Peder Gravlund, NE-medarbetare och frilansjournalist
Om någon nämner Storbritannien tänker vi kanske på London, fotboll, öl, vilda hedar, fårskockar, röda dubbeldäckare och Big Ben. Men om man i stället frågar sig var som är typiskt brittiskt så framträder snarare företeelser som rävjakt, cricket, eftermiddagste, rojalism, tweedkostymer, internatskolor, brittiska parker och stora herrgårdar. Samt, of course, en välskräddad gentleman.
Med andra ord föreställer vi oss överklassen. Troligtvis eftersom det främst är i överklassens traditioner som ”föreställningen om Storbritannien” haft sin historiska förankring, och det har i allmänhet varit en välvillig föreställning. Anglofilin – förkärleken för det som är brittiskt – har haft ett stort inflytande under de senaste århundradena, och kan mycket väl vara åtminstone en förklaring till att vi spontant betraktar en romantiserad brittisk överklasstillvaro som representativ..
Den brittisk-nederländska journalisten Ian Buruma skärskådar i Anglomania: A European Love Affair (1998) anglofilins historia. Han visar genom ett antal nedslag hur idealiserandet av Storbritannien har en både lång och inflytelserik tradition, som rymmer både strävan efter frihet och längtan efter något oföränderligt.
 |
|
Is this Britain? Chelsea Flower Show 2009. |
|
JUREK HOLZER/SVD/SCANPIC |
Storbritannien som idé
Upplysningsfilosofen Voltaire ses ofta som den ursprungliga anglofilen. Han betraktade 1700-talets Storbritannien som upplysningens starkast lysande stjärna. Hans eget Frankrike stod visserligen för elegans och förfining, men styrdes av en enväldig monark och en inskränkt adel. Storbritannien representerade däremot en idé om frihet och förnuft som garanterades av lagstiftning. Yttrandefriheten möjliggjorde ett större svängrum för idéer, och de intellektuella hade till Voltaires förtjusning hög status i samhället. Dessutom utsträckte sig friheten till både religion och marknad, i motsats till Frankrikes kvävande katolicism och feodala handelssystem.
Detta var givetvis en överdrift – handeln i Storbritannien var fortfarande lågt ansedd, den anglikanska kyrkan dominerade och den fria pressen producerade ungefär lika mängder tänkvärdheter och skvaller. Men överdriften understryker i vilket syfte idealet framhävdes: som en kritik mot det franska samhällets ofrihet.
Det var framförallt idén om Storbritannien som Voltaire dyrkade. Det var den han ansåg att såväl Frankrike som resten av Europa borde anamma.
Tyskland och Shakespeare
Voltarie var trots sin anglofili inte särskilt förtjust i Shakespeare. Det var man däremot i Tyskland. Efter Friedrich Schlegels översättning i början av 1800-talet utvecklades rentav ett slags Shakespearemani, med Johann Wolfgang Goethe (1749–1832) i spetsen.
Tyskarna betraktade Shakespeare som ett okonstlat, naturligt geni som kunde inspirera den tyska ”anden”. Denna syn bottnade i idén om både de brittiska friheterna och den brittiska samhällsordningen som naturligt framväxta – ett uttryck för den nationella karaktären. Det var en föreställning som många tyskar – särskilt överklassen – var ivriga att överta, inte minst som ett avståndstagande till den konstlade franska kulturen. Men bejakandet av ursprunget förde även med sig dunklare tankar om rastillhörighet.
Den tyska anglofilin var emellertid inte typisk, utan snarare en avvikelse med sitt grumliga, romantisk-utopiska drag. Den gängse anglofilin utgick snarare från en arkaisk idé om ett civiliserat, ordnat samhälle byggt på traditioner, lagar, parlamentarism och konstitutionell monarki – och Storbritannien var det främsta uttrycket för denna idé.
Gentlemannen
Tanken om en varaktig tradition var således central och den förkroppsligades av den aristokratiske gentlemannen. Denne var sinnebilden för den brittiska eliten med sitt civiliserade sätt, sin korrekta klädstil, sin konservativa skepticism och – vilket var allra viktigast – sitt sinne för måttlighet. Han representerade den anglofila drömmen om Storbritannien som ett liberalt och tolerant samhälle, vilket samtidigt var sunt skeptiskt inför överdrifter och hastiga förändringar.
Den politiska teoretikern Alexis de Tocqueville (1805–59) noterade också den brittiska aristokratins kontinuitet. Hans slutsats var att överklassen behöll sitt inflytande genom att vara flexibel och acceptera nya medlemmar som gjort sig en förmögenhet. Man kunde alltså bli en gentleman, medan man exempelvis i Frankrike måste födas in i aristokratin. Den brittiska ordningen framstod både som ett uttryck för ett mer liberalt samhälle där fler kunde nå framgång, och som en ventil för att förhindra en revolutionär förändring av den rådande samhällsordningen.
Karl Marx retade sig på arbetarnas ovilja till revolt. Men revolutionen kom aldrig till Storbritannien eftersom britterna främst dominerades av egenintresse. I den liberala ekonomin sattes helt enkelt inte samhällsfrågorna på sin spets på samma sätt som i de europeiska monarkierna. I Storbritannien fanns åtminstone en teoretisk chans att klättra på samhällsstegen.
Möjligheten att avancera i samhället, i kombination med en relativt hög tolerans, gjorde att Storbritannien också framstod som idealet för många judar. Premiärminstern Benjamin Disraeli (1804–81) var ett exempel på att det här var möjligt för någon av judisk härkomst att både bli adlad och nå det högsta politiska ämbetet. Något som skulle vara otänkbart i exempelvis Tyskland. Det var därför inte märkligt att Theodor Herzl (1860–1904) inspirerades av det brittiska samhället när han formulerade sin vision för en framtida judisk stat, byggd på tolerans och meritokrati.
Internatskolorna
En annan aspekt som kittlade anglofilernas fantasi var internatskolorna. Det var här gentlemännen skapades, och många sökte hemligheten bakom produktionen av dessa förmodade övermänniskor. I skönlitterära verk som Thomas Hughes Tom Brown's School Days (1878) idealiserades en värld av tydlig moralisk ordning och tydliga regler, där idrotten spelade en central roll i utbildandet av starka, framgångsrika unga män.
Pierre de Coubertin (1863–1937), grundaren av de moderna olympiska spelen, inspirerades av skolornas bärande tankar om sportens välgörande inflytande. Mot bakgrund av gentlemannens ideal om idealism och amatörism föreställde han sig en värld där spelen ersatt krigen. Ironiskt nog erbjöd spelen i Berlin 1936 Adolf Hitler en legitim möjlighet att sola sig i dess fredliga glans.
Internatskolorna präglades emellertid också av en sträng hierarkisk pennalism. Denna tonades ned i litteraturen, men var förmodligen en viktig faktor i reproducerandet av den samhälleliga elit som bevarade klassamhället och traditionerna i ursprungligt skick.
Från radikalt till konservativt
Men även om Storbritannien förblev sig likt så förändrades världen runtomkring. Det samhälle som framstått som radikalt för Voltaire blev under den senare delen av 1800-talet i stället en förebild för de konservativa. Storbritannien var liberalt, men inte särskilt demokratiskt. Det passade dem som föredrog att samhället styrdes av en upplyst elit vilken främjade ordning och stabilitet.
Något som däremot förändrades i Storbritannien var inställningen till omvärlden. Även om kolonialismen i huvudsak var ett ekonomiskt projekt så motiverades företaget med en idé om att sprida det brittiska exemplet till andra länder. Försöken att exportera anglofilin fick emellertid till följd att Storbritannien ändå fick uppleva revolutioner. Den längtan efter frihet som Storbritannien tidigare väckt hos sina beundrare motiverade nu i stället uppror mot det brittiska kolonialstyret.
Segrarna i de två världskrigen manifesterade Storbritanniens position som frihetens försvarare. Inte minst för de många flyktingar som kom till landet och som sedan blev kvar där. Men i det stora hela föreföll det som att anglofilin snarast hade förvandlats till en brittisk självbild, och ett sönderfallande imperium underminerade ytterligare Storbritanniens ställning i världens ögon.
Bland de förebilder som Storbritannien erbjöd decennierna efter andra världskriget var snarare några som bröt sig loss från den konformistiska tradition som så länge präglat landet: rockmusikerna. Men paradoxalt nog blev de samtidigt ett exempel på traditionens kraft. När de blivit rika köpte sig många – som Eric Clapton, Ron Wood och George Harrison – en klassisk herrgård och försökte återuppliva en tillvaro i de gamla aristokraternas fotspår.
Den anglofila myten
Buruma konstaterar att anglofilin är en fantasi som saknar autenticitet. Den handlar om en dröm om Storbritannien som har anammats av olika människor av skilda anledningar. Vissa beundrade friheten och lagarna, medan andra såg det ideala samhället för att bevara stabilitet och undvika revolution. Många rotlösa kosmopoliter drogs till Storbritanniens förmåga att kombinera ett relativt fritt samhälle med en stark nationell kultur. Ett stort antal av dessa immigranter bidrog sedermera till att berika det samhälle som de hade beundrat på avstånd. Några strävade i stället efter att sprida idén till sina egna länder.
Storbritannien har haft en särskild position i relation till det övriga Europa, både geografiskt och politiskt. Som en konsekvens av detta har en känsla av att vara exceptionell utvecklats: bilden av det fria Storbritannien som en bastion mot det tyranniska Europa. Övertygelsen om den egna traditionens överlägsenhet motiverade också kolonialismen. Bilden har dessutom levt kvar i många britters syn på Europa som något negativt. I sitt motstånd mot EU förlorade sig exempelvis många i ett självförhärligande som blandades med föreställningar om europeisk anglofobi.
Buruma menar att det är dags att överge den anglofila myten. Han anser att den står i vägen för de möjligheter till positivt inflytande som Storbritannien fortfarande besitter. Och landet har säkert, trots sina gentlemän, också något att lära av omvärlden.
Anglofilin som fenomen kanske ändå i slutänden passar bäst som en angelägenhet för enskilda individers milda besatthet av tweedkavajer, brittiska trädgårdar och 1900-talets krigshistoria.
Drömmen om Storbritannien
http://www.ne.se/rep/drömmen-om-storbritannien
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
