De Gaulle: Generalen som var Frankrike

Namnlöst dokument

De Gaulle:

Generalen som var Frankrike

av Arne Järtelius
NE-redaktör

”Leve segern! De allierades seger och Frankrikes seger.” Orden var general Charles de Gaulles i fransk radio på eftermiddagen den 8 maj 1945. Andra världskriget var över, de allierade hade vunnit och Frankrike hade efter många om och men intagit den gloriösa platsen bland de fyra segermakterna.

Nästan precis fem år tidigare hade de Gaulle anlänt till London för att därifrån inspirera, organisera och så småningom även leda det franska motståndet mot nazisterna i det ockuperade Frankrike. Det skulle bli fem händelserika och inte minst för de Gaulles roll i den franska efterkrigspolitiken riktningsgivande år.


Charles de Gaulle håller sitt berömda tal till det franska folket från BBC i London den 18 juni 1940.

Frankrikes röst

Frankrike är ett land som dagens svenskar i gemen verkar ha svårt att greppa; med eller utan EU. Historiskt har ju annars Frankrike och det franska haft ett stort inflytande i Sverige. Den influensen började göra sig gällande på olika områden under 1600-talet och klingade inte av förrän i början av förra seklet. Sedan kom tyskarna emellan, och när de gjort total bankrutt har sedan mitten på 1940-talet det anglosaxiska greppet varit i det närmaste totalt om det svenska medvetandet till förfång för andra influenser.

En som trots det i någon mån lyckats furnera våra medvetanden med en eller annan fransk touche i är journalisten Knut Ståhlberg. Han kom nästan att på svenska bli synonym med det franska. Via först radion och sedan televisionen rapporterade han under mer än 20 år om Frankrike på ett ”franskt” sätt. Därför känns det helt följdriktigt att han nu utkommit med en nästan 600-sidig biografi över den store generalen.

Ståhlberg kom till Frankrike direkt efter andra världskriget. Till en början arbetade han för en liten nyhetsbyrå som hette Nord Syd. Vid den tiden hade de flesta stora svenska dagstidningar korrespondenter i den franska huvudstaden. Det var sedermera inom svensk journalistik legendariska namn som Victor Vinde (DN) och Sven Aurén (SvD). Från den lilla nyhetsbyrån gick Knut Ståhlberg först till Aftontidningen (AT), och när den lades ned gick han över till Stockholms-Tidningen (ST). Det var från ST som Ståhlberg 1965 gick vidare till att bli Sveriges Radios korrespondent i Paris med Frankrike och landets dåvarande kolonier som bevakningsområde. I samband med utgivningen av sin bok De Gaulle: Generalen som var Frankrike passerade den också efter sin pensionering i Paris bosatte Knut Ståhlberg (f. 1919) Stockholm för en och annan intervju.

- Jag hade de mest utmärkta kunskaper i fransk grammatik när jag kom till Frankrike, men jag kunde inte säga ett ord på franska och jag begrep ingenting av det som sades. Sedan dess har jag glömt allt vad fransk grammatik heter, men jag talar och förstår franska perfekt. Som pensionär hade jag tänkt mig att lära mig både att tala och skriva franska, men än så länge har jag inte kommit så långt.

I stället för att som pensionär förkovra sig i franska har Knut Ståhlberg ägnat sig åt att försöka lära oss svenskar litet mer om sitt andra hemland. Det har han gjort i fyra böcker av vilka den första – Storklockan i Paris – utkom 1995. Hans nu utkomna studie över de Gaulle får väl ses som hans magnum opus, men han säger att han gärna skulle vilja hinna med en bok om relationerna mellan de Gaulle och Franklin D. Roosevelt. De finns i någon liten mån redovisade i de Gaulle-boken, men där är det i stället framför allt relationen Churchill–de Gaulle som får en desto mer ingående behandling. Om de Gaulle skriver Churchill i en tidig version av sina krigsmemoarer: ”I should be sorry to live in a country governed by De Gaulle, but I should be sorry to live in a world, or with a France, in which there was not a de Gaulle.” (citerat efter David Reynolds In Command of History, 2004)

Fransk motståndsflamma

Charles de Gaulle gjorde sitt första besök någonsin i Storbritannien den 9 juni 1940. Han kom dit i egenskap av biträdande försvarsminister i Paul Reynauds regering. Samma dag träffade han, också det för första gången, den brittiske premiärministern Churchill. De Gaulles uppdrag var att få Storbritannien att sätta in sitt flyg mot tyskarna i det pågående slaget om Frankrike. Churchills svar kom utan någon som helst betänketid: det blev nej. Ett försvar av Frankrike riskerade enligt Churchill att utsätta Storbritannien för ett tyskt angrepp som inte skulle vara möjligt att slå tillbaka i ett sådant läge.

Fyra dagar senare inledde tyskarna sin mer än fyra år långa ockupation av Frankrike, och i samma veva infann sig de Gaulle på nytt i London. Denna gång för att stanna fram till dess han, i Churchills närvaro, kunde återvända till ett fritt Frankrike. Den 18 juni 1940 höll de Gaulle sin berömda l´Appel du 18 juin från BBC:s dåvarande studio vid Oxford Circus i centrala London. Den avslutades med följande ord: ”Hur händelserna än utvecklar sig bör Frankrike inte upphöra att göra motstånd. Det franska motståndets flamma får inte och kommer inte att slockna.”

I historiens ljus låter de orden helt rätt, men när de uttalades var det mest oklart, i synnerhet general Charles de Gaulle och hans ställning utan både land och något formellt uppdrag. De Gaulles tid i London ägnar Knut Ståhlberg mer än hälften av sin bok, och han gör det på ett inträngande sätt och i en mycket spännande framställning.

Bokens båda andra delar behandlar dels tiden efter andra världskriget och till med att Algeriet blir fritt, dels de Gaulles tio år som president under den femte republiken (1959–69). Också det en spännande tid, men här tappar författaren tempo och han lyckas inte på samma sätt som i bokens första del fånga sina läsare. Det kanske beror på att den uppgift han tagit på sig skulle ha krävt ett helt annat utrymme – Ståhlberg säger att han gärna haft ytterligare några tusen sidor till sitt förfogande – och då är det lätt hänt att man inte lyckas komprimera skildringen på ett hela vägen läsvärt sätt.

Något man genomgående saknar i boken är referenser och källhänvisningar. För den som vill läsa mer finns en omfattande litteraturlista med framför allt franska och engelskspråkiga verk att ösa från (Churchills sex band om The Second World War finns upptagen i sin till franska översatta version), men man hade som läsare gärna sett att författaren lite bättre hade belagt de påståenden han kommer med och diskuterat de källor han använder sig av.

En fransk historia

Man kan mycket väl se Knut Ståhlbergs bok som en skildring av Frankrike och fransk efterkrigshistoria. I alla fall så länge den var synonym med De Gaulle. Eftersom den tiden sammanfaller med Ståhlbergs egen tid i landet faller det sig ganska naturligt att det urval han gör är färgat av hans egna hågkomster och minnen från den här tiden.

Ett bestående sådant minne, och kanske även grunden till att författa denna biografi, var den okunskap om de Gaulle som enligt Ståhlberg var den förhärskande på alla nivåer i det svenska samhället. I samband med i synnerhet Algerietkrisen (1958–1962) var de flesta i den stora nord nämligen övertygade om att De Gaulle skulle ta över och göra Frankrike till en av honom själv styrd diktatur.

- Inget kunde vara mer felaktigt, men får tillräckligt många för sig en sak är det nästan omöjligt att nå fram med avvikande uppfattningar. De olika algeriska grupperingar som vid här tiden var verksamma i Sverige fick ett långt större genomslag med sina uppfattningar än jag med mina rapporter från Frankrike. Det tog sig ofta väldigt märkliga uttryck och vid flera tillfällen kände jag att det egentligen inte var någon större mening att jag fortsatte som korrespondent eftersom ingen ändå verkade lyssna till vad jag, som ju trots allt var på plats och i händelsernas centrum, hade att rapportera.

På frågan om han någon gång träffade de Gaulle ler Knut Ståhlberg sitt sneda och inåtvända leende samtidigt som han håller upp tummarna i en degaulsk gest.

- De Gaulle träffade man inte. Han hade en mycket klar och bestämd uppfattning om vad pressen skulle användas till. Jag vill uttrycka det som att han praktiskt taget regerade sitt land genom dess press. Det skedde dels genom mycket välplanerade presskonferenser, dels genom de tal han höll i radio eller på TV. För de Gaulle var journalister inget annat än ett redskap och sådana behöver man inte träffa. Han såg i stället till att de gjorde vad han ville att de skulle göra.

Så här efteråt kan man lite grand beklaga de Gaulle, ”generalen som var Frankrike”, att han inte fick träffa Knut Ståhlberg, ”korrespondenten som var Frankrike”. Det hade säkert givit upphov till en spännande diskussion om det Frankrike vi svenskar i gemen uppenbarligen vet alldeles för lite om.

(Artikeln publicerad 2005-05-04)

De Gaulle: Generalen som var Frankrike
http://www.ne.se/rep/de-gaulle-generalen-som-var-frankrike
Nationalencyklopedin, 2014-07-30 Kopiera källangivelse

Relaterade artiklar

Relaterade reportage

Relaterade ämnen

Nationalencyklopedin

Kontakt