Ted Bjarme, NE-medarbetare och journalist
Kvinnornas intåg på de svenska fotbollsplanerna möttes på många håll av stort motstånd från männen, till stor del beroende på att fotbollen uppfattades vara en renodlat maskulin sfär.
I jakten på hur och varför den svenska damfotbollen växte fram från mitten av 1960-talet har historikern Jonny Hjelm intervjuat drygt 50 av den första generationens damfotbollsspelare för att på lokal nivå söka förklaringar bakom damfotbollens framväxt. Han har även analyserat den tidens samhällsströmningar.
 |
|
Sveriges första damlandslag från 1973 med Finland som motståndare i Mariehamn på Åland. |
|
LENNART ISAKSSON/PRESSENS BILD |
Damfotbollen är rund
”Under sommaren 1966 brukade Maj-Britt Håkansson, Kerstin Andersson, Anna-Greta Skoglund och Kerstin Larsson åka till Borås för att dansa.” Så inleder historikern Jonny Hjelm ett av kapitlen i sin bok Amasoner på planen: Svensk damfotboll 1965–1980, som utkom hösten 2004.
I citatet ovan handlar det om det lilla västgötska samhället Öxabäck. Idén att bilda ett damfotbollslag i Öxabäck föddes nämligen under en av resorna till Borås. Med hjälp av kamrater, de flesta knutna till textilföretaget Gefa, bildade de fyra nämnda kvinnorna ett damlag inom Öxabäcks IF. Flera av dem hade tidigare varit med i jippobetonade matcher mot ”gubblag”. Det var den enda form av kvinnlig fotboll som dittills förekommit här i landet. Nu ville de spela riktig fotboll mot andra damlag.
Den 12 maj 1968 startades i Öxabäcks regi en av de första damserierna, med sex lag från Västergötland och norra Halland.
Först på plan
Jonny Hjelm har undersökt fem av Sveriges 24 fotbollsdistrikt med fokus på en förening i varje distrikt: Västergötland (Öxabäck), Skåne (IFK Malmö), Stockholm (Djurgårdens IF), Göteborg (Jitex) och Västerbotten (Sandåkern).
Han lyckas med den undersökningen avliva den populära spridningsteori som säger att damfotbollens frö såddes i Öxabäck och att den sedan spred sig som ringar på vattnet över Sverige. Det var tvärtom så att kvinnor på flera håll i landet ungefär samtidigt satte ihop fotbollslag. På vissa håll hade det till och med funnits damfotboll före Öxabäcks initiativ.
Däremot blev Öxabäck en viktig inspirationskälla på många håll tack vare att laget snart fick rikstäckande uppmärksamhet i medierna.
Damfotbollens utveckling tog fart på allvar under 1970-talet. År 1970 fanns det ca 700 spelare, en siffra som två år senare hade ökat till 9 400. Vid undersökningsperiodens slut 1980 fanns det 26 522 damfotbollsspelare, och därmed var fotbollen en av de största idrotterna även för kvinnor.
I takt med att damfotbollen växte blev den också alltmer tävlingsinriktad. År 1972 blev damfotbollen fullt integrerad i Svenska Fotbollförbundet, med samma licenssystem och regler som gällde för männen. Året därpå spelades den första svenska damlandskampen (0–0 mot Finland), och det första svenska mästerskapet arrangerades.
Kvinnokamp
Varför började då damfotbollen växa fram just vid slutet av 1960-talet? Jonny Hjelm ser två huvudsakliga skäl.
För det första skapades det under den här tiden fler kvinnliga gemenskaper när kvinnorna lämnade hemmet: på arbetsplatser (som i exemplet Öxabäck), bland studenter, i idrottslag (i t.ex. handboll som redan tidigare utövades av kvinnor) och på ungdomsgårdar.
För det andra fanns det en tidsanda med värdenihilistiska strömningar och en jämställdhetssträvan som underlättade för kvinnor att bryta normen och börja spela fotboll.
Till det kan läggas allehanda statliga och kommunala initiativ under parollen ”idrott för alla” med syfte att ge bland annat kvinnor bättre villkor för idrott. Svenska fotbollförbundet förhöll sig emellertid ganska passivt i början.
Jonny Hjelm ser damfotbollens framväxt som en ”bred opolitisk förhandlings- och resultatinriktad kvinnokamp på lokal nivå”. Denna rörelse var emellertid helt isolerad från den övriga kvinnorörelsen.
Av spelarintervjuerna i boken framgår det att de inte kände sig delaktiga i kvinnorörelsen. De betraktade sig inte som feminister och såg sig inte som del i en allmän jämställdhetssträvan. Intresset var även svalt från feministisk sida där man inte såg damfotbollen som något ”effektivt vapen” i kvinnokampen.
Revirtänkande
De första damfotbollsspelarna stötte på flera problem. Många män tyckte det var löjeväckande med kvinnor som spelade fotboll. Ända fram till i dag har det ofta framförts att kvinnor spelar dålig fotboll. Enligt Jonny Hjelm beror det på att kvinnors prestationer inom fotbollen i så hög grad jämförts med männens. Kvinnor har, orättvist, blivit värderade med herrfotbollen som referenspunkt eftersom fotbollen så länge varit ett renodlat manligt revir.
Författaren jämför med friidrott där mäns och kvinnors prestationer i regel inte värderas mot varandra. Det är knappast någon som tycker att kvinnliga hundrameterslöpare är sämre än manliga för att de springer långsammare. Fotbollsdamerna fick också höra att de var manhaftiga och inga riktiga kvinnor. De kallades ofta för amasoner eller valkyrior.
En ytterligare orsak till att kvinnofotbollen mötte motstånd var att konkurrensen om resurser ökade. Kvinnor gjorde anspråk på träningstider, pengar etc. som tidigare varit reserverade enbart för männen.
Jonny Hjelm ser damfotbollsrörelsen som ett bra exempel på att det kan ske könsmässiga förändringar även inom traditionellt maskulina idrotter.
Extern länk: Damallsvenskan
(Artikeln publicerad 2005-04-13)
Damfotboll: På männens planhalva
http://www.ne.se/rep/damfotboll-på-männens-planhalva
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
