Ekologi:
Miljöhistorien och det långa perspektivet
av Per Eliasson
miljöhistoriker verksam vid Malmö högskola
Det finns böcker som är så originella att de utgör startpunkten på en helt ny forskningsinriktning. Genom att ställa de gamla frågorna på ett nytt sätt och sedan besvara dem med hjälp av nya förklaringsfaktorer öppnar de helt nya perspektiv.
När den kom för tjugo år sedan var Alfred Crosbys bok Den ekologiska imperialismen en sådan bok. Det skulle dock dröja ända till 1999 innan den översattes till svenska, och i år har den kommit i en andra svensk upplaga.
 |
Europas dominans
Det framhålls ibland att miljöhistoria behandlar samspelet mellan
människor och natur i ett historiskt perspektiv, det vill säga hur
människors handlande förändrar naturen och hur dessa förändringar
påverkar samhället. I verklighetens historievetenskapliga avhandlingar
brukar det emellertid bli betydligt mer människor och samhälle än
natur. Framför allt brukar det inte bli mycket med sampel mellan dessa
olika storheter.
Crosbys bok om de ekologiska förklaringarna bakom Europas dominans över resten av världen från 1500-talet och till våra dagar är ett lysande exempel på miljöhistoria när den är som bäst. Det är den gamla världens ekologiska system som förs över till de nya kontinenterna Amerika och Australasien och bildar basen för den europeiska överlägsenheten. Crosby kallar dessa system för koffertorganismer. De tas med, avsiktligt och oavsiktligt, på européernas skepp till nya jungfruliga kontinenter. Där ingår allt från mikrober som smittkoppsvirus till europeiska gräsarter och människornas tama växtätare som nötboskap, får och hästar.
Crosby visar hur de första europeiska försöken att sträcka sig utanför Europa snöpligt misslyckades just genom att de ekologiska fördelarna fattades eller till och med fanns på motståndarsidan. De vikingar som gjorde ett trevande försök att etablera en bosättning i Vinland omkring år 1000 var själva en perifer grupp av den europeiska befolkningen och de saknade nästan alla de organismer som gjorde senare erövrare så framgångsrika. De korsriddare som gav sig på det tättbefolkade och sjukdomshärjade Palestina fick se sina härar smälta ihop under virusangreppen, på samma sätt som azteker och inkafolk gjorde inför spanjorernas medförda smittkoppor fyra hundra år senare.
Pilotfall
Men när expeditionerna på 1400-talet i stället utgick från
de europeiska centralområdena vid atlantkusten och riktade sig mot orörda
och isolerade samhällen på nya kontinenter blev utgången en
annan. Den första anhalten på detta världsomspännande erövringståg
var för oss svenskar så välbekanta öar som Madeira och
Kanarieöarna. Madeira blev på några årtionden en enda
stor sockerplantage som drevs med slavarbetskraft. Kanarieöarna var bebodda
av en ursprungsbefolkning, guancherna, av ett sällsynt krigiskt och motståndskraftigt
släkte. Det tog spanjorerna nästan hela 1400-talet att underkuva alla
öar i ögruppen. Här blev för första gången det
mönster tydligt som skulle upprepas så många gånger när
europeiska erövrare mötte mer eller mindre isolerade ursprungsbefolkningar.
När spanjorerna efter hårda strider på Tenerife uppnådde ett dödläge vintern 1495 fick de uppleva vad de såg som ett gudomligt ingripande. En kvinna visade sig på en klippa och frågade spanjorerna varför de inte besatte landet nu när alla var döda. De förvånade inkräktarna ryckte fram och fann liken efter sina tidigare fiender kringströdda och ön nästan öde. Vad som troligen var en tyfusepidemi hade närmast utrotat Tenerifes befolkning och knäckt motståndet. Ett liknande öde, men då som offer för böldpest, drabbade Gran Canarias guancher.
Snart hade också Kanarieöarna förvandlats till det första av de många kommande Neoeuropa. Det är Crosbys beteckning på de områden där européerna och deras koffertorganismer helt tagit över från de inhemska ekosystemen. På så sätt blev Kanarieöarnas öde ett pilotfall för de framtida erövringarna i Amerika och senare i Australasien och de Neoeuropa som bildats där.
Störning som naturligt tillstånd
Dessa Neoeuropa karakteriseras av att inte bara européernas teknologi
och samhällsorganisation överförts utan också av att de
både befolkningsmässigt och ekologiskt domineras av europeiska invandrare.
Vid sidan av, och ofta inuti, de britter, irländare, spanjorer, portugiser
och skandinaver som sökte sig till de nya områdena bortom haven kom
den gamla världens djur, växter och mikroorganismer.
Det Pampas som sträcker sig bortom Evert Taubes omsjungna Samborombon, flera hundra gröna mil, var ett ekologiskt paradis för den europeiska nötboskap som omedelbart förvildades och förökade sig i miljontal. År 1700 uppskattades de till omkring 50 miljoner vilda djur, ungefär lika många som Nordamerikas bisonhjordar när dessa var som störst. Bland växterna tog europeiska arter som vitklöver och blågräs båda utmärkta foderväxter på egen hand över i Nordamerika. De europeiska sädesslagen trivdes utmärkt och europeiska fruktträd som persikor förvildades och spreds över stora områden.
Crosby ger två övergripande förklaringar till att européer
och den europeiska floran och faunan kunde bli så dominerande i de tempererade
områdena i Nord- och Sydamerika och Australasien.
För det första hade européerna en rad endemiska sjukdomar
mot vilka de utvecklat en viss grad av immunitet. Mot dessa hade inte indianer
och aboriginer en chans.
För det andra var de europeiska ekosystemen utvecklade under förhållanden
där störning var det normala. I ett relativt tättbefolkat Europa
med hårt utnyttjad natur har de växter och djur som klarar sig bäst
blivit de som tål störning, särskilt genom människors påverkan.
Med den europeiska invasionen blev störning det naturliga tillståndet även för Neoeuropa. Så gick det exempelvis för de nordamerikanska vandringsduvorna, anpassade till livet i orörda djupa ollonskogar. Med européernas ankomst försvann skogarna och med dem vandringsduvorna och de ersattes i stället av europeiska gråsparvar och starar anpassade till att leva i nära anslutning till människor och deras samhällen.
Förfinade förklaringar
En läsning av andra upplagan av Crosbys bok tillför inget nytt i sak,
men det som hänt sedan boken kom för tjugo år sedan framträder
i nytt ljus. Det är lätt att se hur beroende till exempel Jared Diamonds
uppmärksammade Vete, vapen, virus är av Crosbys idéer.
Samtidigt har Diamond försökt att svara på frågor som
Crosby lämnar öppna. Det gäller varför inte de amerikanska
indiansamhällena utvecklade egna endemiska sjukdomar vilka lurade på
de europeiska inkräktarna när de steg i land. Så var ju fallet
i till exempel det tropiska Afrika där malarian omöjliggjorde varje
europeiskt försök att tränga längre in i kontinenten ända
fram till kininets ankomst vid 1800-talets mitt.
Med författare som Donald Hughes och John McNeill har de ekologiska förklaringarna ytterligare förfinats. Även mer konventionella historiska arbeten som behandlar frågan om Västeuropas dominans ger numera naturfaktorerna en större betydelse. Att den dominansen inte varit möjlig utan de ekologiska stödtrupperna i de olika Neoeuropa som producerade livsmedel och råvaror av europeiskt slag, på europeiskt vis, åt européer och av befolkningar utgångna från Europa är i dag uppenbart.
Läs mer på NE:se: Jared Diamonds bok Civilisationers uppgång och fall
(Artikeln publicerad 2006-11-22)
Ekologi: Miljöhistorien i det långa perspektivet
http://www.ne.se/rep/ekologi-miljöhistorien-i-det-långa-perspektivet
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
