Max Ernst:
Drömsk revolutionär konstnär
av Arne Järteliusnyhetsredaktör vid Nationalencyklopedin
Senast Max Ernst ställdes ut i helfigur på Moderna museet i Stockholm var hösten 1969. Det var i samband med att museet kunde fira sina första tio år. Det som i dag finns kvar av den utställningen är en katalog med ett besynnerligt yttre i grönt med en sandpappersaktig struktur. Den visar verken från utställningen, men bara ett av dem i färg eftersom det kostade på den tiden. I katalogen skriver den dåvarande chefen för museet Pontus Hultén: "Måhända är detta en av de sista gångerna en sådan utställning kan samlas ihop." Det är nu skönt att kunna notera att han hade fel.
Nu kan nämligen Max Ernst åter beses på Moderna museet. Det sker i samband med att museet firar sina första 50 år. Mycket vatten har sedan dess flutit under bron från Blasieholmen till Skeppsholmen och många är de människor som gått över den för att besöka museet och se dess många utställningar genom åren. Om den nu aktuella utställningen om Max Ernst (1891–1976) – Dröm och revolution – kan ses som ett avstamp mot nya tider för Moderna museet ser det mycket hoppfullt ut.
SamtidskonstnärIris Müller-Westermann är intendent på Moderna Museet med ansvar för den internationella konsten. Hon är curator, som det numera heter och skrivs även på svenska, för Max Ernst-utställningen, som är ett samarbete mellan Moderna museet och Louisiana museum i Humlebæk utanför Köpenhamn. I Stockholm visas utställningen till början av januari. I Humlebæk kan den därefter beses från början av februari 2009 och fyra månader framöver. Satsningen på Max Ernst är en del i de båda museernas 50-årsjubileer och ett avstamp inför kommande år.
– För mig som curator har det varit roligt att även Louisiana vill vara med och ställa ut Max Ernst. Ofta är curatorsarbetet ganska ensamt varför det varit intressant och nyttigt att ha en sparringpartner i ett annat museum och med deras curator för samma utställning, Kirsten Degel. I detta team har även ingått den tyske konsthistorikern och världens i dag kanse främste kännare av Max Ernst verk, Werner Spies. Den senare har i den aktuella utställningskatalogen skrivit inledningskapitlet och han svarar där även för verkförteckningen över de i utställningen ingående verken.
För tre år sedan var Iris Müller-Westermann curator för Moderna museets storartade utställning av Edvard Munch. När man på museet i samband med den började fundera på vad som skulle utställas härnäst fanns Max Ernst tidigt och ofta med i diskussionerna. Anledningen till det var, enligt Müller-Westermann, dels att Ernst betydde så mycket för sin samtid, dels att han kan betraktas som samtida med oss. Det senare både som inspiratör för dagens yngre konstnärer som söker sig till en fantasyvärld eller arbetar med ett nysurrealistiskt bildspråk och att han har något att förmedla om och till vår egen tid.
– Jag har hållit på med den här utställningen i tre år. Under den tiden reste jag runt en hel del och tittade på hans verk och jag såg bilder av dem i olika konstböcker, så jag hade en bra koll på vad som väntade mig. Men när jag nu ser dem här på plats på Moderna museet känns det stort. Han är ju nämligen så mycket bättre än jag hade föreställt mig. Och mycket starkare! Det har givit mig ännu mer respekt för att han under sin levnad vågade ändra sin stil åt så många olika håll. Som en del samtida kolleger gjorde hade han kunnat rida på en enda våg hela tiden, men han gick på tvärs mot tiden och utan att bry sig så mycket om vad andra skulle tycka. Jag tycker att han är spännande, rik, lekfull, intelligent och lite korkad också ibland. Max Ernsts konstnärskap är verkligen fascinerande!
SamtidsutställningMuseala konstutställningar är väldigt skiftande till sin art. Det är ömsom vatten och väldigt lite vin. Moderna museets utställning av Max Ernst innehåller hela 175 verk, spänner över 50 år i en tid som såg två stora krig föröda världen, utspelar sig på två kontinenter – Europa och USA – och under en period av konsthistorien av sällan skådad rikedom på konstriktningar där utställningens huvudperson var ett av de ledande namnen. Utmaningar är ett samtidsnernött begrepp, men i den här utställningen är det verkligen på sin plats, utställningens samtliga 1 100 kvadratmeter. I centrum för den finns givetvis Max Ernsts verk, men för att göra dem tillgängliga separat, i grupp, i tid och efter plats har Iris Müller-Westermann med team skapat en helhet att gå in och ut i som kommer att bli svår att toppa. När teamet i utställningskatalogen tackas för sin insats av museicheferna Lars Nittve (Moderna museet) och Poul Erik Tøjner (Louisiana) med orden att detta är "den bästa Max Ernst-utställning som låter sig göras i Norden" är det inget annat än en grov geografisk underskattning.
Att få utställningen på plats tog som sagt tre år, och frågan går vidare till Iris Müller-Westermann: Vad är det som tar en sådan tid?
– Om jag det bara visste! Max Ernst är ingen lätt konstnär att ställa ut. För det första finns väldigt mycket av det han gjorde i privat ägo. Jag tror att så mycket som 70 procent av det som finns kvar av hans verk – de tyska nazisterna var på sin tid väldigt förtjusta i att förstöra hans "urartade" konst – med vad det betyder av kontakter i alla de riktningar. Beträffande de museer som innehar verk av Ernst så är de ofta väldigt ovilliga att låna ut dem.
I det läget räcker det inte att skriva ett, två eller flera brev till respektive Ernst-innehavare för att få besked om ett lån är möjligt. Men när det till slut kom ett svar till Moderna museet så var det oftare negativt än positivt.
– Det var inte så lång tid inpå vernissagen som jag hade en väldigt tydlig känsla av att det inte skulle bli någon Max Ernst-utställning. Jag har varit med bedjande blomsterbuketter hos flera samlare, som tagit tillfället i akt att allra som vänligast visa mig vad jag inte skulle få låna till museet. Det hjälpte inte heller att vi här på Moderna i våra samlingar har bilder som efterfrågas av andra museer i världen, något vi brukar använda som smörjmedel i en låneverksamhet museer emellan. Men till slut fick jag det jag ville ha för att kunna skapa den balanserade bild av Max Ernsts hela verk som jag strävade efter. Men det hängde på håret och i något fall var jag till slut nästan tvungen att personligen inställa mig och handgripligen hämta hem den bild jag kände att utställningen verkligen behövde.
Till utställningen ska läggas den överdådiga – både till innehåll och, inte minst, typografi – utställningskatalogen Max Ernst: Dröm och revolution. Den är utgiven på hela tre språk – svenska, tyska och engelska – och katalogens innehåll öppnar inte minst för de museer som vill producera alternativa Max Ernst-utställningar i framtiden. Med Max Ernst 2008 på Moderna museet är således inte sista ordet sagt om en av 1900-talets stora konstnärer, snarare är det början till något nytt om honom och även om sättet i största allmänhet att i framtiden göra museala konstutställningar.
Extern länk: Moderna museet och "Distant Mirrors", Max Ernst på YouTube
(Reportaget publicerat 2008-09-30)
Drömsk revolutionär konstnär
http://www.ne.se/rep/drömsk-revolutionär-konstnär
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
