Arne Järtelius, aktualitetsredaktör
Börja hösten med en dokumentärfilm! På våra vanligaste biografer visas för närvarande åtminstone fyra filmer som låter sig klassificeras som dokumentära. Dit hör Videocracy, som är en uppgörelse med Berlusconis Italien, Bananas!, som är en uppgörelse med företaget Dole och September Issue, som handlar om modevärlden sedd genom den amerikanska tidskriften Vogue. Dit hör egentligen inte District 9. Men den är gjord som en dokumentär och ganska långt in i handlingen har man en känsla av att detta kunde vara en direktsändning från framtiden. Samtidigt kan man läsa att den, som det verkar, oförbätterlige Michael Moore är på väg ut med sin nya film – Capitalism: A Love Story – som väl tids nog kommer att landa på svenska biografer.
 |
| NONSTOP ENTERTAINMENT, FOLKETS BIO, SF, BANANASTHEMOVIE.COM |
| 3 + 1 dokumentärfilmer på de svenska biograferna att bevaka. |
Bildstyre
Italienskfödda svensken Erik Gandinis senaste film Videocracy – inte "video crazy" som SVT nyligen ville ha det till – har just visats vid filmfestivalen i Venedig. Samtidigt har filmen premiär i 25 italienska städer. När trailern till filmen skulle visas på statsägda RAI och det av premiärminister Silvio Berlusconi ägda Mediaset blev det kalla handen. Att Mediaset inte skulle vilja visa trailern var väl ganska väntat, men statsägda (vem nu staten är i dagens Italien) RAI...! Den senare motiverade sitt nej med att filmen kunde skada premiärministerns rykte. Om man med det menade att filmen ytterligare kunde skada Berlusconis rykte fanns det väl en gnutta sanning i påståendet, men skadar inte den här formen av censur ännu mer ett opinionsmässigt redan skadskjutet land.
Videocracy syftar på latinets video 'se' och grekiskans krateo 'härska', 'styra', dvs. att härska genom vad man låter andra se; vilket är något som Italiens rikaste man, tillika dess premiärminister och innehavare av 90 procent av det italienska TV-utbudet i allra högsta grad ägnar sig åt. Har man det i sin hand kan man uppenbarligen åstadkomma en hel del alltifrån att stoppa misshagliga filmer till att ge sin ägare ett ansikte och en image som gör att det italienska folket tämligen mangrant ställer upp för och bakom sin duce ('ledare').
Om Berlusconis ställning och makt kan man i allra högsta grad både misstycka och misströsta, inte minst om man ser det från exempelvis en svensk horisont befriad från liknande politiker (finansmän av Berlusconis kaliber är vi däremot inte befriade från). Men hur gör man en dokumentärfilm om det? Erik Gandini, en inte så gammal (född 1967) man med ett antal tidigare dokumentärer under bältet, verkar ha haft ett antal idéer om hur han skulle närma sig sitt objekt: Berlusconis makt över medierna och hur denne hanterar den för i första hand sitt eget bästa. Gandini testar den ena vägen efter den andra i sin film. I några fall får han vältaliga och informativa napp – i synnerhet gäller det TV-agenten och Mussolinianhängaren Lele Mora – men i det stora hela är det ganska små och intetsägande fiskar som fastnar på kroken. Berlusconi själv fladdrar otaliga gånger förbi i filmen, men sammantaget lyckas det inte Gandini att nå bakom Berlusconis till synes alltid lika förbindliga leende.
Den som vill förstå mer av dagens Italien rekommenderas att ta del av Andreas Danielsens artikel "Berlusconis historia är Italiens" i senaste numret av tidskriften Axess (6/2009).
Bananstämning
Fredrik Gertten har också han hamnat i juridiskt trångmål. Det har möjligen varit bra för att göra hans nya film Bananas! känd, men med tanke på att han stämts av det multinationella företaget Dole har det redan kostat en hel del pengar i form av advokatarvoden. Fortsättning följer säkert på den historien.
Bananas! kan ses som spelfilmen Erin Brockovich (den med Julia Roberts i huvudrollen) i livs levande livet. I Bananas! tar oss den mångkunnige Fredrik Gertten oss med till en bananplantage i Nicaragua. Här har det nämnda företaget Dole sedan årtionden besprutat skördarna med allehanda ganska giftiga substanser. Substanserna i fråga har säkert lyckats hålla Doles bananer färska ända till våra svenska kyldiskar, men de har samtidigt förmodligen – det är det filmen handlar om – gjort en stort grupp bananskördare både cancersjuka och sterila.
Hur gör man en dokumentärfilm om det? Till största delen har Gertten valt att följa den advokat i USA som fått i uppdrag att leda en gruppstämning mot Dole. Vi får även träffa några av de drabbade arbetarna på en bananplantage. Och se'n? Nej, sedan blir det inte så mycket mer. Det var säkert jobbigt nog att få ihop den här filmen sådan den ser ut och förhållandena för de drabbade arbetarna är säkert för djävliga, men det behövs något mer för göra en intressant film av ett TV-reportage.
Septemberutgåvan
Årets septembernummer av tidskriften Vogue frontar med skådespelerskan Charlize Theron på sin USA-utgåva. För två år sedan prydde skådisen Sienna Miller omslaget, och hur det liksom hela septembernumret 2007 blev till får vi se i den underbara dokumentären September Issue. Att valet att filma föll på det halvår det tog att få fram just septembernumret av Vogue är så enkelt som att det är tidningens viktigaste, största och mestsäljande nummer.
I September Issue får vi först och främst träffa tidningens chefredaktör, den annars så svårtillgängliga Anna Wintour (59). Hon brukar i alla väder och i samtliga lokaler uppträda i mörka glasögon och kallas på tidningen för påven. Det är nämligen hon som alltid har sista ordet (mestadels även det första). I filmen inser vi snart att Anna Wintour har starka nypor och att de flesta går på tårna när hon finns i deras närhet. Med ett undantag: Grace Goddington (68). Hon har titeln creative director på Vogue, och kan hennes chef liknas vid Hans Helighet själv så är hon själv väl närmast att likna vid Michelangelo med ett Sixtinskt kapell att måla i månaden att måla.
I filmen får vi se hur septembernumret i alla dess olika faser kommer till och de båda personer det i slutänden cirklar kring är de nämnda Anna och Grace. Av en ren tillfällighet började de båda sina respektive banor på Vogue för tjugo år sedan, och nu verkar de vara sammanväxta som två siamesiska systrar, var och en med sin agenda och makt att fatta beslut. Det som gör den här filmen så bra är att vi kommer riktigt nära dessa båda personer, samtidigt som vi får lära en hel del om hur det går till i den amerikanska modetidningsbranschen.
Alienerat
Nej, District 9 är ingen dokumentär. Som väl är, kan man väl tillägga eftersom filmen handlar om ett rymdskepp med utomjordingar som blivit sittande i luftrummet ovanför Johannesburg i en snar framtid. Men vad som skildras – med undantag av filmens senare tredjedel som blivit till något som liknar Robocop träffar Terminator – skulle kunna hända, och det är skildrat på ett mycket dokumentärt sätt.
Huvudrollspersonen Vikus Van De Merwe – mästerligt gestaltad av sydafrikanen Sharlto Copley – får genom sin svärfar i uppdrag att ta hand om utomjordingarna i deras läger (District 9) för att sedermera även försöka se till att de förflyttas till ett annat läger. Det som ger det hela en mycket dokumentär känsla är skildringen, som görs i form av ett reportage, av huvudpersonens olika kontakter med sin inte alltid förstående omgivning, med sin familj och några utomjordingar. Precis så här skulle jag vilja se en dokumentärfilm skapad!
Externa länkar: Intervju med Anna Wintour och regissören R.J. Cutler (September Issue) vid filmfestivalen i Sundance (YouTube) och Michael Moores hemsida med trailer till hans nya film Capitalism: A Love Story
Dokumentärvågat
http://www.ne.se/rep/dokumentärvågat
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
