Christer Hillbom
Medan optimism och oro för världskonjunkturen avlöste varandra i prognosmakarnas rapporter hamnade den kinesiska ekonomin i rampljuset. Med en tillväxt som gränsade till överhettning slukade Kina en allt större del av världens råvarutillgångar. Oljepriset sköt i höjden, dollarkursen föll och oron ökade för att en ojämn utveckling av den globala ekonomin var i antågande. Oron överskuggades dock under årets sista dagar av flodvågskatastrofen som dödade flera hundra tusen människor i Sydöstasien.
Med hjälp av tidigare stimulanser med sänkta skatter och räntor höll finansministrar och centralbankschefer i Europa och USA tummarna för att konjunkturen äntligen skulle ta fart. Bättre tider blev det, men under hösten kom också signaler om att konjunkturtoppen antagligen redan passerat.
Kinas roll som balanskonstnär för världsekonomin trängde på allvar in i medvetandet hos omvärldens regeringar, företag, vanliga hushåll och konsumenter. Företag i de gamla industriländerna fortsatte att snegla på Kina som en marknad med nästan exploderande möjligheter till export och investeringar.
Samtidigt blev det också tydligt att Kina självt var på väg att få en världsposition som exportland. Billiga kinesiska varor flödade in i USA. Den amerikanska importen från övriga Asien och från Europa fortsatte och bidrog till att underskottet i USA:s handelsaffärer mot omvärlden återigen steg till en ny och oroande rekordnivå på närmare 600 miljarder dollar. Under slutet av året förklarade chefen för den amerikanska centralbanken, Federal Reserve Board, att utvecklingen var ohållbar och måste hejdas. Underskottet i bytesbalansen gick att avläsa som stigande amerikansk skuldsättning mot utlandet.
Frågan var hur länge och på vilka villkor som inte minst Kina och andra centralbanker i Asien var beredda att fortsätta att finansiera stora delar av den amerikanska utlandsskulden. Resultatet blev att dollarkursen, som redan tidigare försvagats, fortsatte att falla.
Skräckbilden var en dollarkurs som föll fortare än vad avkastningen steg på kapital som utländska finansiärer placerat i amerikanska statsobligationer eller på börsen i New York. I så fall är det en uppenbar risk för kapitalflykt från USA och med kursras för dollarn.
Hot mot världsekonomin
Farhågorna ökade för att ett ras i dollarkursen skulle ge negativa effekter på den globala ekonomin. I Europa växte bekymret med en svag dollar, i synnerhet för EU:s euroländer. Den nya valutan euro drabbades gång på gång av nya rekordstarka växelkurser mot dollarn. Varje förstärkning minskade chanserna att hålla i gång en fortsatt stor export – inte bara till USA – utan också till Kina och andra länder i Asien som låst sin växelkurs mot dollarn.
Oron i Mellanöstern fortsatte med nästan dagliga terrordåd i Irak. Avbrott i oljeproduktionen och högre oljekonsumtion i Kina drev fram en våldsam prisökning. Som mest kostade ett fat råolja 55 dollar. Bensinpriset i Sverige steg som mest till över 10 kronor och 50 öre per liter.
Men dollarfallet och prisökningen på olja gav inte upphov till någon, om än entydig, eller förnyad pessimism i synen på den internationella konjunkturen. Från Brasilien kom rapporter om en ekonomi som gick för högtryck. Ekonomin i Indien tog fart. Siffror från Internationella valutafonden, IMF, visade att 2004 blev det bästa året för de fattiga länderna sedan 1974!
Utvecklingsländernas BNP steg med i genomsnitt drygt 6 procent. Flera av dem såg ut att kunna nå FN:s mål med en halvering av fattigdomen inom tio år. Bästa tillväxten fanns i södra Asien, där 40 miljoner människor kom över fattigdomsgränsen, definierad som en inkomst på två dollar om dagen.
Samtidigt kastades flera miljoner människor brutalt ned i fattigdom inom loppet av några timmar. En jordbävning under havet i Indiska oceanen skapade en flodvåg som dränkte och dödade hundratusentals människor, bofasta och turister, längs stränderna i Thailand, Indonesien, Sri Lanka, Indien och flera andra länder. Omkring 5 miljoner människor förlorade sina hem och ägodelar. Den mänskliga katastrofen blev omätbar och de materiella skadorna enorma. Men räknat i pengar blev det ingen katastrof och inget hot mot världskonjunkturen. Kontrasten blev på det sättet hård jämfört med följderna efter terrorattacken 2001 mot World Trade Center i New York, då det blev börsras och räntesänkningar runtom i världen. Flodvågskatastrofen utlöste inga börsfall, inte ens i Indonesien, det land som drabbades hårdast.
De närmaste dagarna efter katastrofen fortsatte börsen i Jakarta att slå nya rekord. Prognosen för den ekonomiska tillväxten förblev fortsatt hög. Tillväxtprognoserna såg ut att bli i stort sett oförändrade även i Thailand, Indien och Sri Lanka. Förklaringen var på ett sätt lika enkel som kallsinnig: Katastrofen hade drabbat fattiga människor vilka blivit ännu fattigare och som därför vägde lätt i ländernas totala ekonomi. Därtill kom internationell hjälp för återuppbyggnad som kunde bidra till att hålla fart i de inhemska ekonomierna.
Men redan tidigare hade de västliga industriländernas organisation, OECD, på sin kant räknat med en genomsnittlig ekonomisk tillväxt i medlemsländerna av 3,6 procent, den högsta siffran på flera år. Tillväxten i USA blev över 4 procent. Men på samma sätt som IMF pekade OECD på hotande faror: Ohållbara underskott i den amerikanska handelsbalansen och i den federala budgeten. Höga energipriser var i första hand ett hot mot de fattigaste länderna och mot tillväxten i Europa, där euroländerna hankade sig fram med en tillväxt under 2 procent i genomsnitt.
Tillväxt men hög arbetslöshet
Trots bättre konjunktur och högre produktion steg arbetslösheten i Europa. Det visade sig att inte ens i Sverige blev det fart på jobben fast tillväxten var dubbelt så hög som de sämst lottade länderna inom EU. Det engelska uttrycket ”jobless growth” präglade även den svenska debatten. Gamla tumregler för konjunkturuppgång och fler jobb stämde inte på samma sätt som tidigare.
Förklaringen var att ny teknologi, där informationstekniken spelade stor roll, öppnade dörren för omfattande rationaliseringar och högre effektivitet i allt från brytning av råvaror till produktion av varor och tjänster. Till det kom nya förutsättningar för multinationella företag att flytta ut sin industriproduktion till låglöneländer. Exemplen var åtskilliga. I Sverige hamnade vitvaruföretaget AB Electrolux i centrum av debatten när bolaget beslöt att ”kapa bort” 500 personer i sin dammsugarfabrik i Västervik och flytta produktionen till det nya EU-landet Ungern. Mönstret var detsamma på andra håll.
Med hänvisning till bristande konkurrenskraft började flera stora tyska bolag, såsom Volkswagen, Siemens och DaimlerChrysler, att kräva frysta löner, lönesänkningar eller längre arbetstid med oförändrade löner. En ytterligare variant som väckte starka reaktioner kom när amerikanska biltillverkaren General Motors utlyste en intern tävlan mellan bolagets Opelfabrik i Rüsselsheim i Tyskland och den svenska Saabfabriken i Trollhättan. Den fabrik som kunde erbjuda de bästa villkoren vann och utlovades ökad tillverkning. Förloraren sades, i värsta fall, i stället riskera nedläggning.
En fråga som för stunden var enkel att ställa men saknade enkelt svar var: hur hög måste tillväxten bli för att jobben ska bli fler?
I USA, som presterade en tillväxt av över 4 procent, pekade statistiken på att arbetslösheten gick ned med endast några blygsamma tiondels procentenheter till runt 5,5 procent. Med fler personer som ingår i arbetskraften var tumregeln att omkring 150 000 nya jobb måste skapas varje månad för att hålla arbetslösheten på oförändrad nivå. Det var oklart vartåt det lutade.
I Sverige växte ekonomin med 3,5 procent, och vinstpengar forsade in i företagens kassakistor. Med förvåning och besvikelse konstaterade arbetsmarknadsministern och AMS att det inte räckte för att minska arbetslösheten, som tvärtom steg. En irriterad debatt pågick om Riksbanken som anklagades av Konjunkturinstitutet, LO och AMS för att räntan var för hög och att det hade bidragit till högre arbetslöshet. Riksbanken ansåg tvärtom att kopplingen mellan räntan och arbetslösheten var svag och att det i stället bara var en tidsfråga innan det var dags för en räntehöjning för att hålla inflationen under kontroll.
Värre var det nere i Europa. Tyskland rapporterade under tio månader i rad att arbetslösheten steg. I slutet av året saknade nästan 4,5 miljoner tyskar arbete, mer än var tionde person av hela arbetskraften. Tendensen var densamma i hela Västeuropa och i USA: Allt fler av de enkla tillverkningsjobben inom industrin försvann eller flyttades till låglöneländer.
Kris för välfärdssystemen
På många håll i Europa satt regeringar och finansministrar, dessutom med händerna bakbundna, utan större möjligheter att angripa arbetslösheten genom att släppa loss t.ex. investeringarna med en generös finanspolitik. EU:s Stabilitets- och tilläggspakt, med krav på högst 3 procents underskott i de offentliga finanserna, satte återigen upp hårdhänta hinder mot EU:s gamla syndare, Tyskland och Frankrike, som år efter år brutit mot paktens regler.
Otillräckliga skatteinkomster räckte inte för att klara välfärdsystemen. De tyska hushållen såg hur förmånerna blev sämre. Till detta kom dyrare bensin, risk för sänkta inkomster, utflyttning av jobb till Östeuropa och en stark euro som hotade att drabba exporten. Sammantaget hölls lusten att konsumera tillbaka. Problemen i Tyskland blev ett skolexempel på hur det såg ut i flera andra länder inom EU.
Utvecklingen stod i skarp kontrast till de stolta ambitionerna i EU:s så kallade Lissabonprocess, som senast 2010 var tänkt att utveckla EU till den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen. I slutet av året kom ett officiellt besked att Lissabonprocessen inte skulle nå det uppsatta målet.
Inom EU stod hoppet till unionens tio nya medlemsländer, där de nya medlemmarna visserligen var fattigare men där förutsättningarna för en snabb ekonomisk tillväxt såg bättre ut.
Efter sex år av ekonomisk uppgång som fördubblat Rysslands BNP kom signaler om att den höga tillväxttakten började tackla av. Investeringarna i oljeindustrin sjönk kraftigt under de tre första kvartalen, till stor del som en följd av fortsatt statlig inblandning i näringslivet.
I centrum för intresset fanns det konkurshotade oljebolaget Yukos, som med en fängslad storägare anklagades för en obetald skatteskuld på motsvarande 70 miljarder kronor. Turerna kring Yukos sågs som ett exempel på maktkampen mellan den ryske presidenten och stormrika ryssar, de s.k. oligarkerna som blivit förmögna under privatiseringen av tidigare statliga företag. Tillsammans med fortsatta problem med korruption sjönk intresset hos det utländska kapitalet att göra nya investeringar i Ryssland, trots landets goda förutsättningar för exploatering och export av råvaror som gas, olja och metaller.
Fortsatt globalisering
I väntan på att frihandelsorganisationen World Trade Organization, WTO, skulle fortsätta med arbetet att få fram ett nytt internationellt avtal så fortsatte på andra håll arbetet med att skapa nya regionala frihandelsområden. Det mest omfattande avtalet slöts mellan Kina och tio länder i Sydöstasien, den s.k. ASEAN-gruppen, där de lade grundstenen för att skapa världens största frihandelszon räknat i befolkningsmängd.
Omflyttningen av arbete och tjänster mellan rika och fattiga länder var många gånger svår att överblicka även om exemplen duggade tätt. Ett sådant gällde just Malaysia som på tredje plats, efter Kina och Indien, spåddes ta emot tiotusentals kvalificerade jobb inom IT-sektorn från Europa, Japan och USA.
I Europa varnade EU-kommissionen för den hårdnande konkurrensen från Asien och inte minst från Kina som med kommissionens formulering förvandlat sig självt till en konkurrent med låga omkostnader i industrier som kräver höga kvalifikationer.
Totalt sett gick högre ekonomisk tillväxt och jobb som flyttade eller försvann hand i hand med låg inflation. Av det skälet beslöt svenska Riksbanken att sänka räntan under vårvintern. Men epoken med sänkta räntor tog slut vid halvårsskiftet då den amerikanska centralbanken efter 13 sänkningar för första gången på fyra år höjde styrräntan vid halvårsskiftet från 1 till 1,25 procent.
Under hösten riktades uppmärksamheten i hög grad mot det amerikanska presidentvalet. Kritiker av den sittande presidenten George W. Bush pekade på att ingen amerikansk president i modern tid så snabbt förvandlat ett överskott i de offentliga finanserna till ett gigantiskt underskott genom skattesänkningar och stora krigsutgifter.
Detta tillsammans med underskottet i bytesbalansen, döpt till det dubbla underskottet eller underskottsträsket, bekymrade på nytt de ekonomiska prognosmakarna när de försökte förutspå framtiden. Ett lagom dollarfall bars inom fröet till ett kommande bakslag för hela världsekonomin men också möjligheten till fortsatt tillväxt. Slutbilden för året var oviss. På bara några veckor sjönk dollarn gång på gång till nya rekordlåga nivåer mot euron. Förändringen i växelkursen från toppen till botten blev extrem: bortåt 60 procent på ett fåtal år.
För vanliga hushåll och konsumenter i Sverige och Europa handlade de framtida bekymren mer om risken att bli arbetslös. Glädjeämnet var kanske att dollarfallet öppnade dörren för billigare utlandsresor med destination exempelvis USA eller Kina.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2004
Ekonomiåret 2004: Kina på gång
http://www.ne.se/rep/ekonomiåret-2004-kina-på-gång
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
