till demokratins ära mest av allt börjar likna en militärparad.
Om allt går väl kan den omsvurne presidenten se fram emot en glad afton i goda vänners lag. Enligt Vita huset ska George W. Bush besöka inte mindre än nio baler och ytterligare ett par fester under kvällen. Men det kan ha sina hälsorisker att firas som världens mäktigaste man. Det berättas att Harry S. Truman när han installerades som president fick söka läkarhjälp efter att ha skakat hand med tusentals entusiastiska anhängare.
Externa länkar: Presidenteder i historien och Presidenteden 2005
(Artikeln publicerad 2005-01-14)
Bush avlägger eden igen
http://www.ne.se/rep/bush-avlägger-eden-igen
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
