Malin Krutmeijer, frilansjournalist
Glänsande guld, stensfinxer och monumentala gudastatyer. I Martin Gropius Baus flotta lokaler i Berlin träder föremålen fram som upplysta öar i det dova halvmörkret. Trängseln är stor bland besökarna som driver omkring, omvärvda av en suggestiv brummande musikslinga toppad med kluckande, brusande vattenljud.
På stora fondväggar i utställningssalarna loopar videofilmer där dykare sakta simmar runt antika stenansikten och keramikföremål som ligger halvt begravda i sanden på havsbottnen.
 |
|
Undervattensupptäckaren Franck Goddio öga mot öga med Kleopatras pappa. |
|
© FRANCK GODDIO/HILTI FOUNDATION |
Sensationellt
Egyptens statschef Hosni Mubarak öppnade utställningen Ägyptens versunkene Schätze (’Egyptens sjunkna skatter’) 13 maj tillsammans med Tysklands förbundspresident Horst Schröder. Publiktrycket är så stort att Martin Gropius Bau redan har beslutat att utöka öppethållandetiderna i dessa VM-tider.
Så är utställningen också smått sensationell. Under 1 200 år låg de föremål som visas orörda på Medelhavets botten. För ungefär tio år sedan upptäckte den franske marinarkeologen Franck Goddio det antika Alexandrias hamn under vattnet i Nilens delta. Kort därefter fann han ett par mil åt nordöst staden Kanopos och år 2000 dess grannstad Heraklion, som man tror är identisk med egyptiska Thonis, i Abukirbukten. De tre städerna lades helt under vatten senast på 800-talet som ett resultat av höjda vattennivåer och jordbävningar.
De omkring 500 föremålen på utställningen representerar 1 500 år av egyptisk historia – de äldsta föremålen tillverkades på 700-talet före Kristus – och flertalet av dem har aldrig tidigare visats offentligt.
Spektakulärt
De talrika arkeologiska fynd man hittills bärgat bär vittnesmål om ett intensivt kulturellt utbyte och om en heterogen befolkning. Det grekiska inflytandet är särskilt påtagligt, men också den romerska kulturen har satt sina spår och man har funnit kristna och muslimska föremål.
Det mest anslående fyndet är kanske de över fem meter höga granitskulpturerna av en kung, en drottning och fertilitets- och Nilguden Hapi. Det måste ha varit en spektakulär upplevelse att gräva fram dem på bottnen av nildeltat, där de i århundraden vaktat Heraklions stora tempel.
På utställningen har de en centralplacering mitt i Martin Gropius Baus enorma ljusgård. Inuti templet, på sin ursprungliga plats, fann arkeologerna också en helt intakt stele, rest till faraos ära. Den flankerar de stora statyerna på utställningen. Den två meter höga granitskivans hieroglyfer är lika tydliga som om de vore ristade helt nyligen.
Kalendariskt
Thonis/Heraklion hittades på åtta meters djup. Staden omtalas i antika texter som ett framgångsrikt handelscentrum. Man har funnit tecken på att staden haft ett intrikat kanalsystem, inte olikt Venedigs.
Kanopos var ett religiöst centrum. Enligt egyptisk mytologi var det i Kanopos som gudinnan Isis fann den fjortonde biten av sin sönderhuggna make Osiris, vilken hon sedan fogade samman på nytt och fick sonen Horus tillsammans med.
Många av stadens helgedomar var ägnade Osiris. Men det var inte bara klassisk egyptisk religion som blomstrade i Kanopos. I staden anlades tidigt ett kristet kloster, och själva idén med kristna munkar lär ha sitt upphov i Kanopos. Parallellt med sitt religiösa rykte var Kanopos också, paradoxalt nog kan tyckas, ett välkänt nöjescentrum under romartiden.
I Kanopos gjorde arkeologerna ett av utgrävningarnas riktigt sensationella fynd: delar av en naos, det vill säga det inre rummet i ett grekiskt tempel. Just dessa delar visade sig höra ihop med delar som hittats långt tidigare. Den första delen grävdes fram redan 1777 ur sanden nära byn Abukir och hamnade på Louvren. Det var först 1952 som man upptäckte att den hörde ihop med en annan del som hittats i Abukirbukten 1940 och som förvarades på ett museum i Alexandria. Med de delar som arkeologerna nu bärgat ur havet kan denna naos visas i nästan helt komplett skick. Den representerar den allra första kända astrologiska kalendern.
Alexandria, slutligen, var antikens största stad. Redan kort efter grundandet år 331 före Kristus bodde här 100 000 människor. Dess östra hamn, där bland andra Julius Caesar, Marcus Antonius och Kleopatra bodde, var länge enbart möjlig att rekonstruera bristfälligt. Genom de senaste utgrävningarna i Nildeltat har man nu lyckats skapa en korrekt karta över dess olika stadsdelar, och marinarkeologerna har också bärgat statyer, mynt och smycken.
Imponerande
Det är förstås imponerande med alla dessa unika föremål på utställningen i Berlin. Samtidigt är det just den tydliga avsikten att imponera som efter hand desarmerar utställningens förmåga att beröra och engagera. Producenterna sägs ha vinnlagt sig om att skapa en upplevelsevärld snarare än en klassisk museal utställning, men här finns ingenting av den interaktivitet som snart sagt de flesta moderna museer arbetar med i dag.
Exempelvis har Berlins judiska museum, beläget bara ett stenkast från Martin Gropius Bau i Berlin, åstadkommit lysande utställningar som tar sikte på kulturers dynamik samtidigt som de både utbildar och väcker publiken ur dess passiva betraktarslummer. Världskulturmuseet i Göteborg är ett annat bra exempel på hur man kan inbegripa flera synvinklar och positioner och därmed visa hur en kultur ter sig enhetlig bara ur ett strikt monoperspektiv, oftast uppifrån.
Minnesvärt
Utställningen Ägyptens versunkene Schätze låter tyngdpunkten vila på den egyptiska gudaläran och på kunglig glamour. Det är som om vi som utställningsbesökare i likhet med antikens egyptiska folk förväntas baxna inför prästerskapets och faraos prakt och makt. Den ende som i utställningen tillåts konkurrera med detta är fixstjärnan marinarkeologen Franck Goddio, som tillsammans med utgrävningarnas huvudsponsor exponeras flitigt.
Utställningens inriktning blir inte mindre svår att begripa eftersom små skyltar ideligen inskärper att Kanopos, Heraklion och Alexandria var ”kulturella smältdeglar”. Till slut blir det som att titta på ett långdraget fyrverkeri: ”ah!” och ”oh!”, men de ersätts efter hand av ganska mätta gäspningar.
Men tittar man noga i montrarna ligger där saker som pekar mot stigar bortom den breda och påkostade utställningsavenyn. Efteråt blir det inte monumenten som etsar sig fast i minnet, utan de anspråkslösa mynten, smyckena och keramikkärlen. Vilka var de människor som bar de pyttesmå guldringarna, till omfånget så snäva att inte en enda av dagens vuxna museibesökare skulle kunna få dem över lillfingerleden? Vad blev det av dem när deras hem och arbetsplatser försvann i havet?
Extern länk
(Artikeln publicerad 2006-06-14)
Egyptiskt: Sjunkna skatter i Berlin
http://www.ne.se/rep/egyptiskt-sjunkna-skatter-i-berlin
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
