Carina Tigervall, fil.lic. i sociologi och doktorand vid Umeå universitet
Genom hela den svenska filmhistorien har främlingen, utlänningen, eller med den senaste benämningen, invandraren, funnits med som en kontrasterande ingrediens gentemot det etniskt svenska.
Ett aktuellt exempel är den av Reza Bagher regisserade Capricciosa. Mellan den och 1940-talsfilmen Singoalla finns det tydliga paralleller.
 |
|
Reza Bagher har regisserat filmen ”Capricciosa”. |
|
JOAKIM ENROTH/SCANPIX |
Singoalla
Tiden före det politiskt medvetna 1960-talet gestaltades främlingar på svensk film ofta som judar, ”tattare” och ”zigenare” – det vill säga några av de etniska minoriteter som befolkade Sverige vid denna tid. Bilderna av dessa grupper var ofta negativt stereotypiserande, och vanliga motiv var den aggressive tattaren som drog kniv på dansbanan och den tjuvaktige zigenaren. Samtidigt uttryckte dessa äldre filmer ofta en stark medkänsla med dessa etniska grupper, som framställdes som stigmatiserade och lidande.
Den främmande kvinnan gestaltades i dessa filmer som exotisk, spännande och åtråvärd för den svenske mannen. Den mest kända filmen med detta motiv är Singoalla (1949). Här återfinner vi såväl de aggressiva och plundrande zigenarmännen som den spännande och åtråvärda zigenarkvinnan.
Den exotisering och mystifiering av främlingen som förekom på svensk film vid denna tid relaterades ofta till vad som uppfattades vara främlingens ras; oärligheten och lusten att ständigt resa omkring var något som antogs hänga ihop med denna främlings av naturen annorlunda och hetsigare blod.
Stelios
Från 1960-talets mitt fram till 90-talets slut framställdes den främlingen, invandraren, på film främst som ett offer för det svenska samhället.
Den svenska 1970- och 80-talsfilmen karakteriserades av en stark medkänsla för det utanförskap som invandringen till Sverige innebar. Det var en mörk bild av invandrarens möjligheter att etablera sig i Sverige som visades upp, samtidigt med en kraftfull kritik av det svenska samhällets byråkrati och känslokyla.
Exempel på sådana filmer vid denna tid är Jag heter Stelios (1972), Frihetens murar (1978) och Hägring (1984). Positiva bilder av invandraren var i dessa filmer vanligt förekommande, samtidigt som de negativa stereotyperna blev mindre framträdande.
Under denna tid förknippades invandring i samhällsdebatten nästan alltid med problem, och detta återspeglades i filmen genom att den lycklige invandraren lyste med sin frånvaro.
Det finns ett tydligt samband mellan den tidens samhällsdebatt och filmernas berättelser om främlingen. Tydligast ser vi det under 1990-talet när filmens berättelser om invandrarproblemet nästan uteslutande handlar om storstad och rivaliserande ungdomsgäng av ”skinnskallar” och ”svartskallar”. Dessa berättelser sammanfaller med den tidens samhällsdebatt om invandringens påstådda baksidor, exempelvis gängkrig och rasism. Exempel på filmer med detta motiv är Sökarna (1993), 30 november (1995) och Nattbuss 807 (1997).
Jalla
Sedan 2000-talets början har den svenska invandrarfilmen hyllats av massmediernas recensenter för sina nyskapande och antirasistiska egenskaper. De filmerna har skildrat en vändning mot ett mer mångkulturellt samhälle, där invandraren inte längre är dömd att vara skurk eller marginaliserat offer.
År 2000 intensifierades skildringarna av invandrares liv i svensk film. Då kom filmer som Jalla! Jalla!, Det nya landet, Före stormen och Vingar av glas. Invandraren gestaltas där med humor och värme, och den tidigare offerrollen övergavs.
Att dessa svenska invandrarfilmer från år 2000 har tydliga antirasistiska intentioner stämmer till stor del. Andra etniska grupper än svenskarna innehar där de stora rollerna, och svenskar och invandrare möts och blir förälskade i varandra i ett mångkulturellt samhälle.
Samtidigt befäster några av invandrarfilmerna den eurocentriska myt som berättar om att samhället utvecklas i en given riktning enligt en tidslinje. Olika begreppspar, alla med en given riktning, bildar tillsammans den eurocentriska myten: Från det gamla samhället går utvecklingen mot det nya. Det är en utveckling från familjeliv mot yrkesliv och individualism, från religion mot vetenskap, från det patriarkaliska till det kvinnodominerande, från kvinnoförtryck mot jämställdhet, från den gamla till den nya generationen och från arrangerade äktenskap till självvald kärlek. Enligt denna nya myt rör sig invandraren från Mellanösterns kulturer, som måste lämnas till förmån för västerlandets kulturer. Det är en rörelse som vi både vill och självklart måste göra.
Kulturskillnader
Den eurocentriska myten återfinns som ett bakomliggande ramverk i filmen Vingar av glas. I den kontrasteras invandrarkulturen mot den svenska kulturen genom att man låter en äldre invandrarman representera invandrarkulturen, den gamla kulturen, medan en ung invandrarkvinna fungerar som bryggan mellan kulturerna genom att hon som invandrare vill ha kvar kontakten med familjen, men som ung och kvinna vill leva ett modernt liv liksom sina jämnåriga svenskar.
Den gamle mannen förespråkar familjens sammanhållning och arrangerade äktenskap med hänvisning till traditionen, medan den unga kvinnan vill lämna det gamla, gå mot det nya, leva med en självvald jämställd pojkvän samt skaffa sig ett arbete. Han, den gamle mannen, skildras som en utdöende art medan hon står för framtiden. Denna eurocentriska berättelse förstärker skillnader mellan kulturer i stället för att betona likheter mellan människor.
Ett tydligt mönster i de nyare invandrarfilmerna, liksom i samhällsdebatten, är att skillnader mellan grupper inte längre, som i Singoalla, beskrivs som rasmässiga utan som kulturella. Människor antas där vara olika med hänvisning till kulturens inverkan.
I äldre svensk film är de rasistiska mönstren tydliga, men även många nyare filmer kan betraktas som rasistiska. Det kan man göra om man jämställer den gamla rasismen, som handlade om rasers olikhet, med kulturrasismen, som handlar om kulturers olikhet. Gemensamt är att båda typerna av rasism betonar skillnader mellan människor i stället för likheter och att denna betoning medverkar till att skapa ett avstånd mellan ”oss” och ”dom andra”.
Svenskhetshot
Vart är svensk film på väg nu? Hur framställs främlingen i den nya svenska filmen? Det finns tecken som tyder på att såväl positiva som negativa stereotypa bilder av andra grupper än etniska svenskar ständigt återskapas. Det är bilder som alla betonar olikheten i stället för likheten mellan människor.
I filmen Den osynlige (2002), för att ta ett exempel, återfinner vi en tydligt rasistisk bild av en svart man. Denne man gestaltas, i likhet med Bibelns Judas, som den falskaste av människor: han som hjälten trodde var hans vän, han som svek för att rädda sig själv för att skicka sin enda vän i döden, han som stal vännens kassaskrin efter hans död och han som själv i slutet måste ta sitt liv eftersom han insett att en sådan usel människa som han inte förtjänade att leva. Ännu lever således bilden av den farlige främlingen på svensk film, han som med sin dåliga karaktär och främmande kultur hotar det svenska.
Men berättelserna om den till synes evigt annorlunda främlingen innehåller inte bara hot, utan också löften. Den nu aktuella Capricciosa sluter cirkeln. Liksom i Singoalla kommer där den exotiska kvinnan in som en varm virvelvind i de svårmodiga svenskarnas liv. Med orientalisk musik och barmagad magdans värmer hon upp det kalla Sverige. Liksom vi svenskar inte vill vara utan den exotiska mat som det mångkulturella samhället har fört med sig – från singoallakexen till capricciosapizzan – förförs vi av bilderna av den exotiske främlingen. Hon och han blir en krydda i våra grå vardagsliv, ett löfte om en bättre framtid.
Litteratur
- Y. Brune, Mörk magi i vita medier, svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism (2001)
- C. Tigervall, Tigerns avklippta morrhår, Vi och de Andra i den nya svenska filmen anno 2000 (2003)
- R. Wright, The Visible wall, Jews and Other Ethnic Outsiders in Swedish Film (1998)
(Artikeln publicerad 2003-09-23)
Capricciosa: Främlingen i svensk film
http://www.ne.se/rep/capricciosa-främlingen-i-svensk-film
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
