Arne Järtelius, NE-redaktör
För den som tycker om att fira eller på annat sätt uppmärksamma jämna år finns det 40, 50 respektive 60 år att uppmärksamma Sir Winston Churchill för detta år. I maj 1945 tog andra världskriget slut och Churchill blev sedan inte omvald, i april 1955 avgick den nu omvalde Sir Winston som premiärminister och lämnade med det politiken för gott och i januari 1965 avled han.
Kan det vara något annat än de jämna åren som gör att intresset kring världskrigstida statsmän som Churchill, Franklin D. Roosevelt och Charles de Gaulle är så stort just nu? Tycker vi oss sakna politiska ledare av deras format i dag? Känns vår egen tid så osäker att vi tar historien till hjälp för att finna på råd?
 |
|
Vem vill spela schack med Churchill? |
|
DAVID J. & JANICE I. FRENT COLLECTION/CORBIS/SCANPIX |
Blair & Bush
Hur stor är Tony Blair i förhållande till Sir Winston Churchill som premiärminister? George W. Bush i relation till Franklin D. Roosevelt (FDR) och, för att nämna ytterligare en sittande statschef, Jacques Chirac i förhållande till Charles de Gaulle? Blair, Bush och Chirac är samtliga aktiva, och de har var och en flera år kvar på sig att visa vad de går för som sina respektive nationers ledare. Just nu, innan såväl historien som historikerna fått fälla sin dom över dem, känns de ganska små jämfört med sina här nämnda mer illustra företrädare. Men det kan ju bero på det enkla faktum att de inte utsatts för samma enorma utmaningar som sina föregångare. Tids nog kommer deras väljare och historien att fälla sin dom över dem.
Churchills officielle biograf, Sir Martin Gilbert, skriver i ett temanummer om ledarskap med undertiteln ”Håller vår generations ledare måttet?” i tidskriften Newsweek: ”För närvarande råder ett slags Churchillkult, framför allt i USA, men samtidigt riktar experterna allt hårdare dom mot honom som krigsledare. Detsamma gäller Roosevelt. Hans levnadstecknare på senare tid avslöjar ständigt att han var en koloss på lerfötter.”
Martin Gilbert är just i färd med att skriva en bok om Churchill och USA, där inte minst krigsrelationen mellan Sir Winston och FDR kommer att nagelfaras. Det fick man en föraning om när Gilbert i somras i The American Spectator recenserade Conrad Blacks 1 280 sidor omfattande mastodontverk Franklin Delano Roosevelt: Champion of Freedom (2004). Det Gilbert där framför allt vänder sig emot är hur Churchill hela tiden skildras som att han var underlägsen Roosevelt och att det görs genom att förtiga olika källor.
Noteras i sammanhanget kan att Churchill är en i allra högsta grad levande statsman. I en krönika (2004-09-05) där DN:s politiske redaktör Niklas Ekdal försöker sig på att tippa utgången av presidentvalet i USA skriver han att det kommer att avgöras av vad han kallar ”Churchillfaktorn”. Den består enligt Ekdal i att ju större den säkerhetspolitiska utmaningen är, desto högre är kraven på ledarens beslutsamhet och meritförteckning som hårding. Och det var väl precis det som gjorde att George W. Bush vann. I det besvärliga säkerhetspolitiska läge USA befinner sig (inte minst skapat av nämnde Bush själv) så valde i november 2004 många – i synnerhet vad som i USA kallas security moms, dvs. vita gifta medelklasskvinnor – den i alla fall dem till synes pålitligare Bush.
I Churchills fotspår
Winston Churchill föddes förvisso på Blenheim Palace i Woodstock strax utanför Oxford, men, som den ovan nämnde Oxfordhistorikern Sir Martin skriver: ”Churchill was a Londoner, a total Londoner.”
Den som vill upptäcka Churchills London börjar lämpligast uppe på toppen av Primrose Hill. Den kullen ligger strax norr om Regents Park (tunnelbanestationen heter Chalk Farm och ligger längs Northern Line), och från toppen av den har man en utsikt över hela London (med hjälp av den topografisk karta som finns där kan man orientera sig byggnad för byggnad). Alldeles nedanför Primrose Hill ligger London Zoo, dit Churchill ofta gick för att träffa sitt eget ägandes lejon Rota, en present från ett afrikanskt statsöverhuvud.
I september 1940, strax efter att de tyska bomberna i en allt dödligare ström börjat falla över London, tog sig Churchill upp på Primrose Hill för att förbereda ett eldande tal för parlamentet. I sitt släptåg upp på kullen hade Churchill då en enstaka detektiv och en av sina sekreterare. Det var allt som krävdes i den vägen på den tiden.
Från Primrose Hill kan man sedan till fots besöka Churchills olika bostadsadresser i London. Går man motsols runt Regent´s Park kommer man till adresser som Baker Street, Grosvenor Square och Mont Street. På den senare adressen bodde Churchill under sina första år som ledamot av parlamentet (1901–05). Därifrån är det inte långt till Charles Street, Churchills hem fram till femårsåldern. Gå sedan tillbaka Charles Street mot Berkeley Square och därifrån in på Curzon Street som leder vidare till Bolton Street. I nummer 12 på den gatan hade Winston Churchill sitt första egna hem i London.
Trött i benen men inte på Winston Churchills liv och gärning? Ta dig i sådana fall till det i år öppnade Churchill Museum. Det ligger vid Green Park, vägg i vägg med de sedan länge för besökare tillgängliga och den av krigsledning intresserade Cabinet War Rooms, där Churchill ledde kriget mot den lede fi. Till det avser NE.se att återkomma senare i vår med en presentation av David Reynolds viktiga bok om Churchill som historiker – In Command of History (2004) – en insats som skulle rendera Sir Winston nobelpriset i litteratur (själv hade han hellre sett att han fått Nobels fredspris).
Statsbegravning
”Att dö i solen och bli nedgrävd före mörkret.” På det viset beskrev Churchill själv det för honom fullkomliga sättet att möta sin Skapare. Riktigt på det viset blev det inte. Han kan väl sägas ha dött i solen eftersom han under de tre dagar han låg på lit de parade i Westminster Hall hedrades av mer än 200 000 personer som defilerade förbi hans kista, och omkring 350 000 människor följde honom på hans sista färd 30 januari 1965.
I mitten av januari 1965, Churchill hade nyligen fyllt 90 år, drabbades han av ett slaganfall och nio dagar senare, 24 januari, på dagen 70 år efter sin fars bortgång, avled han. I det längsta hade han hållit alla diskussioner om sin begravning på avstånd, men när det inte längre gick begärde han så många mässingsorkestrar som möjligt. Det var det enda han brydde sig om. Resten överlät han på en liten kommitté med täcknamnet ”Operation hoppas inte”.
Vad han själv hade hoppats på var att få sitt stoft båtledes transporterat till kyrkogården i Bladon vid Oxford. Det visade sig inte vara praktiskt genomförbart, men som den landkrabba han alltid varit fick hans flaggomsvepta kista en färd upp längs Themsen på slupen Havengore under befäl av Robert Ambrose. Mer om Churchills begravning finns att läsa i Churchill – visionären, statsmannen, historikern (2004) av John Lukacs och i förra årets nyutgåva av John Pearsons Churchill (1991).
Efter Nelson 1806, Wellesley 1852 och Gladstone 1898 var Sir Winston Churchills begravning den fjärde statsbegravningen någonsin i Storbritannien. När Churchills son Randolph frågade riksmarskalken, hertigen av Norfolk, vad en statsbegravning egentligen är lär han ha fått svaret: ”Din jävla dumbom, en begravning betald av staten!”
Externa länkar: Churchill Centre, Churchill Museum och Churchills begravning
(Artikeln publicerad 2005-01-25)
Churchill: Historiens domar
http://www.ne.se/rep/churchill-historiens-domar
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
