Chaplin på analyssoffan

Arne Järtelius, nyhetsredaktör

Litteraturen om Charlie Chaplin är, lindrigt talat, svåröverskådlig. De delar av hans göranden och låtanden under ett långt liv – Chaplin blev 88 år gammal – som inte blivit skildrade finns helt enkelt inte.

Med det konstaterandet skulle den här artikeln kunna sluta, men när det gäller tolkningar av Chaplins liv och verk finns det fortfarande mycket att göra. Det visar psykiatrikern Stephen Weissman med sin psykoanalys av Chaplins verk i Chaplin: A Life (2008).

Charlie Chaplin i Moderna tider (1936), Chaplins sista stumfilm.

BETTMANN/CORBIS/SCANPIX

Postum analys

Chaplins barndom i London på 1890-talet var minst sagt omvälvande. Redan som sjuåring togs han tillsammans med sin äldre bror Sydney in på barnhem, Hanwell School for Orphans and Destitute Children. Anledningen till det var att hans föräldrar, Hannah Hill Chaplin och Charles Spencer Chaplin, båda med arbetarklassbakgrund och med enklare varieténummer som främsta inkomstkälla, levde ett minst sagt brokigt och störigt liv. Charles Sr var svårt alkoholiserad, och hans hustru led av syfilis samtidigt som hon hade en kronisk psykos. Båda tillbringade rikligt med tid på olika institutioner.

Vad doktor Weissman gör i sin bok är att använda en psykoanalytisk metod där han läser Chaplins liv med hjälp av ett antal av hans filmer och filmerna för att läsa livet. Med tanke på att Chaplin under sin karriär hann med hela 81 filmer (av vilka för övrigt endast 5 var talfilmer) och redan från 1915 – han kom till Hollywood 1913, debuterade året därpå med Making a Living och blev Chaplin med en hela tiden större publik med Kid Auto Races in Venice samma år – hade han full kreativ kontroll över dem, så finns det ett stort material med en mycket personlig vinkel för doktorn att på film analysera sin patient.

Enkel och transparent

Sigmund Freud, psykoanalysens Übervater, skrev i mars 1931 i ett brev till skådespelaren Yvette Guilberts man Max Schiller att Chaplin om och om igen bara spelar sig själv sådan han var i sin dystra ungdom. ”Han är, så att säga, ett exceptionellt enkelt och transparent fall.”

Chaplins egen uppfattning om att spela teater och att göra film var att publiken inte skulle se hur det som skildrades hade kommit till eller vad det baserade sig på, då skulle det mista all sin magi. Om sin ikoniska luffare skrev Chaplin: ”Han var jag, en komisk själ. Det var någonting inom mig som sade att jag måste ge uttryck för honom. Jag kände mig så fri…”. Mack Sennett, Chaplins första lärofader när det gällde att göra film, uttryckte det om möjligt än mer direkt: ”Så fort vi stannar upp och låter folk analysera vad vi håller på med så är vi förlorade.” Eller på chaplinska: ”Det finns en risk att man dödar entusiasmen om man gräver för djupt i psykologin hos de karaktärer man skapar. Jag vill inget veta om djupen; jag tycker inte att de är intressanta.”

Stephen Weissman går i sin bok till och med så långt som att säga att Chaplin förmodligen inte var fullt ut medveten om i vilken mån hans olika filmkaraktärer vuxit fram ur hans tragiska barndom. Samtidigt lyckas Weissman på ett mycket övertygande sätt visa att det förmodligen inte finns någon film ur Chaplins stora produktion som inte hämtat sin näring från minnen ur hans barndom, från hans föräldrars tragiska liv eller från hans bror. Den som vill undersöka den saken själv ska i så fall i första hand se filmer som Chaplins pojke (1921), Guldfeber (1925), Stadens ljus (1931) och Rampljus (1952). När det exempelvis gäller Stadens ljus läser Weissman, med utgångspunkt i skapandets vinst-och förlusthypotes, den som ett mycket direkt uttryck för den sorgeprocess som Chaplin gick igenom i samband med sin mors död i augusti 1928.

Chaplins egen historia

Förutom Chaplins filmer finns det två böcker där han berättar om sitt tidiga liv. Det är dels Charlie Chaplin’s Own Story från 1915 och My Autobiography som utkom 49 år senare. Eftersom de båda skildringarna delvis ger olika versioner av Chaplins tidiga liv finns det anledning att fråga sig vilken av dem som är sann(ast).

Den första boken, som bygger på intervjuer med Chaplin av journalisten Rose Wilder Lane, publicerades ursprungligen i tjugonio avsnitt i San Francisco Bulletin sommaren 1915. Det var sedan meningen att dessa skulle publiceras i en bok hösten 1916, men den stoppades i sista stund av Chaplins advokater på deras klients inrådan. I alla fall nästan. Några exemplar undslapp att bli förstörda, inklusive ett exemplar till Library of Congress. Sent omsider letade sig sedan boken ut på marknaden genom Indiana University Press. Över My Autobiography hade Chaplin full koll som den mycket tillrättalagda skildring av hans liv som det är.

Exakt vad det var som fick Chaplin att stoppa den första boken är inte känt. Chaplins olika biografer – och det är många som har känt sig kallade – har i alla händelser nästan genomgående vägrat att befatta sig med den. Till dem sällar sig, än så länge även Stephen Weissman, men uteslutande på grund av att han i sin bok endast ägnar sig åt att analysera Chaplin utifrån dennes filmer. Men han avslutar med att säga att han ser Charlie Chaplin’s Own Story som en fullt legitim text och ett dokument som mycket väl motiverar en ny Chaplinbiografi.