Christer Hillbom
Detta var ett år med en världsekonomi som hukade inför ett krig i Irak. Med regeringar och ekonomer som ännu en gång kastades mellan hopp och tvivel om bättre tider. Med finansministrar och centralbankschefer som gång på gång beslöt att sänka skatter och räntor för att få fart på konjunkturen.
I takt med att USA och Storbritannien i början av året laddade upp för krig mot Irak ökade oron och nervositeten på världens finansiella marknader. Den japanska börsen föll till sin lägsta nivå på 20 år, och missmod präglade till en början aktiebörserna även i Europa och USA. Oljepriset vinglade upp och ned runt 30 dollar fatet, och det fanns farhågor om en prischock som riskerade att knäcka världskonjunkturen. I mitten på mars – några dagar före angreppet – beslöt Riksbanken att sänka styrräntan för att hålla humöret uppe på svenska hushåll och konsumenter.
Men när de första bomberna föll över Bagdad steg aktiebörserna. Optimistiska röster talade om ett kort krig, ett Irak befriat från Saddam Husseins diktatur och en återuppbyggnad med behov av stora investeringar vilket kunde gynna världskonjunkturen. Jämförelser gjordes med Kuwaitkriget i början av 1990-talet, vilket blev inledningen till en nästan tio år lång högkonjunktur i USA. Militära utgifter, skattesänkningar och extremt låg ränta på 1 % – den lägsta på 50 år – sågs som medel för att få fart på den amerikanska ekonomin.
I Europa fortsatte flera av de stora EU-länderna att kämpa mot sviktande ekonomi, hög arbetslöshet och stora budgetunderskott. Till det kom hård kritik från Tyskland och Frankrike mot det militära angreppet på Irak. I Paris krossade demonstranter fönsterrutor i en McDonald’s-restaurang, och exporten till USA påverkades av amerikanska hushåll som ratade franska viner och ostar. För de internationella flygbolagen kom kriget än mer olägligt och spädde på tidigare förluster på 30 miljarder dollar som uppstått i spåren efter terrorattacken i USA i september 2001.
Svag dollar
Efter knappt en månad föll regimen i Bagdad. Men när finansministrar, centralbankschefer och ekonomer såg sig omkring såg de en världsekonomi i obalans. Obalansen var stor både inom och mellan olika länder. Ena veckan förutsåg Internationella valutafonden, IMF, en trög och långsam ekonomisk återhämtning. Nästa vecka trodde industriländernas samarbetsorganisation OECD på snabb ekonomisk uppgång i USA, vilket sedan skulle gynna resten av världen. Men för ögonblicket pekade statistiken på en skakig USA-ekonomi och allt svagare dollarkurs. Som spegelbild blev den japanska yenen, den svenska kronan samt euron starkare och bromsade på det sättet omvärldens export till USA.
I Europa plågades inte minst Tyskland av fortsatta ekonomiska problem. Nolltillväxt under första halvåret och 4,3 miljoner arbetslösa tyskar tyngde ned de offentliga finanserna. Det blev tydligt att Tyskland och även Frankrike var på väg att ytterligare ett år bryta mot valutaunionens förbud mot budgetunderskott som är större än 3 % av landets bruttonationalprodukt. EU-kommissionen i Bryssel läste i regelboken och hotade de två länderna med böter. Resultatet blev i stället i slutet av året att euroländernas finansministrar gav Tyskland och Frankrike andrum och körde över kommissionen. Ett politiskt beslut rev på det sättet upp de ursprungliga reglerna i Stabilitets- och tillväxtpakten.
I Sverige fick storföretagen anledning att undersöka effekterna av dollarns växelkurs, som under året föll från 8 kr och 80 öre till under 7 kr och 30 öre. Översatt till sjunkande exportinkomster och lägre vinster handlade det om tiotals miljarder kronor.
Lägre tillväxt
Finansminister Bosse Ringholm såg sig tvungen att gradvis skruva ned förväntningarna på den ekonomiska tillväxten; från en förhoppning på 2,5 % ned till drygt 1 %. Statens budget visade minussiffror. Samma sak gällde för kommunernas och landstingens ekonomi. Deras brist på pengar ökade ytterligare i spåren av lönehöjningar efter en strejk av Kommunalarbetareförbundet.
Varsel och uppsägningar duggade tätt, inte minst bland telekomföretagen. Från Arbetsmarknadsstyrelsen meddelades att den öppna arbetslösheten vuxit till drygt 5 %. Vid halvårsskiftet beslöt Riksbanken och Europeiska centralbanken att återigen sänka räntan för att öka chansen att få fart på ekonomin. Efter sänkningen hamnade den svenska styrräntan på 2,75 % och nådde den lägsta nivån på 48 år. Euroländernas ränta landade på 2 %.
Bland det fåtal länder som tvärtom gynnades av en svag dollar fanns Kina. Med landets valuta, yuan, kopplad till dollarn blev den redan konkurrensstarka, billiga exporten ännu billigare. Extremt låga arbetskraftskostnader gjorde att utländskt investeringskapital fortsatte att strömma in i Kina. En timlön på något över en halvdollar – eller runt 5 % av lönekostnaden i USA – blev en siffra som talade för sig själv.
Andra siffror för den kinesiska ekonomin visade att exporten växte med ca 30 % och att landet var på god väg att bli världens fjärde största ekonomi efter USA, Japan och Tyskland. Samtidigt fortsatte problemen med ökande spänningar mellan nyrika innevånare i kuststäder och 700 miljoner fattiga på landsbygden och en arbetslöshet som med osäkra siffror låg någonstans mellan 125 och 250 miljoner människor.
Bakslag för Europeiska valutaunionen
Medan konjunkturen fortsatte att vackla mellan hopp och tvivel pågick i Sverige förberedelserna för en folkomröstning om ett ja eller nej till att införa euron som valuta, dvs. medlemskap i EMU:s tredje och sista etapp, Europeiska valutaunionen, och därmed fullständigt medlemskap i EMU.
I slutet av 2002 hade statsminister Göran Persson konstaterat att svensk ekonomi i stort sett gick i takt med konjunkturen i euroländerna och att Sverige därför borde införa euro. Utgångsläget i opinionssiffrorna var lätt övervikt för jasidan. Men i skuggan av krig och rapporter om växande problem med alltför dyra välfärdssystem i de stora euroländerna svängde opinionen. Under valkampanjen läste och hörde väljarna om hur nedskärningar och förslag till försämrade pensionssystem i euroländer som Tyskland, Frankrike och Italien möttes med protestdemonstrationer och hot om generalstrejker.
I Sverige plågades jasidan och regeringen också av nejsägande ministrar, som konstaterade att EMU fungerat dåligt under sina första fyra år och att Sverige, Danmark och Storbritannien som stått utanför valutasamarbetet haft bättre utveckling än genomsnittet för euroländerna. Mot detta stod jasidans beräkningar som lovade ökad handel, högre tillväxt och fler jobb. Men i ett ekonomiskt och politiskt osäkert läge var det något som hade svårt att få gehör hos tvivlande medborgare. Resultatet av omröstningen blev förkrossande: 55,9 % röstade nej till att införa euron som valuta i Sverige mot 42,0 % ja medan 2,1 % röstade blankt. Beskedet tolkades i en morgontidning som ett hårt slag i maktens ansikte.
Risk för handelskrig
Statsminister Göran Persson förklarade därefter att den ekonomiska politiken mer än tidigare måste ha fokus på att öka Sveriges tillväxt och konkurrenskraft mot omvärlden. Detta framstod just då som en uppgift som navigerade mellan många blindskär. Ett handelskrig stod för dörren sedan USA i över ett års tid hållit fast vid sina skyddstullar på stålimport. Med stöd av Världshandelsorganisationen, WTO, stod EU i begrepp att slå tillbaka innan USA i sista stund beslöt att avskaffa ståltullarna.
Ett värre problem för frihandeln och WTO blev mötet i Cancún, Mexico. Tusentals demonstranter protesterade mot protektionism och de villkor som omgärdade ett jordbruksstöd som gick från rika länder till fattiga. Bidrag från Europa och USA på 320 miljarder dollar om året blev kritiserade för att det kväver de fattiga ländernas eget jordbruk och undergräver deras export. Efter fem dagars överläggningar slutade mötet i fiasko. Men ur askan steg drygt 20 utvecklingsländer fram – Grupp 20+, med bl.a. Brasilien, Indien, Sydafrika och Kina i spetsen – och utmanade USA och EU-länderna. Den amerikanske handelsministern förklarade att USA efter sammanbrottet för WTO-mötet tänker satsa på bilaterala handelsavtal, där villkoren går lättare att diktera.
Ekonomiska förvecklingar och förhoppningar i den internationella handeln blev det också efter ett möte i Dubai mellan de sju största industriländerna, G-7, som kom fram till att olika länders valutor bör vara mer flexibla eller rörliga mot varandra.
Den underförstådda slutsatsen var att dollarn kunde bli ännu svagare, men också att Kina borde avskaffa den ensidiga knytningen av sin valuta till dollarn. En bakgrund till mötet i Dubai var också en allmän oro för ett ohållbart stort underskott i den amerikanska handelsbalansen. En pessimistisk insikt var att dollarn kunde bli ännu svagare och att Europa och flera länder i Asien skulle få ta smällen och i framtiden rätta till det amerikanska underskottet och där de åtföljande riskerna var arbetslöshet och dålig fart i ekonomin.
Nyfödd optimism
Men när framtidstron åter såg dyster ut kom oväntade siffror från USA. Antalet jobb ökade med 57 000 under september. November pekade på 126 000 och preliminära augustisiffror reviderades från minus 41 000 till plus 35 000 nya jobb. Andra siffror visade att tillväxten i den amerikanska ekonomin kanske var över 8 % räknat i årstakt. Siffrorna var i en klass som tidvis utlöste champagneyra på börsen – men redan vid utbrottet av kriget i Irak hade en framtidstro funnits på börserna. Uppgången på Stockholmsbörsen från bottenläge i mars till slutet av året blev hela 45 %. Räknat från årsskiftet var uppgången drygt 25 %, och tre år av ihållande börsfall såg ut att vara slut.
Men trots siffror som pekade på en vändning fanns det också tecken som skvallrade om problem. Med den höga tillväxten i USA borde de nya jobben ha blivit ännu fler. Ekonomer började tala om ett uppsving i konjunkturen som kunde gå hand i hand med hög eller till och med stigande arbetslöshet: effektiviteten i produktionen av varor och tjänster steg betydligt snabbare än behovet av ny arbetskraft. Amerikanska siffror visade att tillskottet av ny arbetskraft är omkring 150 000 personer per månad. Frågan var om den amerikanska ekonomin repade sig endast kortsiktigt inför ett kommande presidentval och för stunden reagerade på en överdos av skattesänkningar och rekordlåga räntor.
Sammantaget ansåg dock allt fler prognosmakare att världsekonomin långsamt var på bättringsvägen. I slutet av året kom detta i skymundan i Sverige p.g.a. ett par uppseendeväckande företagsskandaler. En handlade om mutaffärer i det statliga vin- och spritmonopolet Systembolaget. En annan om giriga direktörer i försäkringsbolaget Skandia, vilka på delvis oklara grunder anklagades för att ha trixat med olika bonus- och belöningssystem och kvitterat ut ca 150 miljarder kr mer än det från början var tänkt. Koncernchefen, som fått ut nästan 178 miljoner kr i bonus, fick formellt sparken och hotades i efterhand av en skadeståndsprocess.
En redan tidigare tillsatt etikkommission brottades med att utforma nya regler för att stoppa alltför frikostiga och i många fall stötande höga ersättningar och förmåner till högre chefer och direktörer. Exempelvis kvitterade den avgående postchefen ut en stor bonus trots att Posten AB redovisade stor förlust. I mitten av december sjönk även den frågan undan inför beskedet från Irak att Saddam Hussein var gripen. Frågan var om detta var till för- eller nackdel för en stabil utveckling i Irak och ett bidrag till att världsekonomin skulle vända uppåt.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2003
Ekonomiåret 2003: En värld i obalans
http://www.ne.se/rep/ekonomiåret-2003-en-värld-i-obalans
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
