Docenten i religionsfilosofi Olof Franck diskuterar och tar i sin text i boken Religionsblindhet (2006) avstånd från begreppet ”religiös oskuld” som härrör från Ingemar Hedenius på sin tid omdebatterade bok Tro och vetande (1949). Hedenius introducerar begreppet som en synonym till religiös likgiltighet, en egenskap han anser eftersträvansvärd. De religiöst oskyldiga är personer som inte deltar i riter och inte befattar sig med ”bekymrat grubbel” kring ämnen som Guds existens och livet efter döden, alltså människor som inte bär på ”den barlast av existentiellt tyngande stenar som den religiöst troende har i ryggsäcken”.
Med ett sådant synsätt skulle man kunna förespråka att ingen religionsundervisning borde bedrivas i skolan eftersom den endast är ”bekymmersskapande”. Detta synsätt motsätter sig Franck. Han anser att skolan har ett demokratiskt fostraransvar och att dagens mångkulturella samhälle kräver dialog mellan oliktänkande, tolerans och inlevelseförmåga i andra livsmönster och tankesätt.
Syftet med den icke-konfessionella skolans religionsundervisning är således aldrig att ”missionera”, utan att förmedla kunskap om varierande livsåskådningar som kan bidra både till elevernas eget andliga sökande och till deras förståelse för andra människor. Det är skillnad på att undervisa om religion och i religion.
(Notisen publicerad 2007-05-09)
Den religiösa oskulden
http://www.ne.se/rep/den-religiösa-oskulden
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
