Christer Hillbom
På flera sätt var 2006 ett gyllene år för världsekonomin, som växte med 5 procent. I rika länder var det köpfest för hushållen, vinstfest i företagen och guldregn över direktörer och aktieägare. Arbetslösheten gick ned och det fanns hopp om fortsatt goda tider. Men samtidigt fanns det en skavande oro att obalanser i världshandeln skulle vända utvecklingen.
Baksidan av hög fart i världskonjunkturen var att behovet av och risken för brist på metaller, olja och andra råvaror ökade och att det drev upp priserna. Till det kom också att efterfrågan och priserna på bostäder och fastigheter steg. Många hushåll – inte minst i USA och Europa – fortsatte att konsumera med lånade pengar. Skulderna blev större, mer pengar var i omlopp. För många banker och företag var det strålande tider.
 |
| WONG MAYE-E/AP/SCANPIX |
| Demonstranter vid Internationella valutafondens, IMF:s, möte i Singapore. |
Bolagsvinsterna steg och börsen i New York var en av flera som slog kursrekord. Den ekonomiska temperaturen steg, men inflationen var ett bekymmer. Centralbanker med uppgift att hålla inflationen i schack läste i instruktionsboken och höjde räntorna gång på gång för att gradvis bromsa och undvika överhettning i konjunkturen.
Men balansgången var inte enkel. Det gällde särskilt för den amerikanska ekonomin. Statistiksiffror visade i början av året var mer fart i ekonomin än väntat. Hushållen fortsatte att konsumera med hjälp av lånade pengar, men det fanns en växande oro för framtiden. De stora bilföretagen General Motors, GM, och Ford befann sig i ekonomisk kris. Underskotten i den amerikanska utrikeshandeln fortsatte att stiga till hårresande nivåer.
Centralbanken – Federal Reserve Board – höjde gång på gång räntan. Efter den sjuttonde höjningen i rad spred sig en allmän osäkerhet: var det en gång för mycket? Riskerade den att knäcka bostadsmarknaden och till sist bromsa den ekonomiska tillväxten alltför mycket? Den nye centralbankschefen Ben Bernanke ansåg fortfarande att inflationen var ”obekvämt hög”. Skräckbilden som målades upp var en upprepning av 1970-talets stagflation med en ekonomi där tillväxten stagnerade samtidigt som inflationen var hög.
Men bortsett från osäkerheterna i USA fortsatte världsekonomin att trava på i god fart. Internationella valutafonden, IMF, ansåg att de allmänna utsikterna för världsekonomin blivit bättre och att den i genomsnitt hade förutsättningar att förbli stark även de närmaste två åren. Framför allt gällde det utvecklingen i Asien. Japan såg ut att ha kommit på fötter efter en långvarig kris. Den snabba tillväxten i Kina och Indien höll i sig, liksom i oljeexporterande länder i Mellanöstern samt Ryssland, som fortfarande fick draghjälp av ett högt oljepris. Men samtidigt kom varningar från IMF att ett alltför högt oljepris skulle kunna utlösa en kris i världsekonomin. På det sättet vilade ofta prognoser om fortsatt goda tider på osäker grund.
Svagare dollar
Frågan som fortsatte att bekymra centralbankschefer, finansministrar, ekonomiska experter och prognosmakare var de stora obalanserna i världsekonomin. Det gällde i första hand USA:s gigantiska och ohållbart stora underskott i sin utrikeshandel, som visar att landet konsumerar mer än det producerar. Under 2006 beräknades underskottet bli över 700 miljarder dollar. Spegelbilden av det amerikanska underskottet var ett överskott i andra länder, främst Kina och ett antal oljeexporterande länder.
Från den amerikanska regeringen och Vita huset i Washington kom diskreta signaler om att problemet med handelsunderskottet borde minskas med hjälp av svagare växelkurs för dollarn. En sämre kurs skulle göra importen dyrare och exporten av varor och tjänster billigare. Under framför allt sista halvan av 2006 försämrades dollarkursen, från svensk horisont med ungefär 1 krona till under 6 kronor och 90 öre. Men risken fanns att ett snabbt och stort dollarfall skulle kunna sätta i gång en spekulationsvåg mot dollarn som kunde riskera att orsaka större skada än nytta för hela världsekonomin.
Någon enkel lösning fanns inte i sikte. En svagare dollar bidrog till högre inflation i USA och därmed ökad risk för ytterligare räntehöjningar som återigen riskerade att bromsa den amerikanska ekonomin. Förhoppningen var därför att USA:s ekonomi var på väg mot en långsam försvagning: en mjuk landning i stället för en snabb och hårdhänt inbromsning.
Stark tillväxt i Kina
Som kontrast till underskotten i den amerikanska utrikeshandeln fanns ett växande överskott i Kina. För hela 2006 beräknades överskottet stiga till omkring 150 miljarder US-dollar, varav en stor del kom från handeln med USA. Tillsammans med överskott från tidigare år hade Kina redan under hösten samlat på sig världens största valutareserv på mer än 1 000 miljarder US-dollar.
För att minska obalansen fortsatte USA med påtryckningar för att få Kina att skriva upp växelkursen för sin valuta och dessutom lätta på kopplingen mot dollarn. Från politiska kretsar i USA hördes röster som hotade med strafftullar på kinesisk export om Kina inte justerade en – som det hette – ”orättvis konkurrensfördel gentemot amerikanska företag”.
Men det var inte bara kritik som hördes. Världens största detaljhandelskedja, det amerikanska bolaget Wal-Mart, fortsatte att investera i Kina och räknade med att under året öppna ytterligare tjugo nya varuhus och att sysselsätta 150 000 kineser inom fem år. Trots stark tillväxt på över 10 procent fanns stora problem med hög arbetslöshet. Enligt Kinas nationella utvecklings- och reformkommission skapades omkring 11 miljoner nya jobb under 2006. Men siffran borde ha varit mer än den dubbla för att hålla jämna steg med befolkningstillväxten. Ändå var tillväxten i den kinesiska ekonomin så hög att den stundtals var överhettad och vissa investeringar var felaktiga. Ett högt pris för den snabba tillväxten var en omfattande miljöförstöring. Enligt en kinesisk beräkning kunde kostnaden uppgå till en tiondel av värdet på bruttonationalprodukten.
Tillsammans med 20 andra länder öster och väster om Stilla havet ingår Kina i samarbetsorganisationen APEC (Asia-Pacific Economic Cooperation). Det sammanlagda värdet i medlemländernas ekonomier beräknades till omkring 24 000 miljarder US-dollar. En siffra stor nog att vara tyngdpunkten i världsekonomin. USA:s andel stod för drygt hälften och Japans för en femtedel. Kinas andel var fortfarande mindre än en tiondel. Skillnaden var att Kinas ekonomi fortsatte att växa i över tre gånger så snabb takt som ekonomierna i rika länder som USA och Australien. En ekonomisk återhämtning i Japan var tydlig, men en uppgång på runt 2,5 procent var blygsam jämfört med över 10 procent i Kina.
För de 21 APEC-länderna handlade det inte bara om samarbete utan också om politisk och ekonomisk rivalitet. En obesvarad nyckelfråga var därför hur stort inflytande Kina kan få inom APEC och hur det kommer att påverka en hittills dominerande roll för USA.
Sammanbrott för nytt WTO-avtal
Frågan blev aktuell sedan Världshandelsorganisationen, WTO, efter flera år av förhandlingar misslyckats med att nå fram till ett nytt stort frihandelsavtal. Sammanbrottet blev ett faktum under ett avslutande toppmöte i Hongkong. Motsättningarna var oöverstigliga mellan stora och små länder, rika och fattiga länder, industriländer och jordbruksländer inom och utanför regionala handelsblock.
Mellan USA och EU-länderna fanns en olöslig tvist om huruvida subventioner på jordbruksprodukter skulle sänkas eller avskaffas. Utvecklingsländer vägrade att slopa tullar som skyddade en egen spirande industrialisering. USA och EU efterlyste bättre exportvillkor för sina industriprodukter. Att det inte blev något nytt frihandelsavtal beräknades kosta världsekonomin många tiotals miljarder US-dollar om året. Avsaknaden av ett nytt WTO-avtal öppnade i stället dörren för en kapplöpning om bilaterala eller regionala förhandlingar om olika specialavtal för handeln.
Orolig uppgång på börsen
Den här typen av bakslag påverkade inte den allmänna förhoppningen om fortsatt goda tider för den internationella konjunkturen. Större inverkan fick oron och misstanken att Iran var på väg att tillverka kärnvapen, liksom Nordkoreas faktiska sprängning av en atombomb, som spred – i varje fall – kortvariga chockvågor på världens aktiebörser som både föll och repade sig.
Sammantaget blev 2006 ytterligare ett år då aktiekurserna fortsatte upp i såväl USA som Europa och Asien. I flera fall till nya rekordnoteringar. Ett undantag var Tokyobörsen, som föll efter en kraftig uppgång året innan. Drivkraften var dels en allmän återhämtning efter terrorattacken mot World Trade Center i New York, dels uppgången av stigande vinster i företagen. I synnerhet gällde det för många energi- och råvaruproducerande företag. Ett skäl var Kinas aptit på olja och metaller som stål, koppar och zink. Vinstpengar forsade in i världens oljebolag. Det största bolaget, ExxonMobile, rapporterade en rekordvinst som enbart under ett kvartal uppgick till motsvarande 75 miljarder kronor, 30 procent mer än under samma period året innan. Under sommaren slog priset på koppar i taket på metallbörsen i London. En hotande brist på zink bidrog till att exempelvis det svenska gruvbolaget Boliden kunde redovisa rekordvinst.
Med draghjälp av goda tider blev det också fler jobb. Vanligt folk fick lite mer pengar i plånboken, vilket lockade fram högre konsumtion, inte minst bland medborgare i flera stora EU-länder, där ekonomin släpat efter under flera år. Det blev också en lysande tid för bolagsdirektörer och höga chefer som regelmässigt tilldelats bonusprogram eller andra belöningssystem som var kopplade till företagens vinstutveckling. Årsinkomsterna för dessa grupper ökade därför ofta med åtskilliga miljoner antingen valutan var kronor, euro eller pund.
Aktieägare kunde för sin del räkna hem högre utdelningar utöver värdeökningar på sitt ägande i företagen. Mot det stod reallöner som ökade obetydligt för vanliga arbetstagare. Ökningar på tiotals procent för direktörer stod mot ett fåtal procent för de flesta löntagare.
Svajigt i EU-länderna
Men som så ofta var utvecklingen ojämn mellan olika länder – även om genomsnittssiffrorna visade på plus. Detta gällde även för länderna inom den europeiska valutaunionen, EMU.
Tyskland, med flera svåra år bakom sig, fick bättre fart på ekonomin. Fast fortfarande dök det upp exempel på hur tyska företag drivit igenom lönesänkningar eller längre arbetstid mot löften om att under ett antal år inte säga upp personal. Med en sådan kostnadssänkning och med hjälp av en stark världskonjunktur ökade produktionen i tyska industriföretag. Jobben blev fler, men arbetslösheten var fortfarande hög. Tysklands export slog rekord. Optimismen spirade. Inte ens en planerad höjning av mervärdesskatten, momsen, såg ut att dämpa tron på fortsatt goda tider.
Från Frankrike kom en rapport om att landet led av en svag export. Inte på grund av att euron hade blivit starkare mot US-dollarn utan på grund av kvaliteten på franska produkter. Landets världsmarknadsandel av exportvaror gick tillbaka och utrikeshandeln gick under de tre första kvartalen med ett minus på drygt 20 miljarder euro.
I Italien brottades regeringschefen Romano Prodi med att få fart på den ekonomiska tillväxten som hasade sig fram på en bottennivå jämfört med övriga EU-länder. Underskottet i de offentliga finanserna var över 4 procent och bröt mot reglerna i EU:s stabilitetspakt. Skattehöjningar och ekonomiska åtstramningar var på väg i regeringens nya budget.
Kontrasten var tydlig mot utvecklingen i en euronation som Irland, där tillväxten fortsatte att vara hög och arbetslösheten låg. Bra gick det också i Finland. Euroländernas centralbank, ECB, fortsatte att varna för inflation och höjde gradvis räntan för att minska inflationsrisken. I EU-länder utanför eurozonen var det högre tillväxt för både nya och gamla medlemsländer. I Sverige med över 4 procent. Bra fart var det också i Danmark, där även arbetslösheten var lägre än i genomsnitt för EU.
Storbritannien rapporterade en kraftigt ökad export, men hade också ett större beroende än andra EU-länder av hur den amerikanska ekonomin utvecklades. Bland EU-länderna i Östeuropa fanns tydliga tendenser till överhettning. Tillväxten i Estland blev 11,5 procent och en stigande brist på arbetskraft rapporterades. I Lettland sjönk arbetslösheten till en rekordlåg nivå. Länder som Polen och Ungern drogs med problem i de offentliga finanserna, i synnerhet Ungern som riskerade ett underskott på hela 9 procent av bruttonationalprodukten.
Högkonjunktur med många bolagsaffärer
Utanför EU surfade Rysslands ekonomi fram med landet i rollen som en av världens viktigaste producenter av råvaror. Med stöd av fortsatt högt oljepris och stigande oljeexport till Europa, men också en ökande privat konsumtion, blev tillväxten nästan 6,5 procent. Landets stora råvarutillgångar fortsatte att locka utländskt investeringskapital. Under första halvåret investerades bortåt 150 miljarder US-dollar, en ökning med 40 procent mot året innan. Bland investerarna fanns det svensk-kanadensiska gruvbolaget Lundin Mining med en miljardinvestering. Bolaget förvärvade andelar i en bly- och zinkfyndighet som vid brytning väntades bli en av världens största producenter av zink.
Omvänt ökade ryskt kapital sina investeringar i utlandet, men investerarna mötte ofta politiskt motstånd, exempelvis när det gällde att gå in som ägare i Tysklands största telekomoperatör, Deutsche Telekom. Om intet gick försöket att bilda världens största stålbolag genom att slå samman det ryska bolaget Seversstal med det Luxemburgbaserade bolaget Arcelor. Arcelor accepterade i stället ett uppköpsbud från det indiska bolaget Mittal.
I antal blev det under året åtskilliga stora internationella bolagsaffärer genom uppköp eller sammanslagningar. Delvis var detta en följd av att det var goda tider för många företag som satt på sprängfyllda kassakistor och därmed både hade råd och behov av att öka sin konkurrenskraft genom att köpa upp eller gå ihop med konkurrenter. Det gällde exempelvis när telekomtillverkarna Nokia och Siemens slog samman sin utveckling och tillverkning av basstationer för mobiltelefonnät – en verksamhet där det svenska företaget Ericsson sedan länge haft en ledande position.
En annan typ av affärer som blomstrade gjordes av olika så kallade riskkapitalföretag som köpte in sig i börsnoterade företag eller köpte ut bolag från börsen för att på kort eller lång sikt öka avkastningen på sitt riskkapital.
Samtidigt som det mesta gick bättre med hjälp av god världskonjunktur fanns några extremt stora bolag som befann sig nära avgrunden. Det gällde de amerikanska biljättarna GM och Ford som gick med brakförluster. GM redovisade ett minus på 80 miljarder räknat i svenska kronor. Bolaget lade fram krispaket där 30 000 personer skulle bort i USA från fabriker som skulle stängas helt eller delvis. Under hösten 2006 rapporterade Ford skenande förluster. För att lämna företaget erbjöds 75 000 anställda ett avgångsvederlag. Samtidigt var det tydligt att japanska Toyota gick med avsevärd vinst och var på väg att segla upp som världens största biltillverkare.
Problemen för de amerikanska bilföretagen kunde kanske symboliskt tolkas som om USA var på väg att tappa en långvarig roll som draglok för världens ekonomi. Något som oroade vissa prognosmakare som såg det som ett tidigt tecken på en allmän nedgång i USA och att den med en viss fördröjning skulle smitta av sig på resten av världen.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2006
Ekonomiåret 2006: Ett gyllene år
http://www.ne.se/rep/ekonomiåret-2006-ett-gyllene-år
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
