Martin Lagerholm, frilansjournalist
”För mycket av allt, säger han, för många ord, för mycket kläder, för många byxor, för mycket choklad, för många bilar, istället för att vara glad för att allt finns, säger han: för mycket, för mycket, en inflation som dränker allting, de verkliga sakerna, de riktiga sakerna.”
Så beklagar sig den manliga titelfiguren i den tyska författaren Ingo Schulzes roman Adam & Evelyn som nyligen kommit ut i svensk översättning. Det är hösten 1989, Adam har tillsammans med sin Evelyn och tusentals andra ungdomar från DDR nyligen lyckats ta sig över till väst via Ungerns plötsligt öppnade gränsavsnitt. Men de överväldigande intrycken av Österrike och Västtyskland byter snart skepnad från entusiasm till skepsis och mättnad. Det är känslor Adam knappast är ensam om; många forna östtyskar har vittnat om liknande reaktioner när de efter ett helt liv bakom järnridåns och Berlinmurens trista grånad, och allt vad det innebar av social kontroll och politisk övervakning, plötsligt befann sig i ett samhälle som flimrade i liberalismens och kapitalismens bjärta ljus. Ett år efter murens fall upphörde så DDR att existera och uppgick i den västtyska förbundsrepubliken. Återföreningen – den tills då fullkomligt otänkbara tyska återföreningen! – och det ”realsocialistiska” nederlaget var ett faktum.
 |
| BETTMAN/CORBIS/SCANPIX |
| Väst vinkar till öst några dagar efter att muren restes i Berlin 13 augusti 1961. |
Ostalgiker och besservästar
Just Ingo Schulze, själv uppvuxen i östtyska Dresden, har i sina böcker (från genombrottromanen Simple Storys, 1998) till den nämnda Adam & Evelyn) samt i intervjuer och artiklar ofta stått som representant för den forna DDR-medborgaren åren efter den europeiska kommunismens kollaps och det murfall vars 20-årsminne man nu i dagarna uppmärksammar i Tyskland och i hela världen. Utan att försvara det socialistiska enhetspartiets (SED) och det orättfärdiga statssystemets terror och sadistiska övervakningar av de egna medborgarna menar han och många andra forna östtyskar att västsidan i egenskap av historiens ”vinnare” aldrig haft för avsikt att ens försöka förstå de erfarenheter som östtyskarna gjorde under den konstruerade republikens 40-åriga historia. Alla idéer från öst har helt enkelt varit oacceptabla eftersom de kommer från ”kommunisterna” och därför har dessa idéer inte heller behövts diskuteras, kan det låta.
Till följd av denna västtyskarnas förmenta arrogans, har motreaktionerna stundom tagit sig uttryck i en – också den starkt ifrågasatt – så kallad Ostalgi (en nostalgisk längtan tillbaka till öst). Allt var inte elände i DDR! har de skanderat som tröttnat på invaderande västtyskar (Besserwessies), som med sitt kapital köpt upp hus och mark och med sina generellt sett mer slipade metoder tagit över det mesta av östsidans förvaltning, företag och universitetsväsende. Vad de här reaktionerna väl i grunden handlar om är en sorts bevakning av sin rätt till sina minnen; att mitt i allt elände ändå erkänna erfarenheterna i DDR som något verkligt och som något man måste få lov att förhålla sig till utan moralistiska dekret från väst. De forna östtyskarna vet att de är förlorare och skulle därför behöva ett något finkänsligare mottagande än en storebror som pekar med hela handen, menar man.
De här uttrycken har i de socialt och ekonomiskt mest nedkörda delarna av dagens östra Tyskland förstärkts av det bittra faktum att den dåvarande regeringschefen Helmut Kohls löfte om att det forna Östtyskland snart skulle vara ett blomstrande landskap ännu efter två decennier inte varit i närheten av att infrias. Visserligen befinner sig för närvarande hela Tyskland i en djup och allvarlig kris, men den resignation och den besvikelse som den kostsamma och svåra återföreningen på många håll resulterat i är huvudsakligen förbehållna de forna östtyskarna. Trots det västliga broderfolkets mångåriga ”solidaritetsskatt” och statens enorma satsningar och stödåtgärder – siffran 2 biljoner dollar brukar i sammanhanget nämnas – har det inte kunnat kompensera den massiva nedrustning av industrin, den höga arbetslöshet och den småstädernas avfolkning som drabbat de östra delarna särskilt hårt.
Huvudmur
Den svartvita bilden av öst och väst har under de tjugo år som gått sedan 1989 förstås normaliserats något, liksom att argumenten i debatterna nyanserats betydligt. Faktum kvarstår dock att den ”mur i huvudet” (Mauer im Kopf) som snabbt blev ett begrepp efter den verkliga murens plötsliga fall än i dag gör sig påmind i olika sammanhang. Hur mycket av de historiska händelserna 1989/90 som ”bara” tillhör det förgångna och historieböckerna och hur mycket som ännu genomsyrar dagens förenade Tyskland är ännu brännbara frågor i den kulturella och politiska offentligheten i landet.
Visserligen har Ostalgi-känslorna på senare år fått ge vika för mer korrekta beskrivningar av DDR som kriminell förtryckarstat, men så länge återföreningens fagra löften inte infrias är desillusionen på östsidan tydligt märkbar. Klyftan mellan öst och väst har alltså ännu inte överbryggats. Eller som Ingo Schulze uttryckte det i en intervju häromåret apropå murens fall: ”Några veckor trodde vi att något nytt var möjligt. Men det gick snabbt över.”
(Artikeln publicerad 2009-11-09)
Efter DDR
http://www.ne.se/rep/efter-ddr
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
