av Arne Järtelius, NE-redaktör
Vad var det egentligen som hände i samband med att Jesus korsfästes för snart 2000 år sedan? Den frågan ställs återkommande och svaren brukar växla beroende på vem som svarar och vilka källor som åberopas. Under 2005 var det Mel Gibsons filmversion av Jesu död som dominerade diskussionen. Den fick ett mycket gott mottagande i allehanda bibelfundamentalistiska kretsar världen över, medan de som i stället läser Nya testamentet som en historisk källa ryggade tillbaka för Gibsons markerat antijudiska och starkt våldsfixerade version. Den som nu söker andra svar om Jesu död kan med fördel läsa den tunna men mycket innehållsrika boken The Passion (2005) av Geza Vermes, som läser evangelierna med en teologiskt skolad historikers kritiska blick. ARCHIVO ICONOGRAFICO, S.A./CORBIS/SCANPIX. Korsnedtagningen av Rogier von der Weyden. Hur förhåller den bilden sig till det historiskt sett kända om Jesu död på korset? Det kan låta lite märkligt, men det allra mesta är faktiskt okänt om den person som givit upphov till den i dag största världsreligionen. Så mycket är känt att han föddes i Betlehem i Judéen år 6 eller 5 före vår tideräknings början och att hans hebreiska namn var Jeshua ben Josef (Ieosus på grekiska och Iesus på latin). Hans första ”officiella” framträdande skedde i Galileen omkring år 29 e.Kr. – v.t. (vår tideräkning) för den som så föredrar – och påsken året därpå korsfästes och begravdes han. ”Jesu död på korset är ett etablerat faktum, faktiskt det enda etablerade faktumet om honom”, skriver Vermes. Antalet samtida källor som dokumenterar Jesu verksamhet under det år som Nya testamentets berättelser omspänner är minst sagt magert (historietecknaren Flavius Josefus omnämner på några ställen i sin Judisk historia Jesus och hans broder Jakob). Det har inte heller varit görligt att rekonstruera Jesu ord för att om möjligt försöka avgöra vad som verkligen kan tillskrivas honom och vad som andra kan ha lagt i hans mun. Vår enda för dagen någorlunda säkra källa när det gäller Jesu liv och verk – som bekant figurerar i böcker som The Holy Blood and the Holy Grail och Dan Browns Da Vinci-koden en litteratur med andra anspråk – är de fyra evangelierna. Att de skrevs mellan 40 och 70 år efter Jesu död gör att det är fullt motiverat att fråga sig om det som evangelisterna tillskriver Jesus verkligen sagts och gjorts av Jeshua, Miriams och Josefs son från Nasaret eller om de i stället är uttryck för sina författare och sin tid. Den ungerskfödde Geza Vermes – allmänt ansedd som en av vår tids främsta kännare av den historiske Jesus – menar att mycket av det som tillskrivs Jesus inte är något annat än evangelisternas egna påhitt. Man skulle därför kunna gå så långt som att säga att Vermes ambition i sina studier av Jesus varit att mer eller mindre ”rädda” honom från evangeliernas ibland tillrättalagda och inte alltid helt realistiska (i synnerhet om evangelierna ställs bredvid varandra) framställning. Geza Vermes har kommit ut med inte mindre än sex böcker som på olika sätt behandlar Jesu liv och gärning. De fem första av dem är Jesus the Jew (1973), Jesus and the World of Judaism (1983), The Religion of Jesus (1993), The Changing Faces of Jesus (2000) och The Authentic Gospel of Jesus (2003). Till dem ska nu läggas The Passion, som handlar om Jesu sista dygn i livet. Nämnas kan även att Geza Vermes skrev sin doktorsavhandling om Dödahavsrullarna (han har även översatt dem till engelska), och för den i ämnet Jesus encyklopediskt intresserade har han nyligen utkommit med en bok om namn och platser i Nya testamentet. I det här sammanhanget bör även den av Anders Sjöberg, missionsföreståndare i EFS, utgivna I korsets tecken: Jesu sista dagar i Jerusalem (2006) nämnas. Den behandlar den sista veckan i Jesu liv och Sjöberg presenterar en läsvärd skildring av den med utgångspunkt från vad evangelierna säger. Han har funnit att 60 procent av de händelser som presenteras i evangelierna återberättas i samma ordningsföljd av samtliga fyra evangelister. ”Det finns sedan i dessa texter så många kopplingar till samtida historia, att en historisk ram med rätt stort mått av säkerhet kan beskrivas.” Låt oss nu, för att tala filmspråk, klippa i handlingen och snabbt kasta oss över vad som, enligt Geza Vermes framställning, hände från torsdag kväll 6 april (eller Nisan som månaden kallades vid den tiden) till tidig eftermiddag dagen därpå år 30 v. t. Där slutar passionshistorien. Berättelserna om uppståndelsen öppnar ett nytt kapitel i Jesu biografi och behandlas inte av Geza Vermes. I alla fall inte i boken The Passion. ”I jämförelse med Jesu dynamiska religion framstår kristendomen som tillhörande en helt annan värld”, skriver Geza Vermes. Enligt hans forskning var den Jesus som levde och verkade i Galileen ingen teolog, utan en existentiell predikant som manade sina lärjungar att ompröva sina liv. För denne jordnära galileiske profet är Gud vad Gud gör, varken mer eller mindre. Jesus var fast förankrad i den judiska folkreligionen och djupt övertygad om den mosaiska lagens centrala betydelse och bestående giltighet. Han hade bara turen eller oturen – hur man nu ser det – att träda fram i en tid då landet Israel var under romersk ockupation. Han reagerade inte på den med anpassning, något som det religiösa etablissemanget förordade; inte heller med väpnad kamp, som seloterna krävde. Hans svar på den var enbart att förlita sig på Gud. Löftet om Guds rike och en kommande messiansk förlossning var för Jesus inget annat än en intern judisk angelägenhet. Jesus var långt ifrån någon politisk ledare, men den romerska ockupationsmakten uppfattade honom som sådan och korsfäste honom som ”judarnas konung”. Den Jesus som framträder i evangelierna är en helt annan. Det beror troligen till stor del på att de skrevs i en tid – mellan år 70 och 110 efter Jesu födelse således och efter det att templet i Jerusalem förstörts – då det på olika sätt gällde att distansera sig från judendomen. Därav de uppenbara försöken i evangelierna att tona ner Jesu judiskhet samtidigt som Roms och Pilatus skuld till Jesu död förminskades och tillhörigheten i den nya kyrkan presenterades som förenlig med lojalitet mot kejsaren och det romerska imperiet. Geza Vermes skriver: ”Evangeliseringen var under den här tiden inte längre riktad till judar utan till invånarna i den grekisktalande världen. Det gör att judarna i evangelierna i det stora hela är skildrade som fiender till Jesus och hans trofasta skara.” Det senare skulle kunna förklara Gibsonfilmens sätt att skildra judarna på, men den skildringen har emellertid inget med den verkliga passionshistorien att skaffa. (Artikeln publicerad 2006-04-12) Länk till NE.se: Passionshistorien enligt Mel Gibson
Jesus – en kort biografisk skiss
Jesus – räddad av historien
Jesus – det sista dygnet
Jesus – från existentiell predikant till universell teolog
Den verklige Jesus på korset
http://www.ne.se/rep/den-verklige-jesus-på-korset
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
