Carl David af Wirsén: Näst efter Nobel

Carl David af Wirsén:

Näst efter Nobel

av Per Rydénprofessor emeritus i litteraturvetenskap

"En vänlig grönskas rika dräkt har smyckat dal och ängar"; om Carl David af Wirsén alls är ihågkommen är det för denna enda rad i en sommarpsalm. Och om raden dröjer sig kvar i minnet är det risk för att den inte längre förknippas med Carl David af Wirsén, född 1842 på Bällsta gård i Vallentuna utanför Stockholm, död 1912.

"Allt är mitt, och allt skall tagas från mig", heter det i en dikt av Pär Lagerkvist. Det gäller om Wirsén. För allt, eller i alla fall nästan allt var en gång hans. Han gjorde en historisk insats som fortfarande sätter spår. Vi hade nämligen inte haft något nobelpris i litteratur om det inte varit för hans insats.

Om nu ingen längre kommer på tanken att fira 9 december, som var Carl Davids födelsedag, så är det desto fler som uppmärksammar 10 december, Alfred Nobels dödsdag och den dag då nobelprisen delas ut i Stockholm och Oslo.

 
Svensk uppslagsbok band 31 1955
Carl David af Wirsén sådan han avbildades i ett lexikon för drygt 50 år sedan.
UppoffrandeHistorien om Carl David af Wirsén fram till den punkt han gjorde sin insats för det stora priset är denna. Son till en militär och bruksägare växte Carl upp i Stockholm och vid familjens bruk i Västmanland. Fadern ville att äldste sonen skulle ta över hans verksamheter, men sonen flydde tidigt in i läsningen. Inte heller modern visade honom någon kärlek. Efter att ha lärt sig läsa vid tre års ålder levde han mest i litteraturen, och med sin fallenhet för språk också bland utländska diktare. Han skolades av informatorer fram till det att han vann inträde på gymnasiet, där han ytterligare befästes i sin läshåg av en fantastisk latinlärare, och han mötte där inte så få av de kamrater som sedan skulle följa honom till fortsatta studier i Uppsala, i några fall längre. I Uppsala tog han vara på den lilla frihet han trots bevakande släktingar kunde nå. Han grundlade yviga alkoholvanor och skapade sig ett rykte som skulle förfölja honom. Han hade en lillebror som dukade under för utsvävningarna. Poesien odlade han bland de så kallade signaturpoeterna i Namnlösa Sällskapet, där Carl Snoilsky var den överlägsne medtävlaren. Carl blev doktor i estetik 1866 och antogs som docent efter att skrivit en avhandling om fransk litteratur samtidigt som han tjänstgjorde som attaché på svenska ambassaden i Paris. Hans första stora viljeyttring bestod i att han mot familjens vilja gifte sig med den tre år äldre Cecilia. Efter några lyckliga år som födde ende sonen Einar, i sinom tid framstående svensk diplomat i Hitlers Tyskland, blev slitningarna många. Carl drabbades av kärlek till en av sina vänners hustru, men avstod från att bryta upp och skulle livet ut framställa det offret som föredömligt och låta det prägla bedömningen av andra. Hans djupare känslor kommer nästan aldrig till uttryck i de tusentals brev han skrev. Men under rusets inverkan kunde han någon gång avslöja en del och dagen efter ursäkta sig för.

SyndfullPoesien blev under ett drygt kvartssekel, från 1873 till 1899, Carls mänskligaste sida. Fram till 1890-talets övertagande av lyrikens hegemoni var han en av de mest lästa. Ännu Hjalmar Gullberg påminde sig det på 1930-talet: Annars var toneni landet så rensom en romansav C.D. af Wirsén.

Debutsamlingen från 1876 gav hans bästa och öppnade vägen till Svenska Akademien. Den skulle bli hans liv – vilket hans vrånga hustru sades komma med svartsjuka anmärkningar om. Mannen som intill dess haft en motig karriär som misslyckad lärare och underkänd professor kom på den plats där hans goda och onda sidor – hans arbetsamhet och hans intriglusta – kom till sin rätt. Redan efter ett par år blev han, för övrigt just under processen mot Strindbergs Giftas 1884, Akademiens ständige sekreterare. Mellan inträdet och upphöjelsen i Akademien hade han i dess egen tidning – Post- och Inrikes Tidningar – blivit den ledande kritikern och tog som sin uppgift att motverka den radikala litteratur som i Sverige hade sin främste i August Strindberg. Striden var ofrånkomlig och gav båda sidor tillfälle att utveckla sin sak.

Kritikern blev föremål för elaka och roande anfall, bland annat i Strindbergs Det nya riket. Wirsén tyckte synd om sig själv och var ofta glömsk av den makt han själv skaffat sig, särskilt efter det att han fått ytterligare en tidning, den kristliga Vårt Land, att bedöma och döma diktare i. Oscar II prisade honom, bland annat med Nordstjärneorden vid Akademiens 100-årsjubileum 1886.

DömandeWirséns domar över svensk litteratur var i det mesta hämmande – även om han genom sin motvind ibland gav luft under vingarna på dem som ville lyfta. Han fick en helt annan roll ifråga om den utländska litteraturen. Han ägnade den ett minst lika stort intresse som den svenska. Som den polyglott han var fann han det naturligt att i första hand ta itu med sådan litteratur som ännu inte översatts. Av produktiva svenska kritiker finns det ingen som i så hög grad ägnat sig åt fransk, tysk, engelsk och italiensk litteratur som han. Som något av en självklarhet lades till den förstås dansk och norsk litteratur. Henrik Ibsen som han en gång beundrat kom att med sin avslöjande dramatik drabba honom djupare än andra – och bli föremål för hans förföljelse livet ut. Annars gäller att Wirsén är öppnare i sin syn på de utländska diktarna. Han hör till de första svenskar som uppmärksammat Baudelaire. Han kunde till och med se det positiva i den idoghet som Zola visade i sin kartläggning av verkligheten. Och genom att i sina recensioner ägna sig så mycket åt att referera kunde han ge även läsare med annan uppfattning en möjlighet att skaffa sig information. Hans skäl var flera. En förklaring kunde vara att han själv företrädde en litteraturriktning som inte hade några stora diktare. Att han hade lättare att vara fördomsfri där han inte själv var inblandad är ofrånkomligt. Tidvis närstående diktare som Viktor Rydberg och Carl Snoilsky avstod han från att bedöma eftersom de som akademimedlemmar inte kunde bedömas i Akademiens egen tidning. De hårt klandrade unga svenska diktarna fann det orättvist att han såg mer generöst på de utländska kollegorna. Själv kunde han med viss rätt hävda att de franska diktarna både varit tidigare ute och hade ett större format och ett bredare register.

I samband med ett av de stora litterära bråken fick Wirsén 1894 anmärkningar just för att ägna sig för mycket åt utländsk litteratur. Det sattes ifråga om han verkligen gjorde skäl för de väl tilltagna arvoden som han uppbar – trots stora inkomster skulle han livet ut dras med oförklarligt usel ekonomi. Striden 1894 slutade i nederlag för Wirsén. Nästan hela Akademien röstade mot honom. Han sa sig vilja dö från eländet. Men han skulle få sin revansch.UppenbaradDen 10 december 1896 dog Alfred Nobel och i hans testamente erbjöds "Akademien i Stockholm" att dela ut ett årligt pris till den som under året gjort den bästa prestationen på det litterära området. Många i Akademien värjde sig mot att ta emot uppdraget, däribland inte minst de som tidigare varit Wirséns tongivande motståndare. De menade att Svenska Akademien jämlikt sin stiftares intention skulle syssla med svensk litteratur och svenskt språk. Visa av tidigare erfarenheter såg de framför sig oändliga strider om man skulle ta befattning med all världens litteratur. Och skulle det i Akademien finnas tillräcklig kompetens för detta vidare uppdrag?Carl David af Wirsén såg i stället med en gång möjligheterna. Här skulle Akademien i en brydsam tid få en förnyelse av sin verksamhet. Ekonomin skulle kunna få en helt annan bas. Genom att Akademien jämställdes med vetenskapliga instanser som delade ut prisen i fysik, kemi och medicin kunde den få en helt annan status.

Han smickrade också sina medledamöter med att de minsann också skulle kunna bedöma utländsk litteratur. Biskopar och statsmän borde väl inte utan vidare ha trott på såna komplimanger. Men på kort tid vann han ändå över en majoritet på sin sida. Utan att utåt låtsas om det måste han ju ha tyckt sig ha fått en närmast gudomlig uppenbarelse. Det var ju som om allt det han strävat med sedan början av 1880-talet plötsligt hade fått sin mening. Den bedömning av utländsk litteratur som några år tidigare satts ifråga var nu själva grunden för att Akademien kunde ta sig an det särskilda uppdraget.

HämndlystenDet var märkligt nog att den originelle Alfred Nobel vid sidan av allt annat varit diktare och därför kom att inrymma litteraturen bland de fält där han ville ge stora belöningar. Det är likaså märkligt att han dessutom i en tid som präglades av en nationalism uttryckligen sade ifrån att belöningarna skulle utdelas oberoende av alla gränser.

Det var inte mindre märkligt att det råkade finnas en av hämndlystnad upptagen sekreterare i Svenska Akademien som omedelbart förstod möjligheterna. Han skulle under åren fram till den första prisutdelningen 1901 också verka för att övertyga de andra prisutdelande instanserna om att utveckla hela apparaten för nobelpriset. Vid prisutdelningen 1901 skulle han inte för inte uppträda och på vers tala för samtliga svenska prisutdelare. Det var också i sin ordning att det första litteraturpriset gick till den franske diktaren Sully Prudhomme, som Wirsén två decennier tidigare till och med lovprisat för att vara "idealisk" – ett av de svårtolkade begreppen i Nobels testamente.

Allt kunde så långt tyckas vara i osannolikt god ordning. Men det blev ett himla liv redan när det första priset bekantgjordes. Tolstoj borde ha fått det, tyckte många svenska opponenter. Det andra priset, som gick till den tyske historikern Theodore Mommsen, fick Wirsén använda alla sina mörka konster för att inte Ibsen skulle få del av. Några år senare skulle han ta till dem på nytt för att Selma Lagerlöf inte skulle få nobelpriset, men som första svensk tilldelades hon det 1909.

Näst efter Alfred Nobel själv är det ingen som betytt lika mycket för det litterära nobelpriset som Carl David af Wirsén. Vad fel du tänkt, ville man ofta utbrista över åtskilligt av det han gjorde, men rätt blev ändå en del av det han uträttade. Han har del i en trafik som fortfarande sätter Sverige i den litterära världens centrum – åtminstone under två dagar på året.

(Artikeln publicerad 2007-12-05)

 

Carl David af Wirsén: Näst efter Nobel
http://www.ne.se/rep/carl-david-af-wirsen-näst-efter-nobel
Nationalencyklopedin, 2014-09-01 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Relaterade reportage

Relaterade ämnen

Nationalencyklopedin

Kontakt