Christer Hillbom
Varningssignaler och oro för sämre tider för världsekonomin förvandlades 11 september till en verklighet som ingen kunnat föreställa sig. Med terrorattacken mot World Trade Center i New York försvann allt hopp om att den internationella konjunkturen skulle repa sig inom överskådlig tid.
Upprepade räntesänkningar och löften om lägre skatter i USA och Europa blev de verktyg som centralbanker och regeringar använde för att på nytt få fart på den ekonomiska tillväxten. Trots det fortsatte siffrorna att peka åt fel håll och osäkerheten om framtiden var större än på mycket länge.
Innan terrordåden krossade hoppet om en konjunkturuppgång i USA fanns det många finansministrar – inte minst i EU-länderna – som hoppades att Europa skulle ta över rollen som ekonomiskt lokomotiv i världsekonomin. Ett rollbyte som skulle ske i takt med att den rekordlånga tioåriga högkonjunkturen i USA ebbade ut. I början av året spådde därför den europeiska centralbanken, ECB, fortsatt goda tider för medlemsländerna i EU:s valutaunion. I Sverige talade Riksbanken om risk för överhettning i ekonomin, och hos landets finansminister var optimismen och självförtroendet fortfarande stort. Minnet av några år med hög tillväxt, sjunkande arbetslöshet och stora överskott i de offentliga finanserna dröjde kvar.
För många blev därför uppvaknandet brutalt. Till att börja med när flaggskeppet i svenskt näringsliv, telekommunikationsföretaget Ericsson, rapporterade om miljardförluster och därefter när bolaget i februari varslade 10 000 anställda om uppsägning. Koncernchefen Kurt Hellström rapporterade att det var tvärstopp för orderingången i USA. Hela branschen för mobiltelefoner och informationsteknik befann sig i kris. Ericssons konkurrenter och kunder kom med liknande besked. Sammantaget förlorade under året flera hundra tusen personer sina arbeten i en bransch som spräckt sig själv genom överdrivna förväntningar om oavbruten tillväxt.
Oro för sämre tider
Avmattningen och nedgången i den amerikanska konjunkturen var till en början inget bekymmer för Riksbanken. Företag som varnade för fallande vinster och lägre orderingång såg riksbankschefen i stället som goda nyheter som minskade risken för överhettning och stigande inflation i den svenska ekonomin.
Men när USA:s centralbank Federal Reserve gång på gång sänkte den amerikanska räntan – ibland också plötsligt och oväntat mitt emellan centralbankens ordinarie möten – ökade oron för att den amerikanska konjunkturnedgången skulle spridas till Europa och att en vacklande ekonomi i Japan skulle bli ännu sämre. Motvilligt började regeringar och centralbanker skrota sina fortfarande ganska ljusa prognoser och justerade långsamt ned förväntningarna på den ekonomiska tillväxten. Efter hand kom också statistik som pekade på stigande arbetslöshet.
Bekymren för världskonjunkturen tog skruv på allvar i slutet av våren när Tyskland – som en av de viktigaste staterna i den europeiska valutaunionen EMU – meddelade att det pekade brant nedåt för landets industri. Reaktionen blev omedelbar. En dag senare beslöt valutaunionens centralbank, ECB, att sänka räntan. Beslutet togs trots att den genomsnittliga inflationen i valutaunionen fortfarande var högre än den högsta tillåtna på 2 procent.
Från Japan kom siffror som visade att de ekonomiska problemen blivit ännu värre än tidigare. Landet rapporterade om fallande priser och att det var minussiffror för den ekonomiska tillväxten. Med en ränta nära noll var utrymmet för den japanska centralbanken att stimulera ekonomin med en räntesänkning i det närmaste obefintligt.
Bottenkurs för kronan
För Riksbanken var en svensk räntesänkning inte aktuell. Statistik visade att inflationen tagit fart och var på väg mot 3 procent. För att minska inflationshotet beslöt Riksbankens direktion att strax efter halvårsskiftet höja räntan – trots tydliga tecken på att sämre tider var på väg även för den svenska ekonomin.
Riksbankens inflationsbekymmer fick också näring av en försvagad växelkurs som riskerade att göra importen dyrare. Räntehöjningen kombinerades därför med ett beslut att tillfälligt stödköpa kronor för att få upp kursen. Men resultatet blev klent. Riksbanken tvingades i stället se hur kronan efter en tillfällig uppgång fortsatte mot nya bottennivåer. I början av hösten kostade en dollar ganska jämnt 11 kronor och en euro nästan 10 kronor.
Efter tre år med euron och inför valutaunionens introduktion av sedlar och mynt 1 januari 2002 hade förhållandet mellan kronan och euron åkt en berg- och dalbana som såg ut att gå i takt med upp- och nedgångar för aktieindex på Stockholmsbörsen. Men inför årsskiftet var kronan tillbaka på i stort sett samma kurs som vid starten för euron i januari 1999.
Trots att både statistik och nya prognoser från det statliga konjunkturinstitutet visade att hjulen börjat snurra långsammare i den svenska ekonomin kunde regeringen fortfarande ståta med sunda statsfinanser och överskott i handeln med omvärlden. Enligt regeringen och finansminister Bosse Ringholm var läget till och med så bra att det fanns utrymme för skattesänkningar på runt tjugo miljarder kronor.
Utanför Sverige såg bilden allt mörkare ut. I slutet av sommaren rapporterade både ekonomer och politiker om ett sämre läge i alla de tre stora ekonomiska blocken i världen, USA, Japan och Europa. Men då var fortfarande det värsta kvar.
Chocken 11 september
Den omedelbara effekten på finansmarknaderna efter terrorattacken mot World Trade Center i New York blev ett dramatiskt ras på aktiebörserna runt om i världen, utom i New York. Börsen på Wall Street hann aldrig öppna handeln innan skyskraporna störtade samman. Raset på Stockholmsbörsen stannade första dagen på 7,8 procent, men fortsatte att falla dagarna därefter.
För att minska risken för en total finansiell kollaps beslöt centralbanker i Amerika, Asien och Europa att omedelbart tillhandahålla kontanter till affärsbanker och företag. Den europeiska centralbanken beslöt att ge klartecken för affärsbankerna att lyfta 70 miljarder euro i extra upplåning. Motsvarande beslut kom från den japanska centralbanken och Federal Reserve i USA. Ett dygn senare genomfördes en samordnad räntesänkning i en rad länder i Europa, Asien och Amerika, då centralbankerna sänkte sina räntor med en halv procentenhet.
Efter att ha hållit stängt i en vecka öppnade börsen på Wall Street 17 september och sjönk omedelbart ungefär lika mycket som andra börser gjort dagarna dessförinnan. De mänskliga och materiella förlusterna efter terrorattackerna var gigantiska. Försäkringsbolagen räknade med direkta skador för omkring 100 miljarder dollar. Dessutom fanns det en rädsla för att de psykologiska effekterna efter terrorattacken kunde bli ett ännu större problem.
Risken var att amerikanska hushåll som redan före attacken börjat dra ned sin konsumtion skulle dra ned den ännu mer och att ekonomin i USA och därefter i den övriga världen skulle störta ned i ett nattsvart mörker. För regeringar och centralbanker gällde det att hålla uppe modet hos konsumenter och företag. I USA fortsatte centralbanken med nya räntesänkningar, och i slutet av året var räntan nere i 2 procent – lägre än på fyrtio år. Parallellt arbetade den amerikanska regeringen under George W. Bush med att få igenom skattesänkningar och annan ekonomisk stimulans på 100 miljarder dollar för hushåll och företag.
I Sverige fanns – som av en slump – redan regeringens löfte om stora skattesänkningar, som kunde fungera som en morot för konsumtionen och den inhemska ekonomin. I flera av medlemsländerna i den europeiska valutaunionen var de offentliga finanserna redan i ett pressat tillstånd som inte gav något utrymme för skattesänkningar eller ökade statliga utgifter.
Kina mot strömmen
I skuggan av terrorattacken och en stigande ekonomisk pessimism fortsatte som ett lysande undantag Kina att rapportera om hög tillväxt. Under första halvåret steg bruttonationalprodukten med 8 procent, och den nationella statistikbyrån ansåg att det fanns förutsättningar att överträffa de uppställda målen i femårsplanen.
Framgången i den kinesiska ekonomin blev också en viss tröst för det sårade Ericsson. Genom bl.a. en stor beställning på mobiltelefonutrustning övertog Kina rollen från USA som bolagets enskilt största marknad. En ytterligare framgång för Kina var att landet efter långa och utdragna krumbukter blev medlem i världshandelsorganisationen WTO. Det formella beslutet togs sent på hösten vid WTO:s medlemsmöte i Qatar. Liksom vid tidigare möten där världshandeln varit på dagordningen förekom protester och demonstrationer från fria opinionsgrupper, såsom den internationella Attacrörelsen mot orättvis frihandel och så kallad globalisering.
I Qatar var protesterna milda genom att poliskontrollen var hård och att bara ett fåtal demonstranter släppts in i landet. Skillnaden blev stor jämfört med de våldsamma kravaller som uppstod i juli när de största och rikaste industriländerna, G8-gruppen, möttes i Genua för att diskutera fattigdomsbekämpning och skuldavskrivning för utvecklingsländerna, eller det våld och de demonstrationer som förekom en månad tidigare när motsvarande frågor togs upp vid EU:s toppmöte i Göteborg under det svenska ordförandeskapet.
De återkommande protesterna riktades liksom tidigare mot EU, G8, WTO, Världsbanken och Internationella valutafonden för att utvecklingsländerna genom olika tullar och subventioner hindras från att exportera varor till de rika industriländerna. Ett exempel är EU:s stora jordbrukssubventioner till sina medlemsländer, vilka bromsar fattiga länders möjligheter att sälja livsmedel till Europa.
Andra ekonomiska oroshärdar som dök upp redan före terrorattackerna i USA fanns i Turkiet och Argentina. Efter en längre tid av misskött ekonomisk politik tvingades Turkiet devalvera sin valuta med sammanlagt 40 procent. Först efter att ha accepterat en reformplan som ställts upp av Världsbanken och Internationella valutafonden beviljades landet ett dollarlån i miljardklassen för att sanera sin ekonomi.
Mer utdragen blev krisen i Argentina, som utlösts av bördan från gamla skulder till bl.a. Världsbanken. Med en statsskuld på över 130 miljarder dollar uppstod tvivel på landets förmåga att klara sina betalningar, något som i tur och ordning medförde rädsla för en devalvering och en ökande kapitalflykt till utlandet.
Sämre innan det blir bättre
Slutet av året blev en nervös väntan för politiker, företag och konsumenter som tog emot ekonomisk statistik för utvecklingen efter terrordåden 11 september. Under oktober försvann över 400 000 arbeten i USA – en fördubbling mot månaden innan och den högsta siffran på 20 år. Orderingången till den amerikanska industrin föll med över 5 procent. En ljusglimt var dock att amerikanska hushåll tycktes ha gjort det till en patriotisk handling att fortsätta konsumera för att hålla ekonomin under armarna. I november rapporterade Japan att arbetslösheten i landet stigit till den högsta nivån på 50 år.
I Europa kom de flesta EU-länder med siffror över fallande tillväxt och stigande arbetslöshet. Siffrorna för ekonomin i de tolv länderna i den europeiska valutaunionen visade liksom tidigare prov på stora skillnader. Medan arbetslösheten steg överallt var den fortfarande under 3 procent i Nederländerna men över 13 procent i Spanien.
I Sverige såg den öppna arbetslösheten ut att ligga nästan still trots att nya varsel och uppsägningar strömmade in. Finansministern presenterade under hösten en ny budget, som höll fast vid många tidigare löften, men i gengäld kritiserades budgeten för att den saknade insikt om följderna av den internationella ekonomiska krisen.
Nya konjunkturprognoser strömmade in oavbrutet. Tidpunkten för en uppgång sköts på framtiden. Det enda handfasta hoppet om framtiden var att aktiebörserna åter börjat stiga efter ett bottenläge ett par veckor efter terrorattacken. Stockholmsbörsen, som i bottenläget sjunkit med 35 procent, repade sig – inte minst därför att en vändning kanske var på väg för telekommunikations- och IT-sektorn. Till mångas förvåning skakade börsen av sig Ericssons förlust på 6 miljarder kronor under tredje kvartalet och tog fasta på att orderingången såg ut att vända uppåt. Inte minst efter det att bolaget fått en rekordorder på över 20 miljarder kronor från Cingular Wireless, en av USA:s största teleoperatörer.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2001
Ekonomiåret 2001: När det otänkbara blev verklighet
http://www.ne.se/rep/ekonomiåret-2001-när-det-otänkbara-blev-verklighet
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
