Arne Järtelius, NE-redaktör
60 år är ingen tid. I alla fall inte när man skriver och tänker historia. Historia är nämligen en färskvara där varje tid väljer och vrakar mellan det som av olika anledningar – medvetna och omedvetna – passar in eller helt enkelt känns rätt att lyfta fram eller att hålla tillbaka. Just nu är andra världskriget högsta historiemode.
Sällan har så många böcker och ett sådant flöde av tidningsartiklar med anknytning till andra världskriget publicerats som i dessa dagar, och de flesta av dem får det på något underligt sätt att låta som om kriget just hade tagit slut. Antalet filmer som anknyter till andra världskriget är också flödande för tillfället. Vid årets Berlinfestival har inte mindre än fyra världskrigsfilmer tagits med i tävlingsprogrammet – bland dem den av Lajos Koltai regisserade Fateless som baserar sig på nobelpristagaren Imre Kertész roman Mannen utan öde – och om några veckor får den för många tyskar kontroversiella filmen från förra året om Hitlers sista dagar – Undergången: Hitler och tredje rikets fall – Sverigepremiär. Historieintresset brukar spegla samtiden. Vad säger det stora intresset för andra världskriget om vår egen tid?
 |
|
Likbränning på Altmarkt i Dresden efter eldstormen. |
|
AKG/IMS |
Terrorkrig
Den första bomb som fälldes från ett flygplan exploderade i en oas utanför Tripolis. Debutflygbomben släpptes för hand av den italienske löjtnanten Giulio Cavotti 1 november 1911. ”Sammanlagt fälldes vid detta första luftangrepp fyra bomber som vägde 2 kilo vardera.” Det står att läsa redan vid den fjärde ”ingången” i författaren Sven Lindqvists labyrintiska bok Nu dog du: Bombernas århundrade som utkom 1999. Fem sådana ingångar senare i boken kommer läsaren till Guernica, ingång elva innehåller namn som Hamburg och Dresden, och redan vid ingång fjorton (av totalt 400) har författaren hunnit få med både Tokyo och Hiroshima; samtliga är städer som blev föremål för terrorbombningar i samband med andra världskriget. Till dem kan för terrorbalansens skull läggas brittiska städer som London och Coventry och sovjetiska som Stalingrad och Leningrad.
Historiskt sett mest aktuell just nu bland dem är den tyska staden Dresden. Natten mellan 13 och 14 februari 1945 utsattes Dresden – belägen i Sachsen och vid den här tiden Tysklands sjunde största stad – för ett massivt bombangrepp från de allierade som ödelade en stor del av stadens historiskt mycket välbevarade centrum och som dödade mellan 25 000 och 40 000 människor (mer exakta är siffrorna inte för dagen).
Bombningen av Dresden har från allra första stund ifrågasatts. Från allierat håll tyckte man länge att Dresden strategiskt sett inte var nödvändigt att bomba. Inför överläggningarna i februari 1945 mellan britter, amerikaner och ryssar i Jalta hamnade emellertid Dresden tillsammans med Leipzig och Berlin högst upp på bomblistan, och med det var stadens öde beseglat. Från tyskt håll hoppades man in i det längsta att de allierade med hänsyn till Dresdens kulturhistoriska värde skulle spara staden. I skydd av den förhoppningen kom man att förlägga en hel del för kriget viktig industri till staden samtidigt som den kom att tjäna som en viktig knutpunkt för transporter av trupper och krigsmateriel.
Efter att Dresden hade bombats ville inte britterna fullt ut kännas vid den fruktansvärda förstörelse man åstadkommit i samband med att en eldstorm skapats – i ett memorandum 28 mars 1945 skrev premiärminister Churchill: ”Förstörelsen av Dresden kvarstår som ett allvarligt frågetecken när det gäller de allierades bombningar.” Samtidigt basunerade man från tysk sida med propagandaminister Goebbels som övermegafon ut bombangreppet mot Dresden som det värsta i modern tid, och sexsiffriga dödstal nämndes.
De som på senare tid fått bombningen av Dresden att framstå som ett terrordåd var först författaren Kurt Vonnegut som 1969 utkom med boken (senare även filmatiserad) Slakthus 5 och efter honom först Alexander McKee (The Devil´s Tinderbox: Dresden 1945) och den tyske historikern Jörg Friedrich och hans bok från 2002 om hur de allierade bombade sönder Tyskland (Der Brand: Deutschland im Bombenkrieg).
Vedergällningskrig
Det som är extra spännande med ett ämne som historia är att man aldrig kan räkna med att det sista ordet är sagt i en viss fråga. Det handlar om, som inledningsvis framhölls, att historia är färskvara, att varje tid skriver sin historia. Men det är också en fråga om att ständigt nya pusselbitar tillkommer för att antingen fylla i sådant som tidigare var okänt eller för att komplettera tidigare kunskaper med nytt material eller nya tolkningar. Det lyckas den brittiske historikern Frederick Taylor göra på flera sätt med sin 500-sidiga och nyligen på svenska utkomna studie från förra året, Dresden: Tisdag den 13 februari 1945 (2005).
Taylor menar att Dresden var ett militärt sett legitimt mål, men om sedan bombningen av Dresden och det sätt den utfördes på går att rättfärdiga lämnar Taylor till sina läsare att avgöra utifrån det rikhaltiga material han presenterar. Hans eget bidrag är, bland mycket annat i boken, att visa stadens militärindustriella betydelse med företaget Zeiss-Ikon med sina 14 000 anställda som viktigast. Han framhåller vidare Dresdens viktiga läge för tågtrafiken till och från fronterna samt den service av olika slag som utgick från staden. För den som vill ha lite närmare uppgifter om hur man kommit fram till antalet dödsoffer i Dresden efter bombningen 13 februari innehåller Taylors bok en särskild bilaga.
Frederick Taylor har både hyllats och kritiserats för sin bok. Det säger nog en hel del att den firats i brittisk press, medan den häftigt har ifrågasatts i en stor del av den tyska pressen. I svenska tidningar skrev professorn i internationell rätt Ove Bring om boken i en understreckare i Svenska Dagbladet (2004-07-29). Han tycker där att Taylors bok är ”imponerande fullödig” och han avslutar sin recension med att säga: ”Taylors bok framstår inte i slutändan som ett försvar för attacken mot Dresden, snarare som en uppmaning till läsaren att skaffa sig en egen uppfattning.” I en sådan läsning av Taylor instämmer inte den ovan citerade Sven Lindqvist. I sin recension i DN (2005-01-26) menar Lindqvist att Taylor leder läsaren ”till slutsatsen att angreppet var befogat”. Juristprofessor Bring instämmer i Taylors bedömning att det 1945 inte fanns något folkrättsligt förbud mot bombmattor över stadskärnor. Lindqvist vill i stället beslå Taylor med att ”framställa folkrätten som föråldrad och irrelevant”, men säger lite längre ned i sin artikel att ett juridiskt förbud mot bombning av oförsvarade städer kom först 1977.
Nutidshistoria
För att, om än indirekt, med största möjliga eftertryck illustrera att historien är nu, kan för det första de tyska nynazisternas agerande nämnas. Vid en session i Sachsens delstatsparlament 21 januari framhöll en representant för NPD (Nazionaldemokratische Partei Deutschlands): ”Bombholocaust i Dresden har inget orsakssamband vare sig med 1 september 1939 eller med 30 januari 1933. Vet Ni verkligen inte eller vill Ni inte veta, att ett kallblodigt iscensatt massmord genomfördes på civilbefolkningen i Dresden?”
Således, enligt tyska nynazister, hade de allierades bombning ingenting att göra med vare sig krigsutbrottet 1 september 1939 genom tyskarnas oprovocerade överfall på Polen eller med Hitlers maktövertagande 30 januari 1933. Nej, säger man, Dresden var ett massmord, ett holocaust – förintelsen, den verkliga holocaust, är inget nynazisterna vill höra talas om – som begicks av de allierade. Med det vill de vidare försöka intala sina väljare att det var tyskarna som var offren och de allierade angriparna.
I en kommentar till det skriver tidningen Die Zeit (2005-02-05): ”För NPD handlar det om inget mindre än historien. Men inte bara om historien – här står också nutiden på spel. Deras förskjutning av tyskarnas roll under andra världskriget från angripare till offer strävar i riktning mot ett allvarligt tabubrott – det förmodligen värsta man kan tänka sig.”
Liknande tongångar fast med ett motsatt budskap och från en demokratisk avsändare kom i samband med drottning Elisabeth II:s besök i Tyskland hösten 2004. I ett inlägg i Sunday Times (2004-10-31) skriver den förre konservative försvarsministern Michael Portillo att drottningen inte ska tillåta Tyskland att agera som offer, och han gör det bl.a. genom att luta sig emot Frederick Taylors bok och de nya uppgifter om de militärstrategiska skälen till bombningen av Dresden som framkommer där.
Länk till NE.se:
(Artikeln publicerad 2005-02-11)
Dresden: Att bomba eller inte bomba
http://www.ne.se/rep/dresden-att-bomba-eller-inte-bomba
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
