Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Valtider. Valstugorna växer upp som svampar ur jorden. Rikspolitikerna far som skottspolar genom landet. De politiska debatterna står som spön i backen och bjudluncher och dito middagar kan hålla den som anses vara värd att bjudas mätt till och med valvakorna på kvällen 19 september. Vem finansierar då allt detta?
Stödet till partierna och politikerna kommer från fem olika håll: staten, riksdagen, kommuner och landsting samt privata bidrag. Bidragen från stat och riksdag är reglerade i lag. Kommuner och landsting bestämmer var och en för sig vad de vill bidra med, och det görs öppet. De privata bidragen förfogar partierna fritt över, och det är också fritt för partierna att tala om varifrån dessa bidrag härstammar.
 |
|
Hela tjocka politikersläkten samlad från höger till vänster. |
Politiskt beslutade stöd
På riksnivå är det ekonomiska stödet från staten och riksdagen den största inkomstkällan för partierna. Det stödet ger de politiska partierna en möjlighet att arbeta på lång sikt utan att behöva känna sig beroende av olika bidragsgivare. Ett offentligt ekonomiskt stöd till politiska partier är av stor vikt för en fungerande demokrati. Det är inskrivet i lagen och ges i flera former:
Staten ger stöd till partiernas allmänna verksamhet.
Riksdagen ger stöd till partigruppernas och riksdagsledamöternas arbete i riksdagen.
Dessutom har kommuner och landsting rätt, men inte skyldighet, att lämna stöd till politiska partier.
Staten och riksdagen kontrollerar inte hur partierna använder det offentliga partistödet. Statens stöd går till partiernas allmänna verksamhet via partiernas riksorganisationer. Partierna bestämmer själva hur pengarna ska användas, till exempelvis valarbete, kampanjer och löner, på lokal eller central nivå.
Staten och riksdagen bidrar med ungefär 400 miljoner kronor om året till partierna. Staten ger stöd till den allmänna verksamheten i partier verksamma både i och utanför riksdagen. Det är valresultatet som styr hur mycket pengar partierna får. För partier som kommer in i riksdagen bestämmer antalet platser bidragets storlek. Partier utanför riksdagen får partistöd om de fått minst 2,5 procent av rösterna i hela landet i något av de två senaste riksdagsvalen. Med 2,93 procent av rösterna i landet vid riksdagsvalet 2006 är Sverigedemokraterna i dag det enda partiet utanför riksdagen som får statligt partistöd.
Partistöd och kanslistöd
Statens bidrag till de partier som kommit in i riksdagen går till partiernas riksorganisationer och består dels av ett partistöd, dels av ett kanslistöd. Partistödet delas ut som ett bidrag per riksdagsplats. Det är resultatet i de senaste två valen som räknas. Bidraget är för närvarande 333 300 kronor per plats och år. Kanslistödet delas ut till riksdagspartierna i form av grundstöd och tilläggsstöd. Alla riksdagspartier får grundstödet på ungefär 5,8 miljoner kronor. Tilläggsstödet är 16 350 kronor per riksdagsplats för regeringspartier och 24 300 kronor per riksdagsplats för övriga partier.
Utöver statens pengar till partiernas riksorganisationer får riksdagspartierna bidrag till partigruppernas och ledamöternas arbete i riksdagen. Det består dels av ett grundbelopp, dels av ett tilläggsbelopp som är beroende av antalet riksdagsledamöter. Grundbeloppet är 1,7 miljoner kronor per år. En partigrupp som företräder regeringen har rätt till ett grundbelopp. Övriga partigrupper har rätt till två grundbelopp. Tilläggsbeloppet är 57 000 kronor per år och ledamot.
Ett särskilt stöd till politiska sekreterare ska bekosta handläggarhjälp åt ledamöterna. De politiska sekreterarna samlar in information, utformar förslag till politiska texter, sköter kontakter med medierna, svarar på mejl och fungerar som bollplank åt ledamöterna. Varje parti beslutar själva hur det stödet ska användas. Stödet ska motsvara kostnaderna för en politisk sekreterare per ledamot. Beloppet 50 300 kronor per politisk sekreterare och månad ligger till grund för beräkningen.
Ett stöd till resor utomlands ges till riksdagsledamöter för att till exempel delta i internationella konferenser. Bidraget är 5 000 kronor per ledamot för de första tjugo riksdagsplatserna och 2 500 kronor för riksdagsplatser utöver dessa. En ledamot kan dessutom få 2 500 kronor per år för resor som har koppling till samarbetet inom EU.
För de tre första kvartalen 2010 uppgår stödet till partigrupperna till ungefär 190 miljoner kronor (för hela 2009 uppgick det till 250 miljoner kronor). Dessutom har ledamöterna och partikanslierna i riksdagen tillgång till fria lokaler och teknisk utrustning i Riksdagshuset. Partistödet behöver alltså inte användas till dessa kostnader.
När det gäller partistödet i landsting och kommuner handlar det totalt om 378 miljoner som betalas ut i partistöd i kommunerna och 251 miljoner i landstingen under 2010. I genomsnitt har partistödet ökat nästan dubbelt så mycket som inflationen. I landstingen handlar det om en höjning på i snitt runt 20 procent valåret 2010 jämfört med valåret 2006 och i kommunerna 15 procent. Under samma tid har inflationen i Sverige uppgått till ungefär 8 procent.
Privata bidrag
I början av 2010 ingick de rödgröna partierna en överenskommelse om att frivilligt redovisa partibidrag. Det beslutades att varje privat partibidrag över 20 000 kronor ska redovisas. När det gäller bidrag från företag och organisationer ska man redovisa från den första kronan. Folkpartiet och Centern är med på överenskommelsen, medan Moderaterna och Kristdemokraterna vägrar att redovisa sina partibidrag.
Moderaterna sticker ut som det parti i Sverige som får störst donationer från hemliga bidragsgivare. Partiet hävdar styvnackat och hänvisar till integritetsskäl att det inte är något som andra ska lägga sig i. Partiet har under de senaste nio åren tagit emot drygt 80 miljoner kronor från anonyma donatorer. De stora givarna bland dessa får träffa partiordförande Reinfeldt och den övriga ledningen med jämna mellanrum. ”Men det påverkar inte partiets politik”, försäkrar man från partiet.
I Västeuropa är det bara Malta, San Marino, Schweiz och Sverige som saknar rättslig reglering av hur partier och kandidater finansierar sin verksamhet. Även i tidigare kommunistiska länder i Östeuropa har trenden varit tydlig: från frivilliga överenskommelser till lagreglering. Europarådets antikorruptionsgrupp (GRECO) har kritiserat Sverige i frågan. Det har även den internationella antikorruptionsorganisationen Transparency International gjort. År 2009 uppmanade Claes Sandgren, ordförande för Institutet mot mutor, de svenska partierna att ”anpassa sig till europeisk standard.”
De svenska politiska partierna fick hösten 2009 skarp kritik av Europarådets grupp för bekämpning av korruption för att de inte berättar hur de finansierar sin verksamhet. I andra jämförbara länder regleras noga hur stora bidragen får vara och hur de ska redovisas för allmänheten. Hur kommer det sig att medborgarna finner sig i denna sammanblandning av vänskapsband, hemlighetsmakeri och intressekonflikter? Skälet är nog att Sverige har en ingrodd kultur av myndighetstilltro och godtrogenhet, skriver Institutet mot mutors ordförande Claes Sandgren.
En statlig utredning under Gullan Gidlund, professor i statsvetenskap, presenterade redan 2004 ett genomarbetat förslag till en rättslig reglering av partiernas finansiering. Förslagets andra paragraf löd: ”Ett politiskt parti som vid det senaste valet har fått mandat i riksdagen eller i landstingsfullmäktige eller i kommunfullmäktige eller i Europaparlamentet skall årligen upprätta en redovisning över hur partiet finansierat sin politiska verksamhet.” Samma princip föreslogs gälla enskilda ledamöter av valda politiska församlingar.
Extern länk: Riksdag & Departement om partidonationer
De politiska partiernas pengar
http://www.ne.se/rep/de-politiska-partiernas-pengar
Nationalencyklopedin, 2012-02-13
Kopiera källangivelse
