Christer Hillbom
Återigen grusades förhoppningarna om att världsekonomin skulle ta fart. Ljusglimtar under våren om att bättre tider var på väg försvann i skuggan av krigsrisker och oro för nya terrordåd. Osäkerheten om en internationell konjunkturuppgång dröjde kvar. Näringslivet plågades av företagsskandaler och aktiebörserna sjönk för tredje året i rad.
Till en början såg optimisterna ut att få rätt. Bland dem fanns Internationella valutafonden, IMF, som ansåg att världsekonomin skulle stå pall efter terrorattacken mot World Trade Center i New York 11 september 2001. Sedan chocken lagt sig började också de ekonomiska kurvorna att peka uppåt.
Positiva tecken gick att skönja, inte minst bland amerikanska hushåll som fortsatte att hålla konsumtionen uppe. Så även i Sverige, där löntagare och barnfamiljer kunde konstatera att löneökningar och skattesänkningar gav mer pengar i plånboken. Finansminister Bosse Ringholm höll fast vid sin tro på att den ekonomiska tillväxten återigen skulle öka farten. Samma tro på konjunkturuppgång räckte för att Riksbanken två gånger under våren beslöt att höja räntan för att stävja risken för stigande inflation.
Men utvecklingen var ojämn. För medlemsländerna i den europeiska valutaunionen, EMU, började det nya året lika svagt som det gamla slutade. Pessimismen hos hushållen fanns kvar, företagens investeringar sjönk, arbetslösheten steg och underskotten växte i de statliga budgetarna.
Någon vändning fanns inte heller i sikte i Japan, där staten och bankerna fortfarande kämpade med gigantiska miljardförluster i en olöst fastighetskris. Allt fler japaner blev arbetslösa, och det kom tecken på att landet riskerade att hamna i deflation med allmänt fallande priser.
I Argentina fortsatte valutakrisen. Så gjorde även utdragna förhandlingar med IMF om vilka villkor landet måste uppfylla för att beviljas nya lån för att lösa den ekonomiska krisen. Oron ökade också för att krisen i Argentina skulle spridas till Brasilien och andra länder i Sydamerika. I Indien sargades ekonomin av svår torka, som slog hårt mot jordbruket och kraftförsörjningen. Förhoppningarna om att en bättre världskonjunktur var på väg omgärdades därför av stor osäkerhet.
Företagsskandaler
Vad som till en början betraktades som enstaka fall av girighet hos några bolagsdirektörer växte i omfång och utlöste snart allmän skrämselhicka hos både regeringar och medborgare. Det började i USA med uppgifter om att energihandelsföretaget Enron berikat några av bolagets direktörer med hjälp av felaktig bokföring och manipulationer med bolagets ekonomi. I det svensk-schweiziska företaget ABB uppstod en praktskandal när det visade sig att koncerncheferna Percy Barnevik och Göran Lindahl kvitterat ut miljardbelopp i pensioner när de lämnat sina positioner.
I Sverige avslöjades en kartell bland flera byggbolag, och uppståndelsen fortsatte i takt med att några stora börsbolag redovisade stora förluster samtidigt som en rad direktörer kvitterade ut rekordinkomster i form av bonus och andra belöningar.
I USA avslöjades i snabb takt att åtskilliga amerikanska företag ägnat sig åt svindlande bokföring med uppblåsta vinster. President George W. Bush gick till attack mot företagens brist på etik och moral och införde nya lagar med böter och hårda fängelsestraff. Som final på bluffaffärerna skakades aktiebörserna av uppgiften att den amerikanska telejätten WorldCom fifflat med motsvarande 35 miljarder kronor i sin bokföring. Bolagets aktie föll omedelbart med 76 % innan handeln stoppades på börsen i New York. Liknande kursfall i en lång rad andra företag drog fram som mörka moln över världens aktiebörser.
Ekonomier i otakt
Oron ökade. I Japan föll Tokyobörsen till sin lägsta nivå på nästan 20 år. Vid halvårsskiftet var en fjärdedel av värdet på Stockholmsbörsen bortsopat. Men ännu hördes inga varningsklockor ringa om att konjunkturuppgången kommit av sig. Finansminister Ringholm ansåg fortfarande att årets tillväxt i den svenska ekonomin skulle landa på drygt 2 %. Den öppna arbetslösheten låg kvar på ca 4 %, trots att tusentals svenskar varslades om uppsägning. Detaljhandeln rapporterade om ökad försäljning, och hushållen var fortfarande vid gott mod. Jämfört med många andra länder klarade sig den svenska ekonomin bra.
Värre såg det ut på flera håll i Europa, framför allt för några av euroländerna. Möjligheterna för den europeiska centralbanken, ECB, att stimulera ekonomin med lägre räntor var hårt begränsad av att den genomsnittliga inflationen i EMU inte fick bli högre än 2 %. För Tyskland med inflation på drygt 1 % var ECB-räntan på det sättet för hög. Medan den var för låg i Irland, där inflationen var över 4 %.
Ett annat hinder för att få fart på konjunkturen var att euroländerna fick stora problem med stigande budgetunderskott och var på väg att bryta mot villkoren i den s.k. stabilitetspakten. En varning var redan utdelad till Portugal för att budgetunderskottet var för stort. Senare under året fick Frankrike och Tyskland en liknande varning. För Tyskland blev det sålunda omöjligt att t.ex. använda skattesänkningar för att få hushållen att öka konsumtionen. De tyska företagskonkurserna slog rekord. Mer än fyra miljoner tyskar var arbetslösa.
Utvecklingen visade att det fanns stora och växande skillnader mellan de tolv euroländernas ekonomier. På ena sidan stod Tyskland och Portugal, som bröt mot stabilitetspakten. Frankrike och Italien låg i farozonen medan det på den andra sidan fanns länder som Finland och Luxemburg som visade upp stora överskott i sina budgetar. Som villkoren var fastlagda för EMU var möjligheterna små att på egen hand hantera problemen. Hoppet stod till hjälp utifrån, att USA ännu en gång skulle bli draglok för världsekonomin. Men i stället mörknade utsikterna.
Kris i Mellanöstern
Upprepade hot från USA om anfallskrig mot Irak, djupare konflikt mellan Israel och palestinier, uppgifter om nya terrordåd: sammantaget underminerade detta den optimism om ekonomisk återhämtning som fanns kvar.
Relationerna mellan USA och Saudiarabien blev också mer ansträngda sedan det visat sig att 15 av de 19 flygplanskaparna vid terrorattackerna 11 september var saudiska medborgare. Rädslan för att den amerikanska jakten på terrorister skulle leda till frysning av tillgångar i USA bidrog till att saudiskt kapital i en växande ström lämnade USA. Att saudiska investeringar drogs tillbaka berodde inte enbart på politik utan även på allmänt minskat förtroende för den amerikanska ekonomin.
Spänningen ökade också mellan Ryssland och USA sedan Ryssland undertecknat ett avtal med Irak om handel och tekniskt bistånd. Ryssland bröt också en överenskommelse med de oljeexporterande staterna inom OPEC och bedrev en aggressiv oljeexport. Trots att det fanns tecken på överproduktion bidrog krigsrisken till att oljepriset sakta klättrade uppåt.
Grusade förhoppningar
Ökade säkerhetspolitiska risker och fortsatta börsfall ledde till att riksbankschefen Urban Bäckström i september ansåg att det var svårt att få en klar bild av vart utvecklingen var på väg. En fråga var hur ett börsras – 45 % under året tillsammans med tidigare börsfall sedan börstoppen i mars 2000 – till sist skulle påverka hushållens konsumtion. Kursraset på Stockholmsbörsen var det längsta och mest utdragna sedan Kreugerkraschen på 1930-talet. Oron ökade för att fallet på börsen skulle spridas och leda till fallande priser på bostadsmarknaden.
Under valrörelsen talade statsminister Göran Persson om ”kapitalismens kris” för att på det sättet skapa handlingsutrymme för en ny socialdemokratisk regering. Tjänstemännen i Finansdepartementet förberedde en ny budget till oktober. En påtaglig följd av börsraset var att statens skatteinkomster från reavinster minskat med 20 miljarder kronor. Överskottet i de offentliga finanserna började krypa ned under det uppställda målet på 2 % av bruttonationalprodukten. Företagens orderingång under det tredje kvartalet blev en besvikelse. I den färdiga budgeten stod det klart att finansministern släppt sin gamla prognos och skrivit ned förväntningarna på ekonomisk tillväxt och snabb konjunkturförbättring.
Samma bild av brustna förhoppningar uppstod under hösten över lag i Nordamerika, Europa och i Japan. Vid ett möte med den amerikanske presidenten Bush lovade den japanske premiärministern Junichiro Koizumi att bankernas förluster på fastighetslån skulle rensas ut och att alla medel skulle användas för att få bukt med finans- och fastighetskrisen. Enligt en osäker beräkning skulle en sanering av bankerna kosta de japanska skattebetalarna motsvarande 1 200 till 1 300 miljarder kronor. Pengar som skulle göra en redan betungande stor statsskuld ännu större.
Förutsättningarna för återhämtning i världsekonomin undergrävdes också av att risken ökade för ett handelskrig mellan EU och USA. President Bush beslöt att införa skyddstullar på importerat stål. EU protesterade och hotade med motaktioner, medan Världshandelsorganisationen, WTO, utredde problemet.
I USA kom det under hösten tydliga signaler om att hushållens konsumtion mattats av. Än en gång växte osäkerheten när det gällde tidpunkten för och kraften i den efterlängtade ekonomiska återhämtningen. För att underlätta vägen dit sjösatte presidenten ett tillväxtpaket med bl.a. skattesänkningar. Finansminister Paul O’Neil avskedades och ersattes av industrimannen John Snow. Centralbanken, Federal Reserve, sänkte räntan till 1,25 %, den lägsta räntan på mer än 40 år, för att få i gång tillväxten. I Sverige följde Riksbanken efter och sänkte räntan två gånger i rask följd. Även Storbritannien sänkte räntan, trots att britterna klarat av konjunkturnedgången bättre än många andra länder.
Kvar fanns ECB som hållit sin ränta under mer än ett års tid. Efter ihållande uppgifter om en allt svagare ekonomi, främst i Tyskland, beslöt ECB att sänka räntan och förklarade samtidigt att nya sänkningar inte var uteslutna.
Spretig bild
Men läget var inte lika dystert överallt, t.ex. i flera av EU:s kandidatländer i Centraleuropa. Samma sak gällde i de baltiska staterna, där den privata konsumtionen ökade och företagen satsade på investeringar. Sämre gick det i Tjeckien och Polen, som drabbades av svåra översvämningar. I Ryssland växte bruttonationalprodukten, men inte utan problem. Trots ökad oljeexport och fördubblad export av nickel sjönk de samlade exportinkomsterna. Kapitalflykten fortsatte. Under första halvåret beräknades den till motsvarande omkring 190 miljarder kronor och var lika stor som värdet av Rysslands export under samma tid.
I Fjärran Östern med undantag av Japan märktes ingen större avmattning. I Kina fortsatte tillväxten i nästan samma takt som tidigare år. Antalet mobiltelefonanvändare fortsatte att öka i snabb takt och antalet abonnemang blev under året fler i Kina än i USA.
Inför ett presidentval i Brasilien tilltog rädslan hos lånegivande banker i USA och Europa att en vänsterseger skulle öka risken för en ekonomisk kris i landet. Situationen var svår redan före valet med hög utlandsskuld och fallande växelkurs. Som den elfte största ekonomin i världen var det tydligt att en ny kris i Brasiliens ekonomi skulle kunna ge återverkningar på resten av världens ekonomier.
Under året avtog en tidigare häftig kritik och demonstrationer mot globaliseringen och mot Världsbankens och IMF:s sätt att hantera utvecklingslån till skuldsatta länder. FN-organet UNCTAD noterade dock i en rapport att globaliseringen kan vara en fattigdomsfälla för de allra fattigaste länderna i tredje världen, och att globaliseringen i sin nuvarande form kan låsa fast länderna i fattigdom och till och med förvärra den.
Konjunkturuppgång trots allt?
När konjunkturutsikterna i slutet av året vacklade fram och tillbaka – när prognoserna punkterats av företagsskandaler, krigsrisker och av sviktande privat konsumtion – såg det i efterhand ut som om aktiebörserna hade nått bottenläge. Men landningen var hård. Aktievärdet på Stockholmsbörsen hade då fallit med 1 300 miljarder kronor under året och med 3 000 miljarder kronor sedan rekordnoteringen 2000.
På några få veckor återhämtade börserna i Europa och USA en stor del av årets nedgång. Företagens vinster visade tecken på att repa sig. Men ovissheten fanns kvar för företagen i telekombranschen. Teleoperatörer – som förköpt sig på licensrätter för tredje generationens mobiltelefonsystem – var i många fall bakbundna av förluster och gigantiska skulder, som gjorde investeringar näst intill omöjliga. För företag som Deutsche Telekom och France Telecom med skulder motsvarande 600 miljarder kronor vardera gällde det att få statligt stöd som inte krockade med EU:s konkurrensregler. För telekombranschens leverantörer – inte minst för svenska Ericsson – gällde det att överleva en till synes utdragen vargavinter.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2002
Ekonomiåret 2002: Bättre tider är borta
http://www.ne.se/rep/ekonomiåret-2002-bättre-tider-är-borta
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
