Arne Järtelius , NE-redaktör
Inte nog med att han i rollen som premiärminister fick skapa historien, han fick sedan skriva den också. Winston Churchill var mannen som först räddade Storbritannien och som därefter bidrog till att hålla hela världen fri från nazismen och fascismen. Efter kriget blev han sedan mannen som såg till att skildra samma historia i skrift och med det fick skapa ett bestående monument över sig själv.
Under en debatt i det brittiska underhuset under 1930-talet sade Churchill till Stanley Baldwin under ett meningsutbyte: ”Historien kommer att säga att min ärade herre hade fel. Det vet jag för det är jag som kommer att skriva den historien.” Det är inte nog med att det är en bra anekdot. Den är sann också.
 |
|
Winston Churchill, nobelpristagare i litteratur. |
|
KEYSTONE/SCANPIX |
Att skriva eller inte skriva
Den 26 juli 1945 var en förödmjukelsens dag för Winston Churchill. Tre veckor tidigare hade det brittiska folket gått till val. Under den tid det tog att räkna rösterna passade premiärminister Churchill – då 70 fyllda – på att resa till Berlin för att delta i fredskonferensen i Potsdam utanför Berlin. När han 25 juli flög tillbaka till London lämnade han sitt bagage i Berlin. Han skulle ju bara hem och få sin seger i parlamentsvalet konfirmerad. I stället blev det en överväldigande seger för Labour. Det blev därför Clement Attlee som fick representera Storbritannien i Berlin, och fredagen 27 juli höll Churchill ett sista kabinettsmöte med sin regering. När mötet var över skrev alla närvarande in sig i dagboken på Chequers, brittiska premiärministrars Harpsund. Winston skrev sitt namn sist. Under det skrev han: Finis (’Slut’).
”Om Churchill vunnit valet 1945 hade han förmodligen inte skrivit sina memoarer – de hade med visshet inte fått den form de nu fick.” Det skriver David Reynolds, professor i internationell historia vid universitetet i Cambridge, i sin förra året utgivna studie In Command of History med undertiteln ”Churchill Fighting and Writing the Second World War”.
Winston Churchills skrivförmåga var det inget fel på. Tvärtom. Mellan 1923 och 1931 gav han ut sex omfångsrika volymer om första världskriget (The World Crisis). Bland mycket annat gav han under 1930-talet ut fyra volymer om Marlborough: His Life and Times, och hans History of the English-Speaking Peoples bidrog starkt till att 1953 ge honom nobelpriset i litteratur. Men huruvida han skulle skriva sina memoarer om andra världskriget var Churchill länge vankelmodig om.
Enligt Reynolds var det två faktorer som fick honom att bestämma sig. Den ena var de krigsbiografier som började komma ut redan under 1945. Vad som där skildrades – bl.a. om de allierades befälhavare Eisenhower och om D-dagen – stämde illa med Churchills uppfattning om händelseförloppet, och han insåg snabbt att det bara var han själv som skulle kunna ge sig en alldeles egen plats i historien. Den andra faktorn var den stora popularitet han åtnjöt i USA. Det brittiska folket hade ju, som han såg det, bara visat sin otacksamhet genom att inte välja honom för ytterligare period som premiärminister. I USA hade han med lätthet kunnat bli vald till president.
Kökschefen
Winston Churchills memoarer – The Second World War – utgavs 1948–54. De omfattar sex band, totalt närmare två miljoner ord, och de utkom på elva språk i femton länder. Utdrag ur de sex banden publicerades i tidningar och tidskrifter i 40 länder. I dagens pengavärde inbringade de sin författare mellan 18 och 50 miljoner dollar, och man kan instämma med Reynolds kommentar om Churchill att han med hjälp av dem ”made money as well as making history”.
Förvisso var Churchill sin egen historiker, men han var inte samtidigt sin egen forskare. Det arbetet överlät han mer än gärna, och med tiden allt mer, åt ett helt team av både historiker och i ämnet allmänt eller personligen sakkunniga. Vilka de var, vad de skrev och hur de arbetade är en av nyheterna med Reynolds bok. Hans främsta källa för det arbetet är de utkast och promemorior till The Second World War som finns bevarade i Churchills ”Literary Papers” som finns i Churchill College Archives Centre i Cambridge. Totalt finns det över 400 mappar med direkt anknytning till memoarerna; i snitt är det en mapp per kapitel.
Det som brukar kallas ”Churchills memoarer” är ingen lätt text. Den är inte helt och hållet hans egen och inte uteslutande memoarer, även om han själv om dem sade: ”I am not attempting to write a History of the Second World War, but only give the story of events as they appeared to me and the British Government.” Churchills text har tre huvudingredienser: dokument, diktamen och utkast. I botten ligger hela tiden de telegram och protokoll Churchill skrev under kriget, men de kompletteras med hans minnen efter kriget och med vad hans forskarstab kom fram till. Dessa beståndsdelar fördes sedan samman i ett antal omskrivningar som i sin tur, när de fanns som korrektur, kunde revideras ett tiotal gånger. Hur det gått till visar Reynolds på ett lika spännande som insiktsfullt sätt och läsaren får i hans skildring av tillkomsten av Churchills memoarer en lektion i hur historien först skapades på slagfältet och hur den sedan omskapades till historia; den senare påverkad inte minst av den tid i vilken den skrevs. Att det sedan var samme man som stod bakom båda dessa verk gör inte historien sämre.
Det har på senare tid påståtts att Churchills memoarer långt ifrån är ett verk av Churchill själv (de som recenserade memoarerna när de utkom gav däremot inte i något fall uttryck för det). Mot det invänder Reynolds med skärpa. ”Han gjorde inte hela jobbet själv, men det var han som satte parametrarna, visade i vilken riktning de skulle utvecklas och han var den som gav dem deras slagkraft.” Eller, som Denis Kelly, den som var alltiallo i arbetsgruppen bakom The Second World War har sagt, ”vem frågar kökschefen om det var han som lagade hela festmåltiden?”
Churchills kamp
Trots att 50 år har gått sedan den sista delen av Churchills The Second World War utkom har den långtifrån passerat sitt bäst före-datum. Tvärtom. Det gäller inte bara för att de minnesbilder Churchill ger av olika händelser ligger nära den tid som skildras –ibland var han den ende närvarande – utan för att han som premiärminister hade en unik roll för att se och bedöma olika förlopp. Det gör att den som vill läsa och lära om andra världskriget med fördel kan börja med Churchills bidrag (antikvariskt är den inte alls dyr att köpa).
Det betyder inte att man ska ta Churchill på orden hela tiden. Hans minnesbilder och utsagor behöver utsättas för den strängaste av källkritik, och på den punkten är Reynolds bok en givande lärobok i den svåra konsten. Han visar hur Churchills minns fel, hur han väljer att citera för honom själv fördelaktiga delar ur olika dokument, hur han håller olika personer bakom ryggen eller hur han helt enkelt förtiger sådant som kanske inte var helt opportunt att publicera i den tid hans memoarer utkom (Churchill var förvisso då inte längre brittisk premiärminister men han hade i stället givits rangen av internationell statsman med allt vad det krävde av takt och ton).
Churchill tog som bekant över som premiärminister 10 maj 1940 (i memoarerna anges felaktigt att det var på morgonen samma dag som beslutet om det togs, medan det sedan länge varit känt att det skedde kvällen innan). Knappt hade han tillträtt förrän det blev ett standardskämt i Whitehall (centrum för den brittiska regeringsmakten) att vissa av de dokument Churchill lämnade efter sig framför allt var till för att användas i en av honom själv orkestrerad framtida skildring av historien.
Av Reynolds skildring framkommer att det framför allt var fyra viktiga händelser som Churchill av olika skäl valde att presentera på ett från den verkliga historien avvikande sätt. Det gällde för det första utvecklingen av kärnenergin, för det andra D-dagen, för det tredje det tyska bombkriget mot Tyskland och för det fjärde de allierades kunskaper om Auschwitz. När det gäller arbetet på att utveckla ett kärnvapen fanns det långt gångna planer i den riktningen redan sommaren 1940, men om dem låtsas Churchill ingenting i memoarerna. Operation Overlord, dvs. D-dagen 6 juni 1944, var något som Churchill efteråt väldigt gärna ville vara med att ta äran för, men under den tid D-dagen planerades hörde han till dess största kritiker. De av Arthur ”Bomber” Harris ledda och av Churchill sanktionerade terrorbombningarna av tyska städer försöker den senare i sina memoarer post festum ta sin hand ifrån genom ett förmodligen enbart för memoarbruk skapat memorandum 28 mars 1945. Något liknande försökte sig Churchill på 11 juli 1944 i ett memorandum till Anthony Eden avseende Auschwitz och de allierades underlåtenhet att bomba koncentrationslägret.
Michael Foot, en gång ledare för brittiska Labour, kallade The Second World War i en recension för ”Churchills ’Mein Kampf’”. En läsning av David Reynolds 500-sidiga genomgång av Churchills memoarer ger Foots karakteristik rätt på många punkter, men samtidigt inser man att det är svårt att förstå andra världskriget utan att ha läst Churchills historia.
Extern länk: The Churchill Centre
(Artikeln publicerad 2005-05-04)
Churchill: Mannen som skrev historia
http://www.ne.se/rep/churchill-mannen-som-skrev-historia
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
