Clinton själv: Kioskvältare

Mats Wiklund , frilansjournalist och NE-medarbetare

Under Bill Clintons åtta år vid makten, 1993–2001, upplevde USA en period av närmast oavbruten tillväxt. Frågor om fred och säkerhet gällde omvärlden, inte det egna landet. I samband med presidentvalet syntes han en del vid John Kerrys sida, men en hjärtoperation fick honom att dra ned på takten.

I dag ser många amerikaner med nostalgi och längtan på Clintonåren: ett slags repris på det obekymrade 1950-talet. Kanske är det en orsak till att Bill Clintons självbiografi, Mitt liv, blev en formidabel försäljningsframgång och att människor väntade i timmar för att få ett signerat exemplar av USA:s 42:a president.

Bill Clinton tillsammans med John Kerry i slutspurten av den amerikanska presidentvalskampanjen.

TIM SHAFFER/REUTERS/SCANPIX

Kampanjpolitikern

Egentligen innehåller Bill Clintons biografi ingenting nytt. Sensationsvärdet är, efter de obligatoriska läckorna, ytterst lågt. Hur många som verkligen läst alla 957 sidor är en öppen fråga. De flesta lär skumma åtskilligt. Men det är ingen dålig bok. Till skillnad från många andra politiker använde sig Bill Clinton inte av spökskrivare. Det är han själv och ingen annan som ligger bakom formuleringarna.

Ingen president har fått sitt privatliv så exponerat under sin ämbetstid. Men Bill Clinton inbjöd till det. De äktenskapliga snedsprången under hela hans karriär förföljde honom och underminerade hans politiska auktoritet. I ett kortare historiskt perspektiv kommer han att bli ihågkommen för Monica Lewinsky-affären med åtföljande riksrätt.

Clinton är som många presidenter före honom mån om sitt eftermäle. Dagarna efter den 11 september 2001 önskade han att han var tillbaka i Vita huset. Vad han, enligt uppgift, kände var att här fanns en utmaning som skulle satt hans krafter på prov. Det hade varit en kraftmätning som kunde ha gjort honom till en stor president. Mot den bakgrunden framstår känslan av att han inte fick den där riktiga chansen som fullt förståelig.

Men intresset för Bill Clinton hänger förstås samman med hans oerhörda vitalitet, hans närmast fysiska behov av mänsklig kontakt och den sammansatta personligheten. Detta är tveklöst en av USA:s mest intelligenta presidenter genom tiderna. Som kampanjpolitiker hör han också till de allra främsta.

Affärspolitikern

Många demokrater såg i honom en ny Roosevelt. Men det blev han aldrig. De fantastiska utförsgåvorna till trots infriades inte de stora förhoppningar som knöts till honom.

Varför inte då? Mitt liv ger ingen riktigt bra förklaring. Clinton skriver att han ville för mycket i början, att han aldrig fick den smekmånad som presidenter normalt erbjuds och att medierna nästan omedelbart började leta efter skandaler.

Ingen diskussion råder om att konservativa grupper drev en hänsynslös kampanj för att knäcka honom. Den så kallade Whitewateraffären gav upphov till mycket negativ publicitet och pågick i flera år. Men till sist visade det sig att varken Bill Clinton eller hans hustru Hillary gjort något brottsligt i samband med några fastighetsaffärer. Riksrättsåtalet som nästan kostade presidenten jobbet handlade om att han ljugit om en utomäktenskaplig affär.

I efterhand framstår moralhysterin som obegriplig. Men det republikanska partiets egentliga motiv till sin kampanj mot Clinton byggde på en rå maktkalkyl. Bill Clinton hade fört demokraterna mot mittfältet och gjort dem valbara. Han hade skapat en framgångsrik fusion av liberala och konservativa idéer där politisk aktivism återupprättats. Genom att göra det personliga, presidentens person, till det politiska skulle hans motiv och omdöme ifrågasättas.

Utrikespolitikern

Bill Clinton väcker fortfarande ovilja. I Little Rock, Arkansas, har man helt nyligen färdigställt ett bibliotek och forskningscentrum kring Bill Clintons ämbetstid. Det är inget märkvärdigt. Tidigare presidenter har låtit resa liknande äreminnen. Ingen lär dock, inte ens Richard Nixon, ha fått utstå en konkurrens. Men i Little Rock kan de som avskyr Bill Clinton ta sig till ett bibliotek där alla hans fel och brister, faktiska eller uppdiktade, dokumenteras.

Andra presidenter har också behandlats illa. Hatkampanjen mot Franklin D. Roosevelt från högerhåll var massiv. Abraham Lincoln utmålades som en imbecill provinspolitiker. Grova överdrifter och personförföljelser är inget nytt i amerikansk politik och press.

Bill Clinton skulle kanske anmärka att Lincoln och Roosevelt verkade i en tid med gigantiska utmaningar: inbördeskrig, depression och världskrig. Då gick det lättare att mobilisera väljare och åstadkomma något av verklig betydelse. Under det självcentrerade 1990-talet där välstånd och fred togs för givna var det politiska manöverutrymmet kringskuret.

Den enda riktigt stora reform, en allmän sjukförsäkring, som Bill Clinton satsade på misslyckades kapitalt. Han feltolkade det politiska stämningsläget och bäddade med det för att republikanerna återtog kongressen. Därefter fick han koncentrera sig på att överleva. Dagordningen blev helt naturligt mindre ambitiös.

Utrikespolitiken kom därför att uppta alltmer av hans tid. I flera avseenden kan betydande framgångar noteras. Bill Clinton måste betraktas som en aktivist. NATO utvidgades österut. USA engagerade sig i Balkanhalvön. Afrika och kampen mot aids sattes in i ett globalt sammanhang. Fredsprocessen på Nordirland gavs amerikanskt stöd.

Samtidigt inkorporerades internationell ekonomi i de säkerhetspolitiska avvägningarna. Satsningen på frihandel och ny teknik sågs som ett slags diplomatins utlöpare, ett sätt att öppna både marknader och politiska system. Fredsmäklandet mellan Israel och PLO misslyckades däremot, trots intensiva ansträngningar. Bitterheten mot Yasir Arafat har nog inte ens Clinton själv kommit över ännu.

Något slags konsensus om ansvars- och skuldfördelningen efter terroristattackerna mot USA har, föga överraskande, ännu inte utvecklats. Republikanerna anklagar Bill Clinton för att ha ignorerat varningssignalerna. Demokraterna säger ungefär samma sak om George W. Bush.

Klart är att Clinton var väl medveten om att al-Qaida utgjorde ett reellt hot mot USA och väst. Han gav bland annat order om att bomba ett av terroristnätverkets träningsläger där Usama bin Ladin antogs befinna sig. Vad han däremot kan anklagas för är att ha felbedömt graden av hotet. Men det var han å andra sidan långtifrån ensam om.

Privatpolitikern

Mitt liv är som författaren själv: omfattande, spretig och utan egentligt fokus. Man imponeras och charmas av den obändiga livsglädjen och genuina viljan av att hjälpa fattiga och utsatta människor. Skildringen från Bill Clintons enkla uppväxt i Hope, Arkansas, hör till bokens allra bästa partier. Här tecknas fina och sympatiska porträtt av en sedan länge svunnen värld. Särskilt bra är skildringen av hans långtifrån harmoniska familjeförhållanden med en alkoholiserad styvfar som inte drog sig för misshandel.

Det är en bakgrund som förklarar Bill Clintons drivkrafter och utveckling. Just den amerikanska södern under 1960-talet var kanske den mest intressanta regionen i USA. Bill Clinton hade, trots segregationen, aldrig ett uns av rasism i sig. För honom blev medborgarrättsrörelsen och de svartas kamp för jämlikhet en livsupplevelse.

Men han lär aldrig komma att betraktas som en stor president. Det beror inte på omständigheterna utan på honom själv. Den bländande begåvningen och den fenomenala politiska talangen gav löften som inte infriades.

Varför? Kanske var det behovet av att vara alla till lags. Eller oförmågan att koncentrera sig på en eller ett par uppgifter. Eller hans dåliga omdöme i relationerna med kvinnor. Eller, mest troligt, samtliga dessa faktorer och åtskilliga fler.

Bill Clinton är en sammansatt och komplicerad människa, på gott och ont. Det visar hans självbiografi med all önskvärd tydlighet.