Charlina Erliksson, NE-medarbetare
Hösten är mörkrets tid. Trots att vi försöker lysa upp tillvaron med Halloween-festligheter och gravljus så väcker naturens långsamma död omkring oss tankar om vår egen dödlighet.
Döden är en naturlig del av livet och vi kommer alla att möta den en vacker dag. Vad värre är så kommer även våra nära och kära att gå bort. I ett sekulariserat land som Sverige är det för många människor ofta först i samband död och begravning som religionen får aktualitet. Oavsett om man är religiös eller inte så styrs dock begravningar till stor del av kulturella och religiösa föreställningar kring döden. Kommer själen att leva vidare i en annan existensform? Återföds man till ett nytt liv? Eller innebär döden slutet? Uppfattningarna olika religioner och kulturer emellan varierar stort.
Att gå i döden väl förberedd
En begravning innebär per definition både omhändertagande av den avlidnes kropp och de till detta hörande riterna. Gemensamt för de flesta anhängare till de stora världsreligionerna är övertygelsen om att ingen människa bör dö i ensamhet eller utan förberedelser. Den kristne kan, beroende på inriktning, vilja ta emot nattvarden eller de sjukas smörjelse eller få möjlighet att bikta sig. En döende rom samlar släktingar och vänner kring dödsbädden för att förlåta eller få förlåtelse av alla innan han eller hon lämnar jordelivet. Judar och muslimer läser trosbekännelsen, och muslimer vill ha ansiktet vänt mot Mecka i dödsögonblicket. Hinduer och buddhister vill i samband med döden ha gudabilder och altare med rökelse i rummet.
När en avlidens kropp ska förberedas för begravning ska det enligt många religioner helst ske fort. Hinduer och ortodoxa kristna vill helst att kremering eller jordsättning sker inom 24 timmar. Inom islam påbörjas rituell tvagning av kroppen omedelbart efter dödens inträde. Tvagningen ska helst utföras av en imam, annars av en muslim av samma kön som den avlidne. Först tvättas den dödes huvud och kroppens högra halva, därefter den vänstra halvan. Den döde måste hela tiden ligga på rygg. Efter tvättningen smörjs kroppen med kamferolja eller parfym.
Såväl kristna som judar, muslimer, hinduer och sikher ikläds efter döden i regel en enkel, vit svepning av linne eller bomull. En judisk man kan även svepas i sin talit, bönemantel. Romer och ortodoxa kristna föredrar ofta att begravas i sina egna kläder. Den avlidne hindun täcks efter svepningen av en chadder, ett bomullstyg dekorerat med Guds namn. Sikhen har förutom svepningen sina speciella attribut med sig i graven, de så kallade fem K: kach, kortbyxor som representerar kyskhet; kanga, en kam som symboliserar andlig disciplin; kara, en armring av järn som visar det sikhiska medlemskapet och gemenskapen med Gud; kesh, det oklippta håret som ofta täcks av en turban, och slutligen kirpan, en dolk som symboliserar värdighet och självrespekt. Kroppen kläs av anhöriga vilka visar respekt för den döde genom att ta av sig skorna.
Många religioner är traditionellt kritiska till obduktion. Dock finns i de flesta fall reservationer, till exempel om misstanke om brott föreligger, vid självmord (hinduismen), eller om den döde hade någon sällsynt sjukdom och obduktionen genom det blir till gagn för andra människor. Bland andra judar och muslimer förbjuder dock bestämt avlägsnande av organ, vilket ses som en kränkning av Guds skapelse.
Genom eld…
Begravningssättet beror ytterst på de religiösa föreställningarna kring döden. Här uppvisar kristendom, judendom och islam stora likheter. Det beror på att de alla härrör från äldre orientaliska kulturer och – beroende på inriktning – delar tron på kroppens återuppståndelse. Därför förespråkas inom dess religioner traditionellt jordbegravning. Vissa kristna, främst protestanter, börjar dock mer och mer övergå till kremering, likbränning, vilket kan ses som en effekt av både sekularisering och bristen på kyrkogårdsplatser. I Sverige kremeras numera tre fjärdedelar av alla avlidna och andelen är högst i de större tätorterna.
Inom hinduismen, sikhismen och buddhismen används traditionellt kremering eftersom man anser att själen då fortare befrias från kroppen. Jordbegravning är dock också vanlig i varmare länder, särskilt bland kinesiska och vietnamesiska buddhister. Inom hinduismen jordbegravs endast heliga män. Hinduer och sikher ser helst att askan efter den döde sprids i en flod eller annat rinnande vatten. En vanlig önskan är att åtminstone en del av askan sprids i den heliga floden Ganges.
… eller i jord
Inom judendomen läggs den avlidne i en enkel, osmyckad träkista. För att understryka kistans enkelhet används träpluggar i stället för spikar. Eftersom önskan att få dö i ”Heliga landet” inte alltid kan uppfyllas vill många ha en liten påse med jord från Israel med sig i graven. Efter att kistan sänkts i graven kastar de manliga sörjande tre skovlar mull var över den. Kvinnorna ber en bön eller kastar en liten blombukett. Efter begravningen inleds shiva, en sorgeperiod på sju dagar. De sörjande får då varken arbeta, studera heliga skrifter, tvätta och kamma sig, klippa hår och naglar, bära smink och smycken eller utöva någon sexuell aktivitet.
Muslimer vill helst begravas utan kista, något som dock inte är möjligt i alla länder. Den döde placeras på sin högra sida med armarna i kors och ansiktet vänt mot Mecka. När kista används bärs den av fyra män till graven. Alla sörjande strör en handfull jord på kistan, varpå graven fylls igen. Kvinnor närvarar oftast inte alls vid begravningar, då det endast är män som får följa en död till graven. Först tre dagar efter begravningen kan kvinnor besöka gravplatsen.
Den kristna begravningsceremonin varierar stort mellan olika riktningar. Den avlidne kan i händerna hålla ett kors, en rosenkrans eller en ikon, och ansiktet kan vara övertäckt med en duk. Katoliker bestänker den döde med vigvatten som symboliserar dopets vatten och påminner om uppståndelsen. Inom den ortodoxa kyrkan kan den döde – eller kistlocket, om kistan är stängd – bestänkas med olja och/eller vin. Romer kastar mynt i graven, ofta med orden: ”Detta för att betala dina vägar. Må du vara förlåten”, varefter man lämnar graven utan att se sig om. Enligt traditionen kan det nämligen betyda olycka att se tillbaka på en grav.
I flera länder finns även möjlighet att få en borgerlig, konfessionslös, begravning. I Sverige blev sådana tillåtna 1926. Begravningen kan utformas fritt efter den avlidnes och de anhörigas önskemål med till exempel musik, sång, diktläsning och tyst minut. Den enda reservationen är att ingenting som kränker den döde får förekomma. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen ska nämligen alla avlidna tas om hand med pietet och värdighet.
Viloplatsen
Vid jordbegravning eller jordsättning av urna är det vanligt att resa en sten eller, som katoliker och ortodoxa kristna, ett kors. Religiösa minoritetsgrupper vill ofta ha egna begravningsplatser eller områden. I Sverige finns detta för till exempel katoliker, ortodoxa kristna, judar och muslimer. På judiska och muslimska begravningsplatser är det förbjudet att beträda graven, då den betraktas som helig mark. Man får heller inte utplåna den för att göra plats åt en ny grav. Specifikt för judendomen är bruket att lägga stenar på graven i stället för blommor.
Gravstenar är ofta prydda med namn, födelse- och dödsdatum samt en religiös symbol eller vers. Korset är en vanlig symbol på kristna gravar och på katolska kors ser man ofta inskriptionen RIP – Requiescat in pace (’Må han/hon vila i frid’). Judiska gravstenar pryds ofta av en davidsstjärna eller en sjuarmad ljusstake. Enligt gammal muslimsk tradition bör gravar inte utmärkas alls. Profeten Muhammed ska ha sagt att den bästa graven är den som inte går att lägga märke till. Detta har dock frångåtts, inte minst för att ingen av misstag ska råka beträda en grav. Gravvården får dock inte stå på själva graven.
Sedan 800-talet har alla helgons dag firats inom den kristna kyrkan till minne av dess helgon. I Sverige firas dagen sedan 1953 på den lördag som infaller mellan 31 oktober och 6 november och söndagen efter är alla själars dag, en minnesdag för de döda. Under 1900-talet blev det sed i Sverige att tända ljus på de avlidnas gravar under denna helg, som i år infaller 4–5 november. Om de döda behöver ljus kan lämnas osagt. Däremot kanske det lyser upp lite i de levandes höstmörker.
(Artikeln publicerad 2006-11-01)
Dödsriter: Den sista vilan
http://www.ne.se/rep/dödsriter-den-sista-vilan
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
