Christer Hillbom
Trots fasansfulla naturkatastrofer med orkaner, jordbävningar och en förödande tsunami fortsatte världsekonomin att växa med god fart. Som draglok för konjunkturen fanns återigen USA och Kina. Men hack i häl kom Indien medan industriländerna i Västeuropa släpade efter och fortsatte att flytta kapital och produktion österut till Asien och Centraleuropa.
Med viss förvåning konstaterade många vanliga konsumenter, ekonomiska experter, regeringar och centralbanker att åtskilliga aktiebörser runtom i världen snabbt skakade av sig minnet av tsunamin – flodvågskatastrofen – med flera hundra tusen dödade och skadade människor. Indonesien räknade trots detta med att den ekonomiska tillväxten skulle bli oförändrat hög under 2005. Bara någon vecka efter händelsen steg landets aktiebörs i Jakarta till nytt kursrekord.
Liknande reaktioner uppstod även efter ödeläggande orkaner i Mexikanska golfen och en våldsam jordbävning i Pakistan. Enorma skadekostnader och skenande oljepriser orsakade bara mindre hack i de ekonomiska kurvorna, som fortsatte att peka uppåt. Det handlade inte så mycket om nya ekonomiska samband utan mer om att två av katastroferna inträffat i relativt fattiga länder utan större tyngd i den globala ekonomin. Oron för negativa effekter var därför större när orkanerna Katrina och Rita slog ut oljeplattformar i Mexikanska golfen och drabbade USA.
Men det verkade som om den pågående och till synes obändiga globaliseringen knuffade världsekonomin framåt med sådan kraft att katastroferna inte förmådde att knäcka konjunkturen. Globaliseringen fortsatte att locka investeringskapital som flöt över nationsgränser och världsdelar, inte minst till länder med billig arbetskraft och där Kina, Indien, Brasilien samt Öst- och Centraleuropa stod i förgrunden.
Nackdelarna med globaliseringen drabbade liksom tidigare år ofta industriarbetare i Nordamerika och de gamla medlemsländerna inom EU. På dagordningen där fanns återigen utflyttning av produktion till låglöneländer, arbetslöshet och krav på längre arbetstid eller lönesänkningar.
Problem i euroländer
I Tyskland, som under flera år plågats av sviktande ekonomi, klagade näringslivet över ohållbart höga arbetslöner. Flera industribjässar gick ut med direkta krav på lönesänkningar. Siemens AG hotade med att flytta 2 000 arbetsplatser till Ungern om facket inte gick med på att slopa 35 timmars arbetsvecka och i stället acceptera 40 timmar på två av företagets mobiltelefonfabriker. Facket gick med på kravet, men förgäves eftersom Siemens senare sålde tillverkningen till ett bolag i Taiwan.
Vid biltillverkaren General Motors, GM, tyska Opelfabriker accepterade de fackliga organisationerna liknande försämringar mot att tillverkningen stannade kvar i landet. (I uppgörelsen ingick också att tillverkning av Saabbilar i Trollhättan flyttade till Tyskland.) Lokala fack – till exempel vid Electrolux tvättmaskinsfabrik i Nürnberg – begärde på eget initiativ lägre löner för att få behålla produktionen.
Det ekonomiska läget i Europa underminerades också av en politisk kris för EU-länderna. Ett förslag till ny konstitution för EU slutade med tvärstopp sedan Frankrike och Nederländerna i folkomröstningar sagt nej till förslaget. Detta nej tillsammans med skakiga statsfinanser i flera av de stora EU-länderna låg under resten av året som en våt filt över alla politiska ambitioner att få fart på den ekonomiska tillväxten.
I stället för att konsumera mer kurade många EU-medborgare ihop sig, sparade pengar och väntade på bättre tider och fler jobb. Vägen dit verkade lång eller rent av stängd, delvis som en följd av att flera euroländer visat en upprepad oförmåga att klara EU:s Stabilitets- och tillväxtpakt med krav på ordning och reda i de offentliga finanserna. Något som i sin tur gjorde det omöjligt att använda konjunkturpolitik och skattepengar för att öka optimismen hos hushållen. Ett förbundsdagsval i Tyskland handlade därför mest om hur stora nedskärningarna i välfärdssystemen skulle bli.
Men bilden av kris i Europa var inte helt sann. De nordiska EU-länderna klarade sig bättre än genomsnittet, även om arbetslösheten var ett problem som stod i centrum för den svenska regeringen. Det statliga Konjunkturinstitutet ansåg att svensk ekonomi befann sig i en lågkonjunktur. Inflationen var extremt låg och arbetslösheten hög, trots att många företag gick bra och tillväxten var högre än på många håll i omvärlden. Men ropen på en räntesänkning var återkommande, och strax före midsommar sänkte Riksbanken styrräntan till 1,5 procent, lägst i Europa sånär som på Schweiz.
Inom EU som helhet gick många företag gradvis bättre tider till mötes. Rationaliseringar, effektivare produktion och om- och utflyttning av tillverkning gjorde att pengar forsade in i bolagens kassakistor. Exporten ökade, inte minst för tyska företag. Vinsterna steg och aktiekurserna på börserna i exempelvis London, Frankfurt och Stockholm klättrade uppåt månad efter månad.
Högre ränta i USA
Den internationella konjunkturen fick draghjälp från två håll: Kina bidrog med en tillväxt som ännu en gång blev omkring 9 procent. Den amerikanska ekonomin ångade på oförtrutet och beräknades växa med omkring 3,5 procent. Amerikanska hushåll fortsatte att hålla i gång konsumtionen, till stor del med hjälp av lånade pengar.
Samtidigt var utvecklingen i USA svajig och i obalans. De löpande underskotten i USA:s handelsbalans visade inga tecken på att minska. Skrämmande rekordsiffror duggade in oavbrutet. Med ett underskott som började närma sig 700 miljarder dollar och stora underskott i den federala budgeten kom nya varningar om att läget var på väg att bli ohållbart. Till det kom att amerikanska hushåll med hjälp av låga räntor och stigande huspriser dragit på sig stora skulder.
Den amerikanska centralbanken, Federal Reserve Board, försökte hålla tillbaka tecknen på stigande inflation med små men återkommande räntehöjningar. Dollarkursen, som ett år tidigare fallit, steg nu. Men oro för en allvarlig ekonomisk kris med globala dimensioner lurade bakom hörnet. Risken var att höjda räntor i USA kunde leda till mindre pengar i hushållens plånböcker och därmed till lägre konsumtion, till lägre tillväxt, till fallande huspriser och till en spiral rakt ned i lågkonjunktur.
Ett mönster med låga räntor, höjda huspriser och skuldsatta hushåll fanns också på flera håll i Europa. Till detta kom att en starkare dollar också innebar att euron blev svagare. För Europeiska centralbanken, ECB, framstod detta alltmer som ett problem. Importvaror som var prissatta i dollar – exempelvis olja och bensin – avspeglades i inflationssiffrorna, som månad efter månad överskred ECB:s smärtgräns på högst 2 procent.
Enligt handboken pekade det på att en räntehöjning var nödvändig, vilken också kom i slutet av året. Beslutet gick tvärt emot en rekommendation från OECD, industriländernas samarbetsorganisation, som uppmanade både de japanska och de europeiska centralbankerna att dröja med en räntehöjning som kunde sätta käppar i hjulet för en ekonomisk återhämtning, som antogs vara på väg.
Men som vanligt rörde sig experternas prognoser och konjunkturbedömningar mellan tro, hopp och vetande. Krisstämningen efter flodvågskatastrofen ebbade ut, men ersattes av oro över följderna av en schism mellan Kina och Japan som bottnade i japanska oförrätter vid ockupationen av Kina under 1939–45. En våg av antijapanska våldsamma protester och skadegörelse på japanska konsulat ägde rum under våren. Om det spända läget skulle gå ut över de två ländernas investeringar och handel med varandra var risken uppenbar att det också skulle påverka världskonjunkturen negativt.
Börserna i Asien föll, men den starka utvecklingen i Kina höll i sig. Det dröjde inte länge förrän Internationella valutafonden, IMF, rapporterade att världsekonomin var stark och väntades bli nästan lika bra som året innan, då tillväxten var den högsta på nästan 30 år. Prognosen från IMF pekade på bättre tider för både Indien och Japan, och ett mineralrikt land som Brasilien gynnades av stark efterfrågan på råvaror. Som en demonstration av sin nyvunna ekonomiska styrka beslöt Brasilien att använda sina höga exportinkomster till att i förtid betala tillbaka en mångmiljardskuld till IMF.
Internationella investerare konstaterade att den indiska börsen i Bombay slog nya rekord. Utländskt kapital fortsatte att strömma in i landet med förhoppning om fortsatt höga vinster i börsbolagen. Årssiffran för den ekonomiska tillväxten rapporterades till 8 procent. Den indiska regeringen siktade på att få upp tillväxten till 10 procent, men dessa ambitioner hotades av fortsatta problem med regleringar och korruption inom den statliga byråkratin.
Världshandel och konkurrens på gott och ont
Även om mycket såg bättre ut återkom emellanåt en pyrande oro för att nya otrevligheter var på väg. USA:s stora biltillverkare Ford och framför allt GM såg ut att drunkna i ekonomiska problem. Vid GM:s amerikanska fabriker varslades i början av sommaren 25 000 bilarbetare om uppsägning. För det tredje kvartalet rapporterade bolaget en förlust motsvarande 12 miljarder kronor och att bolaget dessutom tyngdes av gamla pensionsskulder. Under hösten kom det röster som började tala om risk för konkurs.
Konkurrerande biltillverkning i asiatiska länder med låga arbetskostnader såg dessutom ut att få stadigt grepp om tillverkarna i väst. Ett tecken på det var det kinesiska bolaget Nanjing Automotive som köpte konkursboet efter det brittiska bilföretaget Rover, varvid 6 000 jobb försvann. Nanjing tänkte behålla varunamn och distributionskedjor för att sedan tillverka egna bilmodeller. En investering åt andra hållet kom från japanska Toyota. Bolaget, som var på väg att bli världens största biltillverkare, startade en ny fabrik i Kina för att producera 100 000 bilar om året.
Konkurrensen från öst tog sig också andra uttryck. Vid ingången av det nya året 2005 upphörde i princip alla begränsningar och kvoter för fattiga länders export av textilier till industriländerna. Den billigaste produktionen, som kom från Kina, vällde in som en flod över USA och EU-länderna. Kläder från Kina hotade till och med att slå ut export från en rad fattiga länder i Asien och från Afrika. Ett textilkrig bröt ut. USA införde ensidigt nya importkvoter. EU hotade att göra detsamma efter krav från textilproducerande medlemsländer som Portugal och Slovenien. Kina accepterade att tillfälligt begränsa exporten.
De politiska och ekonomiska spänningarna mellan rika och fattiga rika länder kom i fokus på flera sätt. Ett var när USA:s vice försvarsminister Paul Wolfowitz – känd för att ha deltagit i planeringen av USA:s invasion av Irak – tog plats som ny chef för Världsbanken och deklarerade att han tänkte inrikta sig på att särskilt bekämpa fattigdomen i Afrika. Nästa drag, vid halvårsskiftet, var när Storbritannien som ordförandeland i EU också ledde mötet för världens åtta största industriländer, G8, och drev på för att få igenom en omfattande skuldavskrivning för de allra fattigaste utvecklingsländerna. Beslutet blev att skuldbördan lättade med drygt 300 miljarder kronor.
Utdragna och segslitna överläggningar fortsatte mellan medlemsländerna i Världshandelsorganisationen, WTO, för att nå fram till ett nytt frihandelsavtal, ett avtal som beräknades vara värt motsvarande omkring 5 000 miljarder kronor för världsekonomin och som var tänkt att öka handeln med både jordbruksvaror och industriprodukter. Men hoppet om att underteckna ett avtal i Hongkong i slutet av året bleknade efter hand. Överläggningarna körde fast i ett otal trätor mellan fattiga och rika länder, mellan rika och rika länder, mellan jordbruksländer och industriländer och även mellan länder inom EU.
Bland stötestenarna fanns framför allt frågan om hur mycket fattiga länder skulle sänka sina importtullar på industrivaror för att exempelvis EU och USA skulle sänka sina exportsubventioner på livsmedel, subventioner som ansågs dumpa priserna på världsmarknaden så mycket att de ofta slog ut fattiga länders egen produktion och export av livsmedel. Problemen blev inte lättare av att EU:s eget erbjudande om minskade exportsubventioner motarbetades av exempelvis Frankrike, som hotade stoppa förslaget med sin vetorätt.
Orkaner och oljekris
Hoten mot en fortsatt konjunkturuppgång för den samlade världsekonomin höll i sig under hela 2005. Oljepriserna, som tidigare drivits upp av ökad konsumtion i Kina och av sabotagehot mot oljeproduktionen i Mellanöstern, fick ytterligare skjuts efter de två ödeläggande orkanerna Katrina och Rita i Mexikanska golfen. Förstörda oljeriggar till havs och skador på raffinaderier i land efter en katastrofal översvämning i New Orleans drev upp oljepriset till närmare 80 dollar per fat. Därtill kom också varningssignaler om att oljepriset var på väg att bromsa den amerikanska ekonomin.
Enligt vissa beräkningar kunde orkanerna ha slagit ut 400 000 jobb i USA. Den amerikanska centralbanken tvekade ett tag inför fortsatta räntehöjningar. Nackdelarna med högt oljepris var å andra sidan en fördel för oljebolag och oljeproducenter, som gladde sig över att rekordvinsterna avlöste varandra. Oljebolagsgiganter som ExxonMobil och Shell redovisade på bara tre månader en samlad vinst på motsvarande nästan 150 miljarder kronor.
Stora vinster erhöll alla oljeproducerande länder både inom och utom oljekartellen OPEC. För Ryssland vägde oljan tungt för landets ekonomi, och på börsen i Moskva rusade oljebolagens aktier mot nya höjder. Mot slutet av året började oljepriset falla, även om det fortfarande var högre. Men det räckte till för att dra slutsatsen att världskonjunkturen klarat av ännu en påfrestning bättre än vad många befarat. Sammantaget slutade därför året med att goda tider väntade den globala ekonomin – åtminstone på kort sikt.
Men som alltid fanns det experter som pekade på risker som kunde stjälpa allt över ända. Det kunde gälla nya omskakande terrordåd. Eller att USA inte skulle komma till rätta med ett stort och fortsatt växande underskott i sin bytesbalans. Till det kom riskerna för en dollarkris och frågan vad som kunde hända om upptrissade priser på hus och fastigheter skulle börja falla. Guldpriset steg under året till över 500 US dollar per ounce. Det var kanske ett symboliskt tecken på att allt inte stod rätt till.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2005
Ekonomiåret 2005: Framåtknuffad globalisering
http://www.ne.se/rep/ekonomiåret-2005-framåtknuffad-globalisering
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
