Civilkurage – en sällsynt vara | Nationalencyklopedin

Sture Linnér, professor

Ända sedan jag som gymnasist prenumererade på Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning har Torgny Segerstedt för mig stått som själva inkarnationen av civilkurage, och senare års studium av hans liv och verk har befäst och fördjupat min beundran för honom som en okuvlig förkämpe för vad han ansåg vara rätt och riktigt.

Jag har därför valt ordet civilkurage som titel på min Torgny Segerstedtföreläsning på Göteborgs universitet och kommer att ge några exempel på personligheter jag mött som handlat i samma förnämliga anda av moraliskt ansvarstagande som Segerstedt. Det känns förunderligt stort att här och nu få hylla hans minne, och jag ber varmt få tacka dem som anförtrott mig detta hedersuppdrag.

IMS

Torgny Segerstedt

Enskilt mod och medborgarmod

Först något om själva ordet civilkurage. I det följande låter jag det betyda att ha mod, att stå för sin mening, även om det innebär en personlig risk; att försvara sina värderingar, trots att man är medveten om att det finns ett öppet eller dolt motstånd från omgivningen.

Uttrycket har franska rötter. 1835 nämns ordet courage civil - den enskildes mod att ha en egen uppfattning - i motsats till courage civique, mod som medborgare i staten. Otto von Bismarck förenade 1847 de båda begreppen som Zivilcourage. Sin besvikelse över en släkting som inte stödde honom i en debatt i den preussiska lantdagen uttryckte han sig en gång så: "mod på slagfältet är allmängods hos oss, men ni kommer inte sällan att finna att även respekterade personer kan sakna civilkurage".

För den konsensuskultur som råder i Sverige, där idealet är en gemensam strävan att uppnå enighet i en kollektiv beslutsprocess, hyser jag den största respekt. Samtidigt är jag emellertid sedan barnsben uppfostrad enligt principen: "Stå alltid rak i ryggen!" och jag har livet igenom hyst beundran för den personlighetstyp som Torgny Segerstedt representerade. Jag har haft lyckan att genom livet möta också andra som verkat i samma anda och därmed stått som berikande föredömen.

En av dem är en av Göteborgs stora humanister, Axel Boëthius, världsberömd kännare av den romerska kejsartidens arkitektur, rektor för Göteborgs universitet 1946–51. Han kom av för mig svårbegriplig anledning att redan tidigt följa mina studier med ett mycket välvilligt intresse. Bland annat såg han till att jag 1942 fick ett stort stipendium för att mitt under brinnande krig forska vid Svenska institutet i Rom. Nybliven chef där var Erik Sjöqvist. I en biografi över honom heter det att institutet vid den tiden befann sig i en besvärlig situation. De flesta andra nationers institut stängde verksamheten, men det neutrala Sverige höll sitt öppet och blev "en samlingspunkt för forskare från många olika länder".

I själva verket innebar de citerade orden att Sjöqvist under lång tid tog emot judiska forskare som flytt till institutet undan fascisternas förföljelse, dolde dem i institutets källare och gav dem möjlighet att överleva och i viss mån forska. Detta var naturligtvis ett bokstavligen livsfarligt företag som krävde yttersta sekretess, och det var en ren slump att jag en dag kom underfund med vad som pågick. Det äventyrliga vågspelet slutade lyckligt. Så vitt jag vet är det än i dag ytterst få som känner till detta högst imponerande prov på civilkurage.

Ett långt liv under få år

Under min Romtid fick jag en gång på hemliga vägar ett brev från Axel Boëthius. Det mynnade ut i en fråga om jag ville flytta över till München. Ett antal judiska forskare, flera av dem personliga vänner till honom, hade avskedats från universitetet och levde nu i isolerad misär. Hans tanke var att jag, samtidigt som jag arbetade på universitetet, skulle kunna ge dem åtminstone ett visst moraliskt stöd, kanske också marginellt hjälpa dem med lite mat då och då. Boëthius var, skrev han, väl medveten om att München vid den tiden gång efter annan intensivt bombarderades av de allierade, och att jag alltså skulle sätta liv och lem på spel. Men kanske ändå?

Yr av glädje inför detta bevis på förtroende från Axel Boëthius sida skyndade jag iväg till en god vän på Vatikanbiblioteket, en kardinal som råkade forska kring samma ämne jag själv valt för min doktorsavhandling, och som dessutom hade svenskt blod på mödernet. Han ordnade så att jag i München blev inkvarterad hos en syster till honom som var aktiv antinazist. Främst tack vare henne lärde jag snart känna de judiska professorer som Boëthius särskilt ömmade för och så småningom även de ledande inom Vita Rosen. Det var täcknamnet för en motståndsorganisation bland studenterna vid universitetet, med syskonen Sophie och Hans Scholl i ledningen. Låt mig eftertryckligt betona att mina egna insatser i båda dessa kretsar blev ytterst marginella.

Mitt samarbete med Vita Rosen gick framför allt ut på att hjälpa till att sprida de flygblad som de upproriska studenterna stencilerade i en källarlokal mitt i staden. Utrustad med en hakkorsbindel på ena rockärmen vandrade jag omkring till telefonkiosker, parkerade bilar och så vidare med en tjock packe flygblad. De översta och nedersta tjugo innehöll nazistpropaganda medan de i mitten manade till motstånd mot regimen. Jag stoppades ofta av patrullerande militärpolis; stämningen var mycket uppjagad och alla misstänkte alla. Vanligen nöjde sig Gestapopatrullerna med att kontrollera de texter som låg överst i mina buntar; de som trodde sig vara riktigt knipsluga synade också de nedersta. Jag måste erkänna att det var med skräck i hjärtat som jag avbördade mig trycksakerna. Och språngmarscherna till närmaste skyddsrum när bomberna började braka ned var också ångestfyllda. Men det kändes å andra sidan oändligt skönt att få spela med, låt vara som statist, i motståndet mot förtryckarna.

Den 18 februari 1943 greps syskonen Scholl av Gestapo inne på universitetet i München. Fyra dagar senare halshöggs de, på order från högsta ort. Sophie och Hans älskade livet och satte det på spel. De hade mod nog att tala om den rädsla som kunde gripa dem. De skapade ljus och renhet och rymd omkring sig i en tid då alla värden de stod för fläckades och drogs ned. Om dem gäller de sköna orden: under få år levde de ett långt liv.

På heder och samvete

Ett annat exempel på civilkurage hämtar jag från Grekland. I september 1943 dekreterade de nazistiska ockupanterna att sammanlagt 15 000 judar skulle deporteras till koncentrationsläger i Tyskland. Jag befann mig då i Volos, Thessaliens huvudstad, där det fanns många judiska familjer. Tillsammans med min grekiske chaufför och nära förtrogne Eugenios begav jag mig sent en kväll till hamnen för att se om jag till äventyrs kunde förmå någon skeppare att smuggla över några av dem till Mindre Asien.

Till slut fann vi en som vi tyckte såg förtroendegivande ut och slog oss i samspråk med honom. Så sakteliga vågade jag mig fram med min fråga, fastän jag vid det laget visste att han hade en stor familj att ansvara för. Med tanke på detta erbjöd jag honom rikligt med kinin – i de malariatider som då rådde en ytterst svåråtkomlig och dyrbar medicin – och dessutom generösa matportioner till hela familjen. En diskret spark på smalbenet från Eugenios markerade att jag var inne på fel väg, och skepparens svar blev mycket riktigt ett eftertryckligt nej. Eugenios drog mig nu åt sidan och förklarade att jag djupt förolämpat mannen genom att erbjuda honom materiell ersättning för något som en äkta grek måste anse som en hederssak att utföra utan någon som helst form av belöning.

Förhandlingarna återupptogs, jag bad om ursäkt för min klantighet och därmed var saken klar: natt efter natt skeppade mannen utan att tveka trots att transporten innebar uppenbar livsfara över judar, sammanlagt flera hundra, till Mindre Asiens kust där de blev väl omhändertagna av sina landsmän.

IMS

Dag Hammarskjöld inspekterar en svensk FN-trupp i Kongo kort tid före sin död.

Inte vika för hot

Den för mig personligen mest betydelsefulla bäraren av civilkurage är kanske inte helt oväntat Dag Hammarskjöld. Under min tid som hans representant i Kongo i början av 1960-talet hände det en dag att den amerikanske ambassadören sökte upp mig för att visa ett telegram han just fått från president Kennedy personligen. Det gick ut på att han skulle se sig tvungen att överväga USA:s utträde ur organisationen om inte generalsekreteraren och jag upphörde med vad han kallade vår kommunistvänliga politik i Kongo.

Bakgrunden var i få ord denna. Ledaren för Stanleyprovinsen i norra Kongo, Antoine Gizenga, sökte med snart sagt alla medel göra sig till premiärminister för hela landet. Han var en totalt amoralisk person, administrativt helt inkompetent, men fick starkt stöd från Sovjetunionen i form av både pengar och vapen. Personligen var jag övertygad om att han skulle bli en katastrof som Kongos högste ledare, men ansåg mig å andra sidan inte som den lokale FN-chefen ha någon rätt att ingrip i Kongos interna politiska stridigheter. Jag var för övrigt övertygad om att kongoleserna snart skulle upptäcka hans svagheter och göra sig av med honom. Det gällde alltså, menade jag, att ge honom tid att hänga sig i sitt eget rep, utan att vi i Förena nationerna på något sätt frångick vår plikt att förhålla oss strikt neutrala.

Det var denna min försiktigt avvaktande attityd som av Kennedy uppfattats som Sovjetvänlig. Hans telegram innebar ju ett hot FN:s själva existens. Jag kontaktade omgående Dag Hammarskjöld i New York för att rådgöra om den yttersta farliga situation som nu uppstått. Han bekräftade att han själv fått motta samma slags ultimatum. När jag bad om direktiv svarade han helt enkelt: "Du kan bedöma de lokala förhållandena bättre än jag. Fortsätt att driva den politik du själv anser ligga i linje med FN:s mandat. Jag tänker inte vika för hot, från vilket håll det än må komma, och är beredd att ta konsekvenserna, det må bära eller brista."

Omutlig och orubblig

Hammarskjölds svar är ett av de många belägg jag skulle kunna anföra på ett av de grundläggande drag i Hammarskjölds personlighet som gjorde honom så stor: hans absolut omutliga integritet, hans orubbliga civilkurage. Hans mod att tillbakavisa den sovjetiske ledarens alla anspråk på att dominera organisationens verksamhet är ju välkänt, men jag känner det angeläget understryka att han visade samma tveklösa kurage även mot västvärldens mäktigaste man.

Lika litet som Torgny Segerstedt dagtingade Dag Hammarskjöld med sitt samvete. Men det kostade på. Särskilt under de sista levnadsåren kände han en viss trötthet och bitterhet över den fräna kritik han utsattes för, främst från sovjetryskt håll. När till exempel utrikesministern Gromyko inför generalförsamlingen beskyllde honom för att vara en kriminell krigshetsare gick detta honom djupt till sinnes, även om han naturligtvis liksom alla andra förnuftiga människor var väl medveten om det groteska i anklagelsen.

I Vägmärken (1963) skriver han den 6 juli 1961 några gripande ord om hur han kunde känna sig i sådana ögonblick. Men som erfaren fjällbestigare släppte han ändå aldrig taget:

Trött

och ensam.

Trött

så sinnet värker.

Nedför hällarna

silar smältvattnet.

Fingrarna är stumma,

knäna skälver.

Det är nu,

nu, du inte får släppa.

/.../

Gråt