Den svenska biografen: Hundra år av filmupplevelser

Kjell Furberg, biografhistoriker

I Sverige finns jämförelsevis många välbevarade biografer från äldre tidsepoker, och viljan att bevara och upprusta dem ökar, samtidigt som flera nya multibiografer för en publik med nya konsumtionsvanor har uppförts under senare decennier. Lokalerna förändras men filmupplevelsen består.

Till Sverige kom filmen 28 juni 1896 på industri- och slöjdutställningen vid Pilstorp i Malmö, men först efter 1910 kom biografbyggandet igång på allvar. Den äldsta bevarade, renodlade biograf som uppförts för ändamålet är Scala i Ystad, invigd 1910. En av de intressantaste biograferna från pionjärtiden är Svea i Sundsvall, ritad av Stockholms stadshus arkitekt Ragnar Östberg och invigd 1912. Den är i dag välbevarad och blev 1988 den första bio som byggnadsminnesförklarades.

Nyklassicism

Redan tidigt under 1910-talet började man inreda biograferna mer sofistikerat i det att man sökte efterlikna de ståtligaste teatrarnas arkitektur och inredning. Det här var en strävan som fortgick i decennier; det gällde att skaffa anseende och kulturfernissa åt det folkliga och delvis tvivelaktiga bionöjet. En milstolpe i denna strävan markerar uppförandet av den påkostade, konstnärligt utsmyckade Röda Kvarn i Stockholm, invigd 1915.

Den svenska biografens 1920-tal innebar större, palatsliknande salonger, de största med upp till 1 500 platser. Nyklassicismen slog igenom och biografernas inredning blev ljusare, luftigare och smäckrare. Den mest originella biografen från denna tid är Skandia vid Drottninggatan i Stockholm, inredd av arkitekten Erik Gunnar Asplund och invigd 1923.

Funktionalism

Ljudfilmen slog igenom 1930, samtidigt som funktionalismens genombrott i Sverige. Man kan säga att det var först nu som den renodlade biografen föddes, fri från ambitionen att efterlikna teatern och med självkänsla nog att stå på egna ben. I början av decenniet byggdes några mycket asketiskt rena funkisbiografer, såsom Flamman vid Hornstull i Stockholm, ritad av Uno Åhrén och invigd 1930.

Under 1930-talet och krigstiden ökade biografens popularitet kraftigt. År 1941 införde biografbranschen etableringsstopp. Man tyckte att det fanns tillräckligt många biografer och ville begränsa konkurrensen. Biografägarna hade haft goda tider och satsade nu sina pengar på renoveringar i stället för nybyggen, vilket skadade många av stumfilmstidens biografer.

Under den funktionalistiska eran stod inte klassicistisk dekor och andra äldre stilar högt i kurs, och åtskilliga biografer omdanades genomgripande och fick en håglös, påklistrad funkisyta i salonger och foajéer.

Stillös renovering

Etableringskontrollen hävdes först 1954, och strax efter 1950-talets mitt, samtidigt med TV:s start, var besökssiffrorna på bio högre än någonsin i Sverige. Då hade vi också som flest biografer: cirka 2 500 stycken.

Bland de relativt få nybyggda biograferna från den här tiden kan nämnas den futuristiska Spegeln i Luleå, ritad av Ralph Erskine.

Redan 1960 stod det klart att publiksiffrorna sjunkit drastiskt. Biografnedläggningarna satte igång och många lokaler revs. De kvarvarande utsattes ofta under 1960- och 70-talen för pietetslösa renoveringar.

Den första konstruktiva idén för att möta konkurrensen från TV kom 1970, då Sandrews invigde den första multibiografen i Stockholm, Grand 1-2-3. Genom att stycka upp den gamla biolokalen och erbjuda fler filmer i mindre salonger med automatiserad drift kunde personalen reduceras och vinsten ökas. Tio år senare kom SF:s första större satsning på multibiografen: Filmstaden i Stockholm, invigd 1980.

Gemensamt för dessa biografer var den avskalade och likriktade dekoren, de ridålösa salongerna med små filmdukar samt golv som saknade tillräcklig lutning.

Etablerandet av multibiografer innebar att visningskvaliteten nedrustades i en tid då man borde ha strävat i motsatt riktning för att vinna publiken åter från TV-sofforna i hemmen. 1930-, 40- och 50-talens landvinningar på biografarkitekturens område var nu som bortblåsta; den lysande biobyggartraditionen dog ut helt, nedsjunken i den totala glömskan.

Multibiografer med egen stil

Från mitten av 1980-talet började man emellertid sträva i rätt riktning och bioupplevelsen prioriterades återigen, inte minst för att möta konkurrensen från uthyrningen av videofilmer. SF byggde multibiografer som hette Filmstaden i landets större städer, och senare kom Sandrews BioPalatset på flera platser.

Nu satsades det på komfort och stora dukar med optimerad ljud- och bildkvalitet, och även på den konstnärliga utsmyckningen. När en ny multibiograf etablerades i en stad kunde biobesöken öka med flera hundra procent, till stor del förmodligen beroende på det plötsligt ökade filmutbudet.

Megabiograf och kulturskatt

Den senaste trenden är megabiografen, som etableras i anslutning till köpcentra utanför storstäderna. År 2000 invigdes i Kungens kurva utanför Stockholm den första svenska megabion, AMC, med 18 salonger.

Biograferna var till stora delar den offentliga arkitekturens och inredningens spjutspets under halva seklet: perioden 1910–60. Det lilla som i dag finns kvar i någorlunda välbevarat skick tilldrar sig nu internationell uppmärksamhet. Sverige är fortfarande unikt genom att vi har så många relativt välbevarade äldre biografer kvar.

Viljan att bevara och upprusta denna kulturskatt har ökat under senare år. Ett uttryck för det är den 2001 bildade vänföreningen för upprustande av den världskända biografen Skandia i Stockholm.

Externa länkar

(Artikeln publicerad 2002-03-18)

Den svenska biografen: Hundra år av filmupplevelser
http://www.ne.se/rep/den-svenska-biografen-hundra-år-av-filmupplevelser
Nationalencyklopedin, 2012-05-27 Kopiera källangivelse