Staffan Bergsten , docent i litteraturhistoria
Carl Jonas Love Almqvist är inte bara en av våra stora och mest produktiva författare, han är också den besvärligaste att komma till rätta med. Som människa var han gåtfull redan för sin samtid, och vad ska man säga om en aktad diktare som i hemlighet flyr ur landet misstänkt för mord?
Dessbättre behöver inte litteraturhistorikerna ägna sig åt att sätta sig till doms över honom vare sig juridiskt eller moraliskt. De har fullt upp med att hålla reda på allt han skrev och försöka ge ut det i presentabel form. Det är en smärre skandal att en författare av hans format ännu halvannat sekel efter sin död inte är tillgänglig med hela sin produktion. Fast det ser ut som om detta missförhållande kan vara på väg att rättas till.
 |
|
Carl Jonas Love Almqvist |
|
NATIONALMUSEUM |
Handfull Almqvist
En ansats att ge ut Almqvist i sin helhet gjordes efter första världskriget. Då satte ett antal lärda litteraturprofessorer, huvudsakligen hemmahörande i Lund, igång med en utgåva av Almqvists Samlade skrifter vilken beräknades komma att omfatta 32 band. Det första utkom 1921 och efter mycket om och men nådde man 1938 fram till band 21. Sedan var det stopp.
Det skulle dröja drygt 50 år innan nästa försök påbörjades, denna gång från Uppsala. Och nu ser det lovande ut. C.J.L. Almqvists Samlade verk är titeln på den nya utgåva som Svenska Vitterhetssamfundet står för. Det är en så kallad textkritisk edition, vilket innebär att texten bygger på en kritisk granskning och sammanställning av allt förefintligt material och den har försetts med ordförklaringar, kommentarer och en orienterande inledning till varje band. Utgåvan beräknas till 51 volymer och ska omfatta allt av Almqvists hand som går att spåra.
En så ambitiös vetenskaplig edition är knappast något för vanliga litteraturälskare. Därför utkommer i samarbete med Gidlunds förlag en parallell utgåva där bl.a. stavningen moderniserats och den textkritiska apparaten fått utgå. Inte heller kommer de mest speciella av Almqvists verk att inkluderas i bokhandelsupplagan.
Huvudsaken är att allt så småningom blir tillgängligt åtminstone på större offentliga bibliotek och att de centrala verken kan hamna i den bildade allmänhetens bokhyllor. Där gör sig för övrigt den gidlundska editionen bra med sina helvita pärmar. Kanske är de tänkta att erinra om författarens motto till den utgåva av romanen Drottningens juvelsmycke, som utkom i fjol: ”Tintomara! Två ting äro vita: Oskuld – Arsenik.”
Duodes och imperial
Den senaste volymen i folkupplagan omfattar banden I–III i det som Almqvist kallade Törnrosens bok – en samlingstitel avsedd att täcka det mesta han skrev i bokform. På titelbladet står det också ”Duodesupplagan” – detta för att skilja den första serien Törnrosböcker med utgivningsåren 1832–35 från den andra serie som kom 1838–50 och kallas ”Imperialoktavupplagan”.
Beteckningarna avser böckernas format. Duodes, på latin = tolv, innebär att tryckarken viks så att de bildar tolv blad, vilket ger ett mindre format än oktaven, det åttabladiga arket, som kan göra bandet upp till 25 cm högt. De bokhistoriska aspekterna av Törnrosens bok behandlas av Lars Burman och Johan Svedjedal i skriften I vitterhetens tjänst: Textkritiska uppsatser (2003).
Inledningarna till de olika volymerna av Samlade verk ger på begränsat utrymme en viss orientering om respektive verks bakgrund och tillkomsthistoria, men läsaren vill ofta veta mer och kan då gå till endera av de två översiktliga monografier som givits ut på senare år.
Dit hör Bertil Rombergs Carl Jonas Love Almqvist: Liv och verk (1993), som står sig som allmän introduktion. Den är kronologiskt upplagd och bjuder – utan idémässig eller psykologisk djuplodning – bl.a. kortfattade innehållsredogörelser för de viktigaste skrifterna.
Ordmåleriskt
Det senaste försöket till övergripande helhetsbild av Carl Jonas Love är Magnus Jacobsons Almqvist: Diktaren och hans tid (2002). I motsats till Romberg är Jacobson inte professionell litteraturvetare utan journalist, vilket präglar hans verk, på gott och ont. Gott såtillvida att framställningen är livfull med halvt skönlitterärt utformade miljöbilder. Så här beskrivs t.ex. en afton i Stockholm då Almqvist föreläser i kretsen av sina närmsta vänner:
”En kväll i början av januari 1827 samlas en skara damer och herrar till ’wänskapsfest’ hemma hos Janne och hans hustru Lovisa. Familjen Hazelius hus ligger i kvarteret Rosenbad, ett stenkast från Norrström och gångstråket över Norrbro. Det är mitt i stan men utanför fönstren ruvar ett kompakt vintermörker; enstaka nattvandrare kryssar som vilsna skepp mellan oljelampornas svaga fyrljus. Inne i salen möts gästerna av en sprakande brasa i kakelugnen.”
Vänkretsens bevarade brev och dagböcker ger visst stöd för denna sorts ordmåleri, men så när som på direkta citat och uttryckliga referenser är Jacobson sparsam med källangivelser och hänvisningar till tidigare forskning, vilken är mycket omfattande. Förutom Romberg utnyttjar han flitigt bl.a. Johans Svedjedals avhandling om Almqvist på bokmarknaden och Karin Westman Bergs om Almqvists kvinnouppfattning utan att nämna dem annat än i den avslutande litteraturförteckningen.
Sammanhållande kärleksbud
Till Jacobsons förtjänster hör en bred beläsenhet i både Almqvists eget författarskap och diverse kringlitteratur av bl.a. socialhistorisk art. Det finns mycket som talar för det grepp han valt: att inte följa Almqvists liv och produktion strikt kronologiskt utan framhäva vissa viktiga aspekter i tematiskt upplagda kapitel. ”En röst i offentligheten” heter ett stort kapitel, ”Love och kärleken” ett annat, och avslutningsvis skildras ”Resenären”, där den till slut hemlöse Almqvist dör i Bremen fjärran från de sina.
Särskilt kapitlet om kärleken är skrivet med inlevelse och ger både glimtar av den unge swedenborgianens svärmeri, som tangerar vad vi i dag skulle kalla mjukporr i romanen Murnis, och engagerad diskussion av Almqvists alltmer radikala syn på äktenskapet vilken når sin konstnärliga kulmen i hans kanske mest bekanta verk, berättelsen Det går an.
Ett särskilt kapitel i Jacobsons bok ägnas en genomgång av Almqvists författarskap med hänsyn till religiösa motiv, interfolierat med notiser om hans blygsamma karriär som präst i Svenska kyrkan. Jacobsons intressanta men knappast invändningsfria tes är att den kristna tron med dess kärleksbud utgör det sammanhållande elementet i allt Almqvist skrev, såväl svärmiskt skönlitterärt som journalistiskt politiskt. Han var under flera år flitig medarbetare i det 1830 grundade liberala Aftonbladet.
Med sina förtjänster och brister kan Jacobsons bok rekommenderas till var och en som mer ingående vill bekanta sig med den mångskrivande och motsägelsefulle diktaren Carl Jonas Love Almqvist – i väntan på en stort upplagd biografi byggd på brev och allt annat tillgängligt källmaterial. En sådan är enligt förljudande under utarbetande av ovan nämnde Svedjedal. Om han lyckas finna lösningen på gåtan Love Almqvist återstår att se.
(Artikeln publicerad 2003-12-01)
Carl Jonas Love: Ny Almqvistlitteratur
http://www.ne.se/rep/carl-jonas-love-ny-almqvistlitteratur
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
