Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Teologi kan man ibland ställa sig lite både frågande och smått avståndstagande till. Oavsett vilken religion det handlar om brukar ju teologiska tolkningar ganska snart urarta till att bli en kamp om sådant som påvens skägg, Muhammeds hustrur eller Mose lagar. Och det vet man ju hur kul det brukar vara.
När det däremot gäller religionshistoria är det roligt nästan jämt. För det första beror det på att man genom den kommer närmare de sedermera mer eller mindre gudomliga personerna; de blir understundom rentav mänskliga. För det andra är det alltid lika intressant och givande att ställa det historiska skeendet vid sidan av eller emot den eller de trosuppfattningar som kommit att bli rådande; även där framträder samhället och människorna framför det gudomliga. För det tredje är det spännande att ta del av mötet – oavsett tid – mellan samhälle och religion; praxis har ofta en vidunderlig förmåga att både styra och att bli bestämmande för innehållet. De läsarterna går bra att testa på kristendomens förhållande till judendomen – ända in i vår egen tid.
 |
| keystone-france/ibl |
| Paulus som lärare. |
I Jesse namnDen allra roligaste religionshistorien är nog den om kristendomens tidiga utveckling och synen på Jesus. När det gäller kristendomens tidiga utveckling vet vi att Jesus var jude, något som också gällde för Petrus, Paulus och så gott som samtliga tidiga Kristustroende. Vi vet också att Jesus själv – i alla fall är det många forskares uppfattning – aldrig såg sitt uppdrag på jorden gälla några andra än det judiska folket. "Hade han gjort det skulle den tidiga kyrkan haft ett mönster att följa och enheten hade varit större kring hur man skulle hantera situationen." Det står att läsa i den av Dieter Mitternacht och Anders Runesson redigerade Jesus och de första kristna: Inledning till Nya testamentet (2006).
Jesus upprätthöll en distinktion mellan judar och ickejudar, men det innebar inte att ickejudarna kunde få del av de välsignelser som det kommande gudsriket hade i beredskap. "Med Jesus befinner vi oss alltså inom judendomen; Jesusrörelsen är en av många andra judiska rörelser." (Jesus och de första kristna, s. 318)
Under antiken – vi talar här om den tid då Jesus/Messias framträdde på arenan – var det inte helt tydligt var gränsen gick för att identifiera en person som jude. Detta var kanske inte så avgörande för judarna själva – om avvikelserna från centrum inte är alltför avgörande kan de accepteras – men väl ur de romerska myndigheternas perspektiv eftersom judarna hade rätt att inte dyrka de romerska gudarna. När det gällde ickejudar var de däremot skyldiga att visa denna respekt både för gudarna i den stad där de bodde och, inte minst, för kejsaren.
Judar och kristnaProblemen – både för judarna och för de romerska myndigheterna – började uppstå i samband med att olika judiska och ickejudiska grupper, var och en från sitt håll, i sin tro började uppfatta Jesus som varande den i bibeln utlovade Messias, han som skulle upprätta Israel och skänka världen fred. (Att Jesus dog på korset för att sedan "återuppstå" förändrade förvisso det messianska, men gjorde inte Jesus mindre intressant, tvärtom.) Ur det växer det så småningom – i tid befinner vi oss här under det första århundradet efter Jesu födelse – med avseende på Kristustro fram dels en Kristuscentrerad judendom, dels en icke-judisk Kristendom, och med avseende på etnicitet dels Kristustroende judar, dels Kristustroende ickejudar.
Beträffande den Kristuscentrerade judendomen var (och i någon mån är) det en Kristustro som på olika sätt betonade legitimiteten i den judiska lagen med allt vad seder och riter som föreskrivs i den tillhör. Den ickejudiska kristendomen definieras genom dess avståndstagande från judisk lag, seder och bruk. Både judar och ickejudar kunde omfatta en Kristuscentrerad judendom; de flesta var dock judar. Både judar och ickejudar kunde omfatta en ickejudisk kristendom; de flesta var ickejudar.
Här är det, som författarna till Jesus och de första kristna framhåller, viktigt att inte falla in i en jargong som säger att judar och kristna hörde till två olika kategorier. "Så förhöll det sig dock inte ursprungligen." (s. 316) Med tiden – under 400-talet hade företrädare för den politiskt mäktiga kristendomen börjat stifta antijudiska lagar – fanns det inte utrymme för några mellanpositioner av den Kristuscentrerade judendomen. Det man med en stor portion (för)undran i bagaget måste fråga sig är hur det kom sig att den från början judiska Jesusrörelsen kunde övertas av ickejudar, som till råga på saken därefter aggressivt kom att vända sig mot både Kristustroende judar i allmänhet och judendomen i stort.
Från synagoga till kyrkaI början av 100-talet började kristustroende ickejudar inta ledarpositioner och organisera församlingar, i vilka EN Kristuscentrerad judendom inte hade någon plats. "Skälen bakom denna utveckling", skriver Mitternacht & Runesson, "var nog primärt social-psykologiska, och därefter teologiskt legitimerade." Bland andra Paulus, som var en Kristustroende jude, hade förespråkat att ickejudar inom Jesusrörelsen inte skulle uppfattas som judar och att de följaktligen inte skulle följa ens delar av den judiska lagen. Det var inte de "som bar roten utan roten som bar dem", enligt Paulus i hans förespråkande för enhet i mångfald. Om det synsättet fått råda hade det inneburit att de hamnat i skymundan för de kristustroende judarna.
I stället blev det på det viset att starka ickejudiska ledarpersonligheter framträdde, och de kom att hävda en ickejudisk Kristendom, som saknade den Kristuscentrerade judendomen som medelpunkt. Nu började man i stället att läsa Paulus skrifter på ett nytt sätt, såsom stödjande för en ickejudisk kristendom med visionen om enhet i likhet. Den omvända (sett med Pauli ögon) läsningen av Paulus gjorde att han föll i onåd hos Kristustroende judar samtidigt som han hyllades av ickejudiska kristna. Den processen ledde till konflikt mellan olika grupper av Kristustroende. Det gick till och med så långt att ickejudiska kristna ifrågasatte Kristustroende judars möjlighet till frälsning och de ville inte umgås med dem.
Ignatios, som var biskop i Antiochia i Syrien i början av 100-talet, menade att kristendom var att se som själva motsatsen till judendom. För Ignatios rörde det sig om två olika religioner och i konsekvens därmed var det omöjligt att kombinera judendom och kristendom i en Kristuscentrerad judendom. Det var en sådan syn på kristendomen som förebådade de senare majoritetskyrkornas vägval.
Judendom för ickejudarUnder senantiken blev kristendomen liktydig med ickejudisk kristendom och judendomen hade samtidigt blivit identisk med den rabbinska judendomen. Betyder det att den ickejudiska kristendomen inte har något att skaffa med judiska seder och bruk? Tvärtom. För det första övertog kristendomen påsken (pesah) via den Kristuscentrerade judendomen. Från samma källa övertog man även de heliga judiska skrifterna ("Gamla testamentet") och de flesta av de nytestamentliga skrifterna (t.ex. Matteusevangeliet, Paulus brev och Jakobsbrevet).
"Man kan", skriver Mitternacht & Runesson, "med fog argumentera för att all tro på Jesus på ett eller annat sätt bygger på judiska föreställningar." I samma veva kan man notera att Kristustroende judar sedan 1970-talet åter tagit plats på historiens scen, mestadels i Israel och Nordamerika. Gränserna mellan judendom och kristendom omförhandlas i dag på flera håll i världen och på olika nivåer. Hur kommer den etablerade kyrkotraditionen och judendomen att i framtiden förhålla sig till Kristustroende judar och kristen-judiska tendenser hos en del ickejudar?
Reportage på NE.se: Separationen mellan judendom och kristendom och Vad som egentligen hände på vägen till Damaskus
(Artikeln publicerad 2007-12-21)
De första kristna och Jesus
http://www.ne.se/rep/de-första-kristna-och-jesus
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
