Çatal Hüyük:
av Lage Rosengren
NE-redaktionen
Årtusendets viktigaste arkeologiska utgrävning! Så har den nya, pågående undersökningen av den neolitiska bosättningen Çatal Hüyük i Turkiet kallats. Påståendet har fog för sig: det finns få utgrävningar det satsas så mycket resurser på.
Çatal Hüyük upptäcktes av den brittiske arkeologen James Mellaart 1958. Platsen är belägen nära den moderna staden Konya i turkiska Anatolien. När Mellaart 1960 påbörjade arkeologiska undersökningar upptäcktes att bosättningen var äldre än de flesta trott; kol-fjorton-dateringar visade på en ålder av ca 9 000 år. Platsens storlek fick många att betrakta den som världens äldsta kända stad. På en yta av mer än 12 hektar kan uppåt 10 000 personer ha levat samtidigt. Förmodligen var bosättningen i bruk från slutet av 7000-talet f.Kr. till mitten av 5000-talet f.Kr. Många frågor kvarstod dock efter Mellaarts undersökning, som bara täckte en ytterst liten del av området. Varför hade alla dessa människor trängt sig samman i Çatal Hüyük? Hur livnärde de sig? Läs mer av artikeln:
Neolitiska
revolutionen
Stadsfunktioner
saknades
Symbolismens
betydelse
Den senare frågan besvarades normalt med primitivt jordbruk. Man tänkte sig länge att uppkomsten av jordbruk närmast direkt gav incitament också till bofasthet: människorna behövde vara nära sina grödor och sina djur. För att betona vilken enorm omvandling som övergången från jakt och samlande till jordbruk innebar för människan döpte arkeologerna processen till den neolitiska revolutionen och såg i dess förlängning såväl stads- som statsgrundanden och civilisationernas framväxt. På senare år har man tydligare än förr börjat betona processens långsamhet. Nya fynd tyder på att jägare/samlare på flera håll kan ha börjat odla växter långt tidigare än man trott och att det dröjde längre innan de slog sig ner i byar och städer. I andra delar av världen, t.ex. Centralamerika, tycks man länge ha nyttjat ett mer rörligt svedjebruk vid sidan av jakt och samling, och först långt senare ha blivit bofasta. Någon omedelbar koppling mellan jordbrukets uppkomst och bofasthet tycks således inte föreligga. Dessutom finns belägg för byar som anlagts av jägare och samlare som först senare börjat domesticera djur och växter (t.ex. Abu Hurayra i Syrien; härifrån finns dock ännu opublicerade forskningsresultat som antyder att en primitiv rågsort kan ha odlats så tidigt som för 13 000 år sedan). Mönstren verkar alltså mer svårfångade än man tidigare trott. Nya utgrävningar startade i Çatal Hüyük på 1990-talet, nu under ledning av arkeologen Ian Hodder från Cambridge University i Storbritannien. Med hjälp av forskningsanslag och sponsorer har en rad experter kunnat kopplas in i arbetet, som bedrivs med den mest moderna tekniken och metodiken. Förväntningarna är stora, inte minst när det gäller analysen av ursprunget till människans bofasta tillvaro. Forskarlagen arbetar denna gång mycket mer metodiskt och därmed långsammare än vad Mellaart gjorde på 1960-talet. Under fyra grävningssäsonger undersökte hans team 200 byggnader medan dagens arkeologer nöjer sig med ett eller två hus per säsong.
Till sidans topp
Stadsfunktioner saknades
Mellaart betraktade Çatal Hüyük som en stad på grund av dess storlek. Dagens arkeologer ser mer funktionellt på frågan och betraktar snarare platsen som en förvuxen by. Centraliserade funktioner och relativt väl utvecklad arbetsdelning brukar karakterisera staden; inte mycket av detta kan spåras i Çatal Hüyük. Förutsättningarna för dessa stadsfunktioner var att ett överskott kunde produceras från jordbruket, vilket gav vissa individer möjligheter att på heltid försörja sig med annat än ren livsmedelsproduktion, t.ex. hantverk och religion. I dessa fall bodde jordbrukarna utanför själva staden medan stadsbefolkningen bestod av de nya specialisterna, som på olika sätt, vanligen genom skatter av något slag, överförde jordbruksöverskott från landsbygden till staden. Ian Hodders team anser sig inte kunna spåra mycket av specialistfunktioner i Çatal Hüyük; invånarna tycks t.ex. ha byggt sina hus själva och inte anlitat specialiserade husbyggare. Det obsidianhantverk som bedrivits på platsen tycks inte heller ha utövats av särskilda hantverkare, eftersom mikroskopanalyser påvisat obsidianrester på golv och runt eldstäder i en stor mängd hus. Några offentliga byggnader, som normalt är vanliga i städer, har inte påträffats. Hodders preliminära slutsats är att samhällets basenhet var släktgrupper, snarast utvidgade familjer, som bebodde fyrafem hus intill varandra. Dessa grupper hade stor självständighet och utförde sina dagliga sysslor utan större inblandning från andra liknande grupper. En undersökning av Çatal Hüyüks omgivningar antyder att platsen en gång anlades invid en numera uttorkad flod, vars återkommande översvämningar skapat en bördig miljö. Förmodligen har befolkningen nyttjat såväl vilda som odlade växter. Tidigare trodde man att nötboskap utgjorde basen i ekonomin men de nya undersökningarna visar att så inte var fallet. Vanligast bland de animala rester man hittills analyserat är får och getter. Att bosättning och ett färdigutvecklat jordbruk inte nödvändigtvis gått hand i hand visas också av utgrävningar av byn Asikli i centrala Anatolien, ca 1 000 år äldre än Çatal Hüyük. Asikli är mindre än Çatal Hüyük men bebyggelsemässigt mer utvecklad (här finns t.ex. en del offentlig arkitektur, bl.a. ett tempelkomplex). Här var dock den ekonomiska basen än mer outvecklad än i Çatal Hüyük. Befolkningen tycks främst ha livnärt sig på jakt och insamling.
Till sidans topp
Symbolismens betydelse
Återstår då frågan varför man slagit sig ner på platser som Çatal Hüyük. Om det inte är försörjningen, vilket man hittills trott, som tvingat folk tillsammans, vad är det då? Ian Hodder tror att nyckeln ligger i platsens symboliska och religiösa funktioner. Väggmålningar (ofta med inslag av vilda djur och jaktscener), statyetter av uppsvällda kvinnor (eventuellt gudinneavbildningar) och seden att begrava de döda under golvet pekar på att kult och religion haft stor betydelse för invånarna. Några färdiga tolkningar finns ännu inte, men Hodder och andra som tillhör den s.k. postprocessuella skolan inom arkeologin fokuserar intresset kring frågor om kultur, myt och medvetande; människan anpassar sig inte till miljön på samma sätt som djuren. Hennes kultur och medvetande bidrar med en extra dimension. Den franske arkeologen Jacques Cauvin menar att den neolitiska revolutionen föregicks av en kulturell revolution, en förändring av religion och myt, en mental omvandling. Ian Hodder själv uttrycker det så att övergången till ett bofast liv krävde en domesticering av det vilda genom att föra in det i hemmet, eller snarare att föra in dess symboler och därmed söka kontrollera det. Kanske denna kulturella omvandling tillsammans med uppkomsten av de stora familjegrupperna och deras länkar till förfäderna var det kitt som höll samman tidiga samhällen som Çatal Hüyük. Slutsatserna är ännu mycket preliminära och kan komma att förändras under utgrävningarnas lopp. Eftersom dessa enligt planerna skall hålla på i 25 år kommer rimligen tolkningarna med tiden att bli allt säkrare.
(Artikeln publicerad 2000-08-22)
Till sidans topp
Çatal Hüyük:
Arkeologer kartlägger bofasthetens ursprung
http://www.ne.se/rep/catal-huyuk-arkeologer-kartlägger-bofasthetens-ursprung
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
