Arne Järtelius, nyhetsredaktör
Vem hade väl trott det? Clint Eastwood som frälsare! Därtill en tårögd sådan. Det är i alla fall i den rollen han framträder i sin senaste film, Gran Torino. Det är väl ingen av de mer minnesvärda långfilmerna i Eastwoods œvre om man inte väljer att se delar av den som en parodi eller rentav pastisch på både hans "Man with No Name" och "Dirty Harry".
Men vid närmare eftertanke och med en ordentlig tillbakablick på de filmer Clint Eastwood regisserat och huvudrollsagerat i under de senaste 40 åren så finner man att olika varianter av revanschmotivet spelat en både stor och återkommande roll i hans produktion. Sammantaget gäller för Eastwood att han under hela sin karriär som aktör, regissör och producent ständigt valt att slå in på och skapa sig helt nya vägar.
 |
| ANTHONY MICHAEL RIVETTI/WARNER BROS. ENT./SANDREW |
| Clint Eastwood i rollen som Walt på verandan till sitt hus i Detroit med dagens skörd av Pabst Blue Ribbon beer och med massor av uppfattningar om de kringboende. |
Antitetisk
Med TV-västernserien "Prärie" (Rawhide, 1958–66) blev Clint Eastwood ett namn. Med tre filmer som "Mannen utan namn" (1964–66) i regi av Sergio Leone blev karaktären till och med större än skådespelaren som samtidigt skapade sig en finansiell bas för att hålla sig oberoende. Med hela fem filmer med "Dirty Harry" (1971–88) blev Clint Eastwood så nära "odödlig" en skådespelare kan bli. I alla fall med hollywoodska mått mätt.
De senaste 40 åren har Clint Eastwood själv mer eller mindre kunnat välja vägarna för sin karriär. På den vägen hade han kunnat låsa in sig i än den ena lådan (spaghettivästernhjälten), än den andra (den kompromisslöse polistuffingen), men han har i stället valt att gå sina ofta helt egna vägar och de har hela tiden lett honom långt vid sidan av allt vad förutbestämda lådlösningar heter.
Efter tre filmer med Leone blev han av honom erbjuden huvudrollen i Once Upon a Time in the West (1969). Eastwood valde i stället att göra rollen som Jed Cooper i Häng dom högt (1968), en man med en helt annan uppfattning om revansch än den negativa våldsfilosofi som Leones hjälte blev ett signum för. Efter att ha agerat "Dirty Harry" i åtminstone en film för mycket hade Eastwood, som då var 60 fyllda, kunnat så sig till ro som borgmästare i sin hemstad Carmel där han även äger sådant som flera restauranger och en och annan golfbana, men han valde att efter det i stället göra sina både bästa och mest personliga filmer. I en intervju med Der Spiegel (9/2009) säger han: "I min ålder har jag inte råd att ägna mig åt andra projekt än de som talar ur hjärtat."
Dit hör Bird (1988), Vit jägare, svart hjärta (1990), De skoningslösa (1992), min egen favorit A Perfect World (1993), Broarna över Madison County (1995), Mystic River (2003), Million Dollar Baby (2004) och Letters From Iwo Jima (2006). Bland dessa filmer återfinns ett flertal som nominerats med en eller annan Oscar, bl.a. till Eastwood själv som regissör, men till någon skådespelar-Oscar för honom själv har det, än så länge, inte räckt.
Revanschistisk
Revanschen kan som bekant ta sig olika uttryck, både i levande livet och på film. Clint Eastwood blev genom sina roller som "Mannen utan namn" och "Dirty Harry" synonym med en totalt kompromisslös syn på hämnden sammanfattat i mantrat "Go ahead, make my day". Allra längst drev han den synen i High Plains Drifter (1973). I den leds hämnden av en namnlös "stranger" och när han utfört den lämnar han en stad bakom sig där förödelsen är i det närmaste total. Eastwood har även i några senare filmer – kanske tydligast i Pale Rider (1985) – låtit sina antagonister få sin hämnd utkrävd helt på sina egna villkor. I någon mån har det här spillt över till att se detta som ett uttryck för Eastwoods högerpolitiska uppfattning.
Men hämnden kan ha flera ansikten och det är även något Clint Eastwood genom åren kommit att visa i flera av sina filmer. Först ut i den raden var den ovan nämnda Häng dem högt. I Mannen utanför lagen (1976) tar han ännu ett steg i en riktning där han söker efter en balans mellan en destruktiv hämnd och kraften hos de band som i stället strävar efter att skapa ett samhälle där alla kan leva tillsammans. Den laglöses sista ord i filmen pekar i den riktningen: "Jag antar att vi alla dog lite grand i det där förbannade kriget."
Ett nytt steg i synen på hämnden tog Eastwood genom att i sina filmer införa ett historiskt förflutet. För "Mannen utan namn" och "Dirty Harry" finns bara ett här och ett nu att ställa till rätta: "Do you feel lucky... Punk?" I De skoningslösa – där för övrigt huvudpersonen för första gången i en Eastwoodfilm av misstag skjuter ihjäl en oskyldig – tar i stället det förflutna över och ger en helt annan innebörd till hämnden.
Ett sista steg i Eastwood omvändelse i synen på hämnden kunde anas i A Perfect World och den fick sitt hittills starkaste uttryck i Mystic River. Här anas hela tiden det förflutna under ytan i form av sexuella övergrepp under barndomen och när det resulterar i ond bråd död får det förödande effekter för de överlevande. "Dirty Harrys" filosofi: "Det är inget fel att skjuta så länge rätt personer dör" utlöser, när det görs i Mystic River, svåra känslostormar hos de överlevande.
I Gran Torino, slutligen, drar Clint Eastwood ihop trådarna med ett förflutet – under Koreakriget sköt huvudrollspersonen kallblodigt ihjäl en ung man – en nutid som vänder upp och ned på hans invanda begrepp och hans eget åldrande som fungerar utlösande på hans sätt att komma till tals med mötet mellan hans förflutna, hans nutid och de överlevandes framtid. Det resulterar i en slutscen i Gran Torino – för övrigt Eastwoods 29:e film som regissör – som kan ses som en grand final på Eastwoods väg som filmskapare från ansiktslös hämnare till en mycket uttrycksfull frälsare som till slut kommer till frid med både sig själv och sitt förflutna.
Griniga gamla gubbar
Att Hollywood är en ålderssegregerad plats är väl ingen nyhet (det är för övrigt en avspegling av situationen i hela västvärlden). Det gäller i synnerhet för kvinnliga skådespelare som faller för åldersstrecket redan långt före fyllda fyrtio. Men det gäller även för skådespelande män. Undantag finns – dit hör geronterna Sean Connery (född 1930), Sylvester Stallone (född 1946) och Arnold Schwarzenegger (född 1947), men då i egenskap av filmikoner – men det är ingen tillfällighet att en gång s.k. superhjältar som Harrison Ford, Bruce Willis, Jean-Claude van Damme, Steven Seagall och Mel Gibson definitivt inte får vara med längre. De har nämligen med råge passerat bäst före-datum i sin genre. (OK, Harrison Ford fick förra året förvisso för fjärde gången göra rollen som Indiana Jones, men hur gick det?)
Clint Eastwood är med sina 79 år (31 maj i år) egentligen för gammal för de allra flesta filmroller, men han visar med sin roll i Gran Torino att gammal definitivt är äldst. Inte nog med att han med sin roll lyckas ge ett bra exempel på den rådande åldersdiskrimineringen (ageism på engelska) överallt i västvärlden. Han lyckas till och med att i dubbel mening slå ett slag för ålderdomen. Med lite hjälp från filmens Vietnamflyktingar av bergsfolket hmong visar han att det finns plats för lite respekt för ålderdomen och med sin rollfigurs egna inrotade men förändringsbara inställningar skildrar han att man aldrig blir för gammal för att lära sig. (Rubriken till den ovan nämnda Spiegelintervjun lyder: "Man ist nie zu alt zum lernen.")
Om rollen i Gran Torino är Eastwoods sista återstår att se. Som regissör kommer han att fortsätta till the bitter end. När det här skrivs är han i full färd med att i Sydafrika spela in The Human Factor som handlar om Nelson Mandelas första tid som president och med Morgan Freeman i huvudrollen (och 23-årige Eastwood-sonen Scott i en mindre roll).
(Artikeln publicerad 2009-03-23)
Clint Eastwood som tårögd frälsare
http://www.ne.se/rep/clint-eastwood-som-tårögd-frälsare
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
