Arne Järtelius , nyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin
Typiskt! Det behövdes nämligen en svensk för att jag skulle upptäcka Charlottenborg. Jag vet inte hur många gånger jag gått förbi adressen Nyhavn 2 intill Kongens Nytorv i Köpenhamn, men inte har jag vetat att det där ligger en konsthall, Kunsthal Charlottenborg.
Det behövdes en svensk museichef – Bo Nilsson – parad med en häftig dansk kritik – sådant ger genljud över Öresund/Øresund – mot hans sätt att arbeta innan jag äntligen hittade till Charlottenborg. Säger det möjligen också något om min inställning till Danmark och det danska?
 |
|
Kom och sitt i en döskön dysfunktionell myssoffa! |
|
anders sune berg/© Nina Saunders |
Chefskarusell
Bo Nilsson, svensk konstkännare av rang och museiman med ett otal museichefstjänster bakom sig, blev i maj 2006 av den dåvarande danska kulturministern Brian Mikkelsen utsedd till chef för Kunsthal Charlottenborg. Om det valet fanns det säkert olika meningar – vem vill väl inte bli chef för ett stort statligt museum? – men det var först när Bo Nilsson, helt i enlighet med både ministerns och konsthallsstyrelsens uppfattning, började styra och ställa på ett sätt som gjorde att de tidigare i konstmuseet så hemtama danska konstnärerna – företrädesvis manliga sådana i åldern 60+ – inte längre per automatik fick ställa ut, som det blev ett himla liv i luckan. Det gick till och med så långt att ett hundratal konstnärer i början av 2007 ockuperade museet och hindrade dess chef att komma in.
Är det därför, undrar vi när vi träffar Bo Nilsson i hans tjänsterum i museet, som din första utställning på museet heter ”Danskjävlar – en svensk kærlighedserklæring”?
– Nej, den utställningen har jag velat göra sedan länge. Möjligen hade titeln blivit en annan om inte en hel del vatten runnit under broarna sedan jag först fick idén till den.
Ett centralt tema för såväl den aktuella utställningen som de utställningar som finns planerade för kommande år är detta med identitet. Vad beträffar ”Danskjävlar” handlar identiteten om både det Danmark som de medverkande 20 danska konstnärerna var och en valt att ge sin bild av och respektive konstnärs identitet. De är förvisso samtliga i någon mening danskar, men som bekant kan ett nationalitetsbegrepp på individnivå innehålla lite av varje. Således har majoriteten av de i den aktuella utställningen medverkande konstnärerna mycket blandade identiteter och lojaliteter. Någon är född i Danmark men har sin verksamhet i någon annan del av världen. Några andra är födda och uppvuxna lite här och var i världen för att nu vara bosatta och verksamma som konstnärer i Danmark.
– Egentligen är alla utställarna i den här utställningen ”danskjävlar” genom att de har olika kulturella identiteter och perspektiv. Och självklart arbetar de inte enbart med sådant som är danskt utan de har en internationell omdrejningskrets, som det heter på danska.
”Danskjävlar”
Kunsthal Charlottenborg är inhyst i ett hus vars äldsta delar byggdes på 1670-talet. När man kommer in på det som en gång var borggården ser man inte omedelbart ingången till museet. Den är nämligen dold bakom ett stort plank på vilket det står Danmark med jättelika bokstäver. När man tagit sig förbi det hindret möts man i entrén av en filmsekvens ur Lars von Triers TV-serie Riket där Ernst-Hugo Järegård, i sin frustration över Danmark och det danska och med blicken mot Sverige utropar: ”Danskjävlar!”
– För mig var det enkelt att identifiera mig med Ernst-Hugo Järegårds rollfigur Stig Helmer. Jag kommer också utifrån och har väl samma skepsis som han till den här situationen att vara svensk i Danmark.
Under intervjun står det klart att det för en svensk inte alltid är helt lätt att arbeta i Danmark. Det betyder inte att det skulle vara svårare att arbeta där än någon annanstans, men för att vara så nära – Bo Nilsson tar sig varje dag från hemmet i Lund till sitt museum på 45 minuter – så kan det ibland uppenbarligen kännas som ganska avlägset. Ta bara detta med konsten och synen på densamma.
– I Sverige är konsten förankrad i ett folkbildningsideal med rötter i det svenska folkhemmet. Något sådant finns inte att uppbringa i Danmark. Det samma gäller med kulturpolitiken i våra båda länder. I Sverige har vi haft en mycket medveten och internationellt framgångsrik kulturpolitik. I Danmark har kulturpolitiken inte spelat samma roll. Här har kulturen burits upp av borgerligheten och det är först på senare år som man kunnat se att den spritt sig en bit ner i befolkningslagren.
Den aktuella utställningen på Charlottenberg, till sist. Ser vi den på olika sätt om vi är svenskar eller om vi är danskar?
– Jag tror knappast det. Det finns en del frågor om den kulturella identiteten som lyfts upp i utställningen, men de problematiseras i stället för att man slår sig för bröstet och säger: Hurra jag är dansk! Det är, som jag ser det, lättare för en svensk att vara med om den här utställningen än om den hade innehållit verk som visat något storartat danskt förhållningssätt.
Dansk kanon
De verk som ingår i ”Danskjävlar” är framför allt sådana som Bo Nilsson träffade på under sin tid (2002–05) som ledamot av Statens Kunstfonds Billedkunstutvalg. Men där finns även en del äldre saker representerade. I tid omspänner den från 1993 och fram till i dag, och den kan på så sätt ses som en spegling av en tidsepok snarare än ett nutidsperspektiv. Vidare är det inte någon tematisk utställning. I stället är den tvärtom ordnad på det viset att varje konstnär fått varsitt rum att arrangera fritt. Det gör att man som betraktare för varje nytt rum kommer in i en ny värld med vad den kan ha att berätta.
För egen del fastnade jag dels för Eva Kochs verk om Grönland, dels Pia Rönickes syn på Danmarks sätt att behandla judarna under andra världskriget. Eva Koch presenterar en videoinstallation där grönländska Augusta, som kom till Danmark under 1980-talet, 25 år senare avvaktande återser sin stora släkt på Grönland. Det blir ett spänningsladdat virtuellt möte. Pia Rönicke har för första gången låtit översatta det tal som den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt höll i samband med att hon 1975 erhöll det mycket prestigefyllda danska Sonningpriset. Det är en kraftig vidräkning med den danska hållningen under andra världskriget, men i sammanhanget räcker det att veta att talet av olika skäl först nu blir tillgängligt för samtliga danskar. Till de båda verken vill jag lägga Nina Saunders lika underbara som skrämmande dysfunktionella soffa. I den har vi alla suttit och somliga av oss har aldrig kommit upp ur dess bråddjup.
Vari består då den danska identiteten sådan den skildras i utställningen? Förvisso befinner vi oss i ett land med en av staten antagen och i laga ordning äkthetsstämplad kanon när det gäller kulturella uttryck, men det är nog ändå det som finns skildrat i den av Lise Harlev målade vapenskölden, som samtidigt är utställningens fönster för både insyn och utblick, som kommer närmast sanningen. Sköldens devis lyder: ”Danskhed er noget jag kender men ikke tør sige hvad er.”
I den katalog som givits ut till utställningen skriver Bo Nilsson i förordet: ”Har dansk konst någonsin varit bättre än nu? Jag tvivlar på det!” Se efter själv. Utställningen står till och med den 24 mars och adressen är, som sagt, Nyhavn 2. Velkommen!
Länk till NE.se
Extern länk
Dansk konst: En svensk kærlighedserklæring
http://www.ne.se/rep/dansk-konst-en-svensk-kaerlighedserklaering
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
