Charlina Erliksson, NE-medarbetare
Tror du att du vet någonting om fornnordisk mytologi? Och i så fall vad? Den kunskap vi har om gudar, väsen och ritualer kommer främst från skriftliga källor, sammanställda långt senare i en kristen senmedeltid.
Den aktuella utställningen Odens öga – mellan människor och makter i det förkristna Norden på Dunkers Kulturhus i Helsingborg ifrågasätter den klassiska bilden av våra nordiska förfäder och deras kultur. I stället belyser den osäkerheten och mångtydigheten som råder i forskningen kring det förkristna Norden. Den bygger på forskningsprojektet Vägar till Midgård – nordisk hedendom i långtidsperspektiv vid Lunds universitet.
 |
|
Odens öga på Dunkers kulturhus i Helsingborg. |
|
LENA WILHELMSSON/DUNKERS KULTURHUS |
Vägar till Midgård
Sammanlagt 350 föremål från hela Skandinavien har lånats ut till Dunkers Kulturhus för att vara en del av Odens öga. Utställningen är den största egenproducerade sedan invigningen av kulturhuset 2002. Den har sin fokus på yngre järnålder, det vill säga tiden från slutet av 300-talet till mitten av 1000-talet. Ett ord som ofta dyker upp i samband med fornnordisk religion brukar vara vikingatiden, men denna täcker bara slutet av den i utställningen uppmärksammade perioden, ca 800–1050 e Kr.
Arkeologer, religionshistoriker och museipersonal har i utställningen genom ett intimt samarbete lyckats skapa en flermedial upplevelse av det förkristna Norden. Röster som läser ur hjältedikten ”Beowulf” och ”Völvans spådom” (från Den poetiska Eddan) dånar i rummet. Från ett annat håll hörs ett ihållande mummel från flera TV-skärmar i form av reportage där människor berättar om nutida sätt att förhålla sig till det fornnordiska.
Utställningsmontrar och bilder lyser en i ansiktet. Text finns det i överflöd. Det är bara att sålla och läsa det man finner intressant.
Från världens skapelse till ragnarök
Utställningssalen domineras av en stor, organisk kropp som ändrar skepnad medan åskådaren rör sig kring den. Denna kropp representerar ett mytologiskt universum. Utgångspunkten är ”Völvans spådom”, eller ”Völuspá”, en spåkvinnas monolog om världens skapelse och undergång.
Syftet med att ha med den berättelsen är att skapa förståelse för mångfalden i den fornnordiska mytologin. Det var inte bara gudar, asar och vaner, utan även jättar, dvärgar, alver, vättar, valkyrior, diser och fylgjor som ingick i människornas vardag under den yngre järnåldern. Relationerna mellan olika väsen och de världar där de höll till var komplicerad och gränserna flytande.
Detta ”mytologiska universum” omges av den mänskliga världen. Här berättas om människans försök att interagera med och manipulera den mystiskt laddade tillvaron. Mellan montrarna med vapen, smycken och andra föremål finns stora plakat med text. All denna text skapar lätt en känsla av brådska. Hur ska man hinna läsa allt? Men det är kanske inte meningen.
Bilderna, föremålen och de pedagogiska och arkitektoniska greppen med vilka utställningen är uppbyggd gör minst lika mycket som texten när det gäller förståelsen för vad man ser. Detta är en utställning som man med fördel besöker mer än en gång, då det i princip är omöjligt att ta in alltsammans på en gång.
Inga barbariska vildar
De förkristna nordborna levde i en muntlig tradition där berättelserna var under ständig utveckling och förändring. Den kunskap vi nu har om denna period baseras på långt senare, skriftliga källor. Det var först under det kristna 1200-talet som Eddorna kom till, både Den poetiska Eddan, som bland annat innehåller ”Völuspá” och Odens monolog ”Hávamál”, och Snorres Edda, skriven av den kristne, isländske skalden Snorre Sturlasson. Hans texter färgas av kristna värderingar och tolkningar av ett ”hedniskt” förflutet. När han räddade de gamla myterna åt eftervärlden var hans syfte att samtidigt skapa en enhetlig och storslagen historia åt sitt land. Att framställa nordborna som barbariska vildar var också något som missionärerna gjorde för att imponera på varandra och på påven för att förhöja sina insatser som frälsare.
En av de största missuppfattningarna om den förkristna religionen i Norden är att den var något statiskt, avskärmad från det övriga Europa. Någon sådan ”kulturens vagga” existerar inte. Nordborna hade täta kontakter med såväl kristna som icke-kristna kulturer långt före sitt slutgiltiga kristnande omkring 900- och 1000-talen. I det vi kallar fornnordisk religion märks inflytanden från Rom, Brittiska öarna, samerna i norr och folken i nuvarande Finland, baltstaterna och Ryssland. Det förekommer i själva verket stora likheter mellan nordisk, frankisk, keltisk och anglosaxisk mytologi. De olika kulturerna har utövat ett ömsesidigt inflytande på och korsbefruktat varandra.
Tors hybridhammare
Redan under 300- och 400-talen fanns det troligen kristna människor i Norden. Eftersom nordborna hade livlig kontakt med romarna, som haft kristendomen som statsreligion sedan slutet av 300-talet, var det officiella kristnandet dock en lång process där den kristna kulturen omtolkades och efter hand infogades i den egna.
Så kan till exempel ”Völvans spådom” ses som mötet mellan den fornnordiska religionen och kristendomen, med världens undergång och pånyttfödelse. Den milde guden Balder, som blir mördad för att sedan uppstå i nästa värld, har exempelvis stora likheter med Jesus.
Då de kristna strömningarna i Norden ökade framåt 800- och 900-talen kan man skönja en hednisk motreaktion. Det är först vid denna tid som torshammaren uppstår i Skandinavien. På utställningen kan man beskåda gjutformar i vilka torshammare och hängkors har kunnat gjutas samtidigt. Är denna hammare, som så många ser som den typiskt urnordiska symbolen för asatro, kanske en hybrid mellan den fornnordiska och den kristna världen, ett tecken på kristendomens intågande?
Livets väv
I forskningen kring fornnordisk religion och religion över huvud taget har man tidigare ofta betraktat religionen som en separat del, som skild från samhället. Odens öga visar att religionen var en mycket mer integrerad del av livet för järnålderns människor än vad man tidigare trott. Människan kunde då interagera med den mytologiska världen och på olika sätt försöka manipulera livets gång. Detta märks till exempel i gravskick men även i metall- och textilhantverk, som tidigare ofta har tolkats som vardagliga verksamheter.
Textilhantverket var nära förbundet med spådomskonsten. Nornorna, de tre ödesgudinnorna, spann människoödets trådar som tillsammans utgjorde livets väv. Man har funnit att senare linkäppar, ett redskap som användes vid spinnande, har stora likheter med järnstavar från den yngre järnålder. Ordet völva betyder ’stavbärerska’ och det var völvorna, spåkvinnorna, som bar dessa stavar.
Både spinnande och sejd (trolldom, shamanism) tillhörde den kvinnliga sfären och var strängt förbjudna för männen. Ändå var Oden den näst efter Freja störste på sejd. Kanske var det därför han var så fruktad, för att han behärskade både männens och kvinnornas konster?
Arvet efter nordmännen
Odens öga avrundas med temat återbruk. Under de senaste decennierna har det fornnordiska blivit alltmer politiserat, inte minst med tanke på högerextremismen där en uppenbart romantiserad bild av den förkristna kulturen härskar.
Det finns även mer harmlösa hyllningar till dessa seglivade myter i form av rollspel, lajv, böcker och film. Inte minst Tolkien, fantasyns fader kallad, har låtit sig inspireras av den fornnordiska mytologin och kulturen i sina verk. Filmatiseringen av hans Ringen-trilogi för några år sedan har i sin tur bidragit till att sprida dessa föreställningar än vidare, och intresset för förkristen mytologi har fått sig ett uppsving.
Extern länk
(Artikeln publicerad 2006-06-23)
Det förkristna Norden: Ifrågasatta myter
http://www.ne.se/rep/det-förkristna-norden-ifrågasatta-myter
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
