Arne Järtelius, NE-redaktör
Dag Hammarskjöld lever! Något annat är inte möjligt att döma av det rikliga eftermäle han försetts med. Det var extra ymnigt åren efter hans fysiska död 1961. Därefter låg intresset för honom i träda en bit in på 1970-talet, för att åter blomma ut de senaste tio åren.
I år, 100 år efter att han föddes den 29 juli 1905, har inte mindre än fyra böcker som bär hans namn utkommit, och han är även föremål för såväl utställningar som diverse seminarier.
Det är framför allt Dag Hammarskjölds postumt utgivna dagboksanteckningar Vägmärken (1963) som hållit och fortfarande håller intresset för den förre generalsekreteraren i FN vid liv. Men häromåret kom en avhandling som undersöker hans roll som generalsekreterare och banden mellan den professionella gärningen och personligheten – Dag Hammarskjöld und die Vereinten Nationen (2002) av Manuel Frölich – och den nu sittande FN-chefen Kofi Annan har vid flera tillfällen knutit an till det enligt honom levande hammarskjöldska arvet i FN (Dag Hammarskjöld and the 21st Century, 2001). Till dem sällar sig nu Mats Svegfors med Dag Hammarskjöld: Den förste moderne svensken.
IMS
Minnesrikt
Det var meningen att just Kofi Annan skulle komma till minneshögtiden den 29 juli i år i skånska Backåkra – Hammarskjölds sommarställe som i Svenska Turistföreningens regi gjorts till ett museum över honom – i samband med 100-årsdagen av Dag Hammarskjölds födelse. Men hans hälsa tillät inte det, och han ersattes av Sir Brian Urquhart, en gång verksam under Hammarskjöld, den som skrivit den kanske bästa bakgrundteckningen om sin chef (Dag Hammarskjöld, 1974) och fortfarande verksam som skribent om framför allt FN (se det andra majnumret 2005 av New York Review of Books). En i sammanhanget intressant ställföreträdare, med andra ord. Till Backåkra kommer även kungaparet samt statsminister Göran Persson och utrikesminister Laila Freivalds. Dag Hammarskjöld drar uppenbarligen fortfarande intresset till sig.
Om minnesdagar över bortgångna kvinnor och män kan man undra. Det är självklart ett sätt att påminna eftervärlden om deras existens, men om intet nytt finns att förtälja om dem skulle det kanske i stället vara bättre om de fick vila i frid. Vad tjänar det till med en massa lika oinititierat som okänsligt passé composté ('komposteringsförflutet') som eftermäle?
När det gäller Dag Hammarskjöld har självklart hans gärning som generalsekreterare i FN, och inte minst hans oförklarade död på den posten i en flygkrasch, hållit intresset vid liv genom åren. Men det som framför allt hållit uppmärksamheten kring honom levande har varit hans tro och livsåskådning sådan den framkommer i hans postumt utgivna dagbok. Lite hädiskt skulle man kunna undra om intresset för Dag Hammarskjöld fortfarande hållits vid liv om det inte varit just för utgivningen av den.
När det gäller dagboksanteckningarna i den över 40 levnadsår spännande Vägmärken har de ända sedan utgivningen för 40 år sedan i mycket gäckat sina uttolkare. Dit hör Gustaf Aulén, Hjalmar Sundén, Sven Stolpe och K.G. Hammar. De tre sistnämnda finns med i den av Lisbeth Gustafsson redigerade Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken (2005). Dit hör även författarna i den nyutkomna Ringar efter orden: Femton röster kring Dag Hammarskjölds Vägmärken redigerad av Kaj Falkman, och till författarna av dessa båda skrifter sällar sig nu Mats Svegfors, som i sin biografi över Hammarskjöld ägnar stort utrymme åt just Vägmärken, som han beskriver så här: ”Dagboken är sannerligen fascinerande. Men den kräver utomordentliga ansträngningar av läsaren.” Till de nämnda böckerna kan också läggas de av diplomaten Kaj Falkman nu redigerade talen och uttalandena av Dag Hammarskjöld som FN:s generalsekreterare 1953–1961, Att föra världens talan.
Svegfors kan i slutkapitlet i sin bok inte avhålla sig från att ge Olof Lagercrantz – ”det sekulariserade Sveriges överstepräst” – en hinsides näsknäpp för hans recension i DN av Vägmärken då den kom ut. Lagercrantz skrev där: ”Jag tror att det var lyckligt att Dag Hammarskjöld fick dö innan Kristusdrömmen kom att rycka honom ännu längre bort från verkligheten.” Mot det talet invänder Svegfors att det enda Hammarskjöld – oavsett hans tro – hävdade i sin gärning var den i fasta värden förankrade personlighetens betydelse också i politiska sammanhang. För honom var, till skillnad från Lagercrantz och den tid han skulle vara med att leda, definitivt inte allt politik.
Biografiskt
Biografier kan skrivas på olika sätt och med skilda bevekelsegrunder. Den tidigare politikern (m) och statssekreteraren i Bostadsdepartementet samt chefredaktören för Svenska Dagbladet och numera landshövdingen i Västmanland, Mats Svegfors, har sett makten på nära håll och inifrån. Möjligen är det de erfarenheterna som fått honom att i sin Hammarskjöldbiografi endast i ganska korta ordalag uppehålla sig vid sitt objekts karriärvägar. För Svegfors, som innerligt är ute efter att förstå Hammarskjöld och som likt Hammarskjöld verkar ha insett ”karriärens meningslöshet”, är det annat som intresserar.
Det gör att han ägnar stort utrymme åt Dag Hammarskjölds inre och de personer som genom sina skrifter bidrog att forma det. ”Det är omöjligt att förstå den vuxne Dag Hammarskjöld om man inte för sitt inre öga ser den unge mannen ständigt upptagen av att läsa såväl modern som klassisk skönlitteratur.” Dit hörde Boye, Conrad, Ekelund, Ekelöf, Faulkner, Gullberg, Pond och Valéry. I Hammarskjölds läsning ingick vid sidan av dessa i ännu större utsträckning studiet av äldre teologer och mystiker som Mäster Eckehart, Thomas a Kempis och Johannes av Korset samt moderna tänkare som Martin Buber, Alfred Schweitzer, Nathan Söderblom och Axel Hägerström.
Ofta återkommande ledord i Svegfors metod för förståelsen av och självreflexionen över sitt objekt är sådant som att det gäller att undvika det ytligt psykologiserande, att det finns något bortom det ytliga, att det hela tiden gäller att se djupare och att en omsorgsfull läsning av källorna ger utdelning. Med hjälp av dem ägnar Svegfors stort utrymme i sin bok att intresseväckande skildra i synnerhet Hammarskjölds ovan nämnda teologiska förebilder.
Men när han använder samma metod på att försöka förstå Hammarskjölds närmaste omgivning – hans mor och far samt några nära vänner – lyckas det honom inte riktigt lika bra. Då skyndar han snabbt vidare när hans egen psykologisering av ytan – exempelvis när det gäller Hammarskjölds allmänt omvittnade modersbundenhet och hans påstådda homosexualitet – riskerar att ta ut honom på alltför djupa vatten. Då lägger han till rätta i stället för att söka det rätta i sammanhanget.
De ovan nämnda ledorden använder Svegfors för att av Hammarskjöld lära om och reflektera över sig själv eftersom, som han skriver, ”vi alltid i någon mån skriver om oss själva när vi i idealiserade formuleringar tecknar bilden av någon annan”. Detsamma gällde enligt Svegfors för övrigt för Dag Hammarskjöld själv som, när han höll sitt inträdestal i Svenska Akademien över sin företrädare – fadern Hjalmar Hammarskjöld – ”samtidigt höll ett tal över sig själv”.
”Den förste moderne svensken”
Undertiteln på Svegfors bok säger att Hammarskjöld skulle ha varit den förste moderne svensken. I förstone låter det som ett säljknep framfött av den forne lösnummersäljande chefredaktören i maskopi med förlagets marknadsavdelning. Men ju fler referenser som boken igenom ges till Hammarskjölds modernitet desto bättre fog får påståendet.
Det som för Svegfors gör Hammarskjöld till den förste moderne svensken är för det första att han tidigare än de allra flesta levde i en internationaliserad värld. ”Han var på olika intellektuella plan i kontakt med de tankar som öppnade för framtiden.” Vidare uppvisade hans förhållande tillsina medarbetare ”ett slags förelöpande modernitet” genom sitt försvar av dem utåt, samtidigt som han var synnerligen krävande inåt.
Vidare förutsåg Hammarskjöld enligt Svegfors att framtidens ideologiska utmaning snarare låg på det internationella än det nationella fältet. ”Det som Dag Hammarskjöld förutskickade 1952 förverkligades tjugo år senare under Olof Palmes partiledarskap.” Till det ska kanske läggas att Olof Palme alls inte var opåverkad av Hammarskjöld.
Hammarskjöld var enligt Svegfors modern också i den meningen att han var den förste svensken i det moderna mediesamhället som nådde internationell ryktbarhet.
”I många avseenden var Dag Hammarskjöld före sin tid. När det gäller intresset för förhållandet mellan byråkrati och demokrati, mellan ämbetsmän och politik, har tiden ännu inte hunnit ifatt Dag Hammarskjöld.”
Extern länk
- Svenska FN-förbundets firande av Hammarskjöld 1905-2005
- Dag Hammarskjölds samling i Kungliga biblioteket
(Artikeln publicerad 2005-07-27)
Dag Hammarskjöld: En troende tvivlare
http://www.ne.se/rep/dag-hammarskjöld-en-troende-tvivlare
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
