Lage Rosengren , NE-redaktionen
Historikern Dick Harrison har med ”Stora döden: Den värsta katastrof som drabbat Europa” (Ordfront), som gavs ut 2000, presenterat det första större verket på svenska om
Trots denna enorma mänskliga katastrof har många historiker, inte minst svenska sådana, hittills behandlat digerdöden med ett visst mått av ointresse, eller kanske snarare som ett ytfenomen som antagits aldrig på djupet ha påverkat tidens ekonomiska och politiska skeenden. Ett av Harrisons ärenden är att gå till rätta med den synen.
Det är ett infallsrikt och faktaspäckat verk om denna ohyggliga och länge närmast obegripliga epidemi Dick Harrison åstadkommit. I 24 kapitel redogör han för en rad aspekter i samband med katastrofen. Vi får följa digerdödens härjningar i såväl den kristna som den islamiska världen, vilka spår den avsatt inom konsten, hur samtidens lärda försökte förklara dess uppkomst, vilka åtgärder man vidtog för att skydda sig, vilka som utpekades som syndabockar och hur man sökte blidka sin vredgade Gud för att undkomma hans straff.
Guds straff
Många av den tidens lärda såg pesten som Guds straff för människans synder, ett straff förmedlat via himlakroppars olycksaliga placering och därav följande jordiska fenomen med skämd luft och hälsovådliga vindar som följd. Hur sjukdomen sedan spred sig mellan människor rådde det länge delade meningar om. Dess verkliga orsak, mikroorganismen Yersinia pestis, upptäcktes först i samband med en epidemi i Hongkong 1894.
Inte heller visste man att det var den svarta råttan som härbärgerade de loppor som förde mikroorganismen till människan; både hos råttor och människor startar böldpest ofta med ett loppbett och i t.ex. Indien uppträdde sjukdomen vid epidemierna 1896-1908 först som en epizooti bland råttor och andra gnagare. Även den pestepidemi som går under namnet stora döden, digerdöden, drabbade såväl djur som människor.
Pesten har drabbat världen i tre olika vågor, pandemier. Den första inföll vid mitten av 500-talet, drabbade åtminstone östra medelhavsområdet och går under benämningen den justinianska pesten. Den höll sig kvar i området under drygt 200 år och har beskyllts för att ha bidragit till att det romerska rikets försök till återhämtning på 500-talet misslyckades samtidigt som den kan ha banat väg för den arabiska expansionen på 600-talet. Därefter förskonades världen från pandemisk pest ända till mitten av 1300-talet. Det är således denna den andra pandemin, digerdöden eller svarta döden, som är det egentliga ämnet för Harrisons bok. Efter den första hemsökelsen återkom pesten i vågor ända in på 1700-talet.
Handelsvägar blir dödsvägar
Till den europeiska civilisationen kom pesten troligen från den genuesiska handelskolonin Kaffa på Krimhalvön i Svarta havet. Med skeppen till Genua och andra italienska stadsstater transporterades sålunda inte bara åtråvärda handelsvaror utan också pestsmittade råttor till en intet ont anande befolkning. Döden slog följe med handeln och successivt spreds sjukdomen över hela den kända världen. Samtidigt som smittan nådde italienska fastlandet slog den till i Egypten.
Dick Harrison ägnar spaltutrymme också åt sjukdomens härjningar i den islamiska världen. Här hade man från prästerligt håll ett annat förhållningssätt till pesten än de kristna prelaterna. I båda läger sågs epidemin som ett Guds straff, men medan kristenhetens barn manades till bön, bot och bättring kunde Muhammeds barn se döden i vitögat med förvissningen att sjukdomen var ett straff endast för de otrogna medan den skulle skänka dem själva en ärofull martyrdöd och därmed inträde till paradiset. I praktiken tycks dock de välbärgade oavsett religion om möjligt ha tagit till samma metod: flykt undan sjukdomen!
Även Norden hemsöktes av digerdöden. Källmaterialet flödar inte lika rikligt här som på vissa delar av kontinenten, men inte minst det samnordiska ödegårdsprojektet på 1970-talet ger en del hållpunkter för att göra grova skattningar av hur hårt våra länder drabbades. Det finns dock motstridiga tolkningar av den konstaterbara ödeläggelsen; den s.k. senmedeltida krisens orsaker har varit flitigt omdebatterade under flera decennier. Förenklat uttryckt har debatten handlat om huruvida krisen hade ekonomiska eller utomekonomiska orsaker; var det överexploatering av såväl människor som jord eller var det pesten som var den huvudsakliga orsaken? Dick Harrison ansluter sig till dem som i digerdöden ser den enskilt viktigaste orsaken, utan att för den skull bortse från andra sammanhang.
Senmedeltida krisen
Återkommande pestepidemier bidrog till att fördröja den demografiska återhämtningen efter krisen, och därmed möjligen till att förlänga själva krisen eftersom det krävs en större arbetsstyrka att återuppta gårdar där hävden brutits än vad som krävs för att årligen bruka redan uppodlad mark. Brist på arbetskraft kan därmed ha varit ett ganska långvarigt fenomen, vilket bidrog till att förändra styrkeförhållandet mellan samhällsklasserna. I Norge och Sverige tycks allmogen ha stärkt sin ställning gentemot adeln, medan utvecklingen i Danmark är mer oklar.
I början av 1980-talet lade en norsk medicinare fram argument för att digerdöden och de pestepidemier som följde i dess spår var så våldsamma att de ensamma förklarar varför Norge under 300 år hade en befolkning långt under det s.k. malthusianska taket, dvs. det antal människor till vilken nationen med given teknologi kunde producera mat. Skulle detta vara fallet är det ett slående bevis för att Harrisons tes om pesten som den enskilt största orsaken till krisen har fullt fog för sig.
Den tredje pandemin drabbade världen med början på 1890-talet i Kina. Med moderna kommunikationer spreds den snabbt över världen, men skonade denna gång Europa (med ett fåtal undantag). Det var nu man spårade smittämne och spridningssätt. Därefter har moderna läkemedel, främst antibiotika, ökad hygien, råttbekämpning med mera gjort att pesten kan anses utrotad, åtminstone i sin epidemiska form. Den finns enzootiskt hos gnagare på olika håll i världen, bland annat i östra USA och i delar av forna Sovjetunionen, och emellanåt drabbar den även människor, men pandemiernas tid är över. Den stora döden, menar Dick Harrison, tillhör historien.
(Artikeln publicerad 2000-11-29)
Dick Harrisons Augustprisbelönade nya bok: Om digerdödens fasor
http://www.ne.se/rep/dick-harrisons-augustprisbelönade-nya-bok-om-digerdödens-fasor
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
