Christer Hillbom
2007 blev året då små tuvor såg ut att kunna stjälpa ett stort lass. Oljepriset var på väg mot 100 US dollar fatet och drev på inflationen. Höjda räntor stack hål på bostadsbubblor. Flera banker i Europa och USA rapporterade om miljardförluster. Följden blev att världskonjunkturen såg ut att tappa fart.
Efter lång tid med hög tillväxt i den globala ekonomin kände optimisterna redan i början av året en lätt skakning under fötterna. Amerikanska bilföretag som Ford Motor Company och General Motors Corporation, GM, fortsatte att visa enorma förluster, samtidigt som besluten om nedskärningar och att stänga fabriker duggade tätt. Alltmedan det på andra håll – i stora delar av Europa och Asien – fortfarande var hög fart i ekonomin. Aptiten hos banker och kapitalägare på att tjäna pengar höll i sig, men fick ett tvärt slut i början av hösten.
Vad som såg ut att vara en överraskning var att allt flera amerikanska hushåll började få svårt att klara av ränteinbetalningarna på sina bostadslån. Skälen till detta var två. För det första att den amerikanska centralbanken, Federal Reserve Board, hade börjat höja räntorna för att stävja tendenser till stigande inflation. För det andra hade en rad bolåneinstitut lånat ut pengar till återbetalningssvaga hushåll och lockat dem med inledningsvis förmånliga rabatter på bolånen. För tusentals låntagare blev räntebördan efterhand allt tyngre och många tvingades att sälja sina hus. För bolåneinstituten blev kreditförlusterna ett faktum och åtskilliga av dem gick i konkurs.
Lånen det handlade om gick under namnet subprime-lån. Förluster på dessa lån spreds som ringar på vattnet till en kreditfrossa som ”grävde hål” i bankernas vinster. För bankerna var utvecklingen delvis självförvållad. Krediter med hög risk, som subprimelånen, ingick ofta som en del av de nya obligationslån som gavs ut av nybildade bolag, vilka stod nära men ändå utanför bankerna. På det sättet gick det att öka den sammanlagda utlåningen mer än vad som var tilllåtet för enbart bankerna. När de nybildade bolagen senare fick ekonomiska problem landade förlusterna till slut hos just bankerna. I bokslutet för tredje kvartalet rapporterade den amerikanska storbanken Citigroup Inc. om en kreditförlust på drygt 11 miljarder dollar och investmentbanken Merrill Lynch & Co., Inc. rapporterade drygt om 8 miljarder dollar i förlust. Krisen fick spridning även utanför USA.
 |
| MARIO TAMA/AFP/SCANPIX |
| Bolånekrisen: Demonstranter på Wall Street, New York, kräver nya låneregler, hjälp för de utsatta husägarna och ett stopp på alla utmätningar. |
Tre tusen miljarder
Tyska Deutsche Bank AG tillkännagav stora kreditförluster. Ännu värre blev det för schweiziska UBS AG som tvingades skriva ned värdet på sina tillgångar med 14 miljarder US dollar.
I Storbritannien var bolånebanken Northern Rock plc. nära att gå överstyr, men räddades med lånegarantier från brittiska centralbanken Bank of England. I det sammanhanget rapporterade svenska Skandinaviska Enskilda Banken AB, SEB, en mer blygsam obligationsförlust på 800 miljoner kronor.
Vid olika försök att räkna fram hur stora de sammanlagda förlusterna kunde bli, landade osäkra siffror på mellan 150 och 450 miljarder US dollar eller mer, alltså omkring 3 000 miljarder kronor. Beräkningarna liknade mest en gissningslek med okänt svar.
Problemet var inte i första hand siffrorna i sig, utan att det hade blivit svårt och dyrt att förnya riskabla lån. Bankernas aptit på att ta sig an kreditrisker minskade snabbt. Tidningen Financial Times beskrev läget med att risken var stor att hela världsekonomin skulle sugas in i ”kreditmarknadens svarta hål”. Frågan var bara var och i vilka länder en sviktande konjunktur skulle märkas mest.
Oron för sämre tider blev påtaglig i USA. Chefen för amerikanska centralbanken Ben Bernanke presenterade i oktober en oväntat stor räntesänkning, ett besked som spred både glädje och oro. Glädje därför att räntesänkningen kunde bidra till att få fart på ekonomin. Oro därför att den födde en misstanke om att centralbanken kände till något om problemen i USA:s ekonomi som inte var allmänt känt.
Efter ytterligare en amerikansk räntesänkning blev det tydligt att det var viktigare att stimulera ekonomin än att stävja en stigande inflation.
Dilemmat med ränta, inflation och tillväxt blev påtaglig även i Europa och EU, inte minst för euroländerna och Europeiska centralbanken, ECB. Styrkan i euroländernas ekonomier var ojämnt fördelad. I Spanien och Irland fanns risk för en överhettning av ekonomin medan tillväxten i Tysklands ekonomi, efter en kortvarig återhämtning, riskerade att tappa fart. Frankrike fortsatte att bryta mot EU:s stabilitetspakt och redovisade otillåtet stora underskott i de offentliga finanserna. Behovet av reformer i välfärdssystemen med bl.a. höjd pensionsålder och längre arbetstid möttes med fackliga krav på bibehållna förmåner, högre löner och med strejker mot bl.a. järnvägsbolag i både Frankrike och Tyskland.
I slutet av året steg inflationstakten i euroländerna till 3 procent, vilket blev klart högre än det uppställda målet på högst 2 procent. Den efterhängset höga inflationen gav ännu en signal till ECB om att åter höja räntan. Mot en räntehöjning stod de problem som visat sig under den amerikanska bolånekrisen samt att kreditfrossan hade spridit sig till omvärlden. För ECB:s chef Jean-Claude Trichet blev det svårt att leva upp till devisen att ”Göra det man säger och säga det man gör”. Kompromissen under hösten blev att hålla räntan oförändrad för att kunna se hur allvarliga konsekvenserna av kreditfrossan skulle bli. Genom att även pumpa ut åtskilliga miljarder euro till banksystemet försökte ECB mildra kriserna för de banker som var tvungna att förnya förfallna lån och som hade fått svårt att hitta nya långivare.
Nervösa aktiebörser
Den osäkerhet som spreds runt bolånekrisen och de fallande priserna på bostäder smittade snabbt av sig på andra håll i ekonomin. Nervositet utbröt på aktiebörser runtom i världen och kurserna föll. Många husägare sov dåligt på nätterna och åtskilliga hushåll blev oroliga och mer försiktiga med konsumtionen av varor och tjänster. Samarbetsorganisation OECD drog slutsatsen att krisen var på väg att bromsa tillväxten i världsekonomin. Den ekonomiska bilden var splittrad. Prognosen för tillväxten i USA stannade på under 2 procent, medan Kina ångade på med en fortsatt hög tillväxt på över 11 procent trots försöken att kyla ned temperaturen med ett par räntehöjningar.
I stora EU-länder som Italien, Frankrike och Tyskland väntade en större dämpning av ekonomin än i ett antal små medlemsländer. Ett stort EU-land som Storbritannien förväntades klara sig rätt bra trots problem med fallande priser på bostadsmarknaden. Uppmaningen från OECD till Japan var att tills vidare avvakta med räntehöjningar. Landets ekonomi var tudelad: med bra fart på exporten, men med en svag hemmamarknad och en inflation som låg nära 0 procent.
Uppfattningen var i stort densamma hos Internationella valutafonden, IMF, som konstaterade att det var bra drag i den internationella konjunkturen under första halvåret, men att den bromsades upp under hösten. Detta gällde även i en snabbt växande ekonomi som Indien. Tillväxttakten för den samlade indiska industriproduktionen gick mot en halvering jämfört med föregående år, från 12 till drygt 6 procent. Nedgången förklarades med en serie räntehöjningar som hade kylt ned ekonomin och dessutom drivit upp växelkursen för landets valuta. Den indiske finansministern Chidambaram var dock fortsatt optimist och spådde att övriga fyra femtedelar av ekonomin skulle fortsätta att växa i snabb takt, ca 10 procent.
För Asien som helhet räknade IMF med en genomsnittlig tillväxt i bruttonationalprodukten på drygt 8 procent. Även i den största tigerekonomin Kina fanns en oro över att landets tillväxt riskerade att påverkas av den uppblommande kreditfrossan. Enligt en beräkning hade Kina omkring 260 miljarder US dollar av sin valutareserv placerade i tillgångar som var exponerade mot säkerheter i amerikanska bostadskrediter. Risken för kinesiska förluster ansågs liten eftersom en stor del av placeringarna fanns i bolåneinstitut – exempelvis i Fannie Mae – vars verksamheter garanterades av den amerikanska administrationen.
I Kina fanns även andra problem som var knutna till bostäder. Med högre efterfrågan än tillgång på bostäder steg priserna på en överhettad marknad. Priset för att köpa en bostad motsvarade över 20 000 kronor per kvadratmeter och i attraktiva delar av Beijing hade priset för en lägenhet trefaldigats på tre år. För många nyrika kineser handlade det om att köpa flera lägenheter, inte för att bo i utan för att spekulera i fortsatt stigande bostadspriser. Ett omskrivet rekord i bostadsspekulation togs av en 26-årig kvinna som ansågs ha skrapat ihop en förmögenhet på motsvarande bortåt 100 miljarder kronor, varav just bostäder stod för en betydande del. Hos de kinesiska ledarna fanns en oro för att luften skulle gå ur fastighetsmarkanden redan före de olympiska spelen i Beijing 2008.
Under året blev det återigen tydligt hur de snabbt växande länderna i Asien – med Kina och Indien i spetsen — stod för en allt större andel av världsekonomin och därmed också ett nästan explosivt behov av mineraler och energiråvaror. Även efterfrågan på livsmedel ökade, inte minst genom att alltfler kineser med högre levnadsstandard efterfrågade mer protein- och energirik föda. Problemet var att Kina med drygt en femtedel av världens befolkning endast förfogar över 7 procent av världens åkerareal, något som även drev upp världspriserna på spannmål och kött.
Ekonomier med maktambitioner
Överskottet i handeln med de gamla industriländerna fortsatte att växa och drev på utvecklingen för kinesiska och indiska banker. Enligt en beräkning av det internationella konsult- och revisionsföretaget PricewaterhouseCoopers var kinesiska banker på väg att inom tre år växa ifrån brittiska banker i storlek, japanska banker inom femton år för att i mitten av seklet även ha vuxit ifrån de största bankerna i USA. Hack i häl på Kina fanns även indiska banker.
Bakom närmast hisnande genomsnittsiffror för utvecklingen i Kina, Indien och andra mindre tigerekonomier i Asien fanns gamla problem kvar med skarpa och svårhanterliga ekonomiska klyftor i samhället. Det gällde förhållandet mellan å ena sidan fattiga och ofta arbetslösa innevånare på landsbygden och å andra sidan nyrika medborgare som trängdes i bilköer på motorvägar i snabbt växande storstäder. Den ekonomiska utvecklingens avigsidor med miljöförstöring, brist på rent vatten och klimathot delades däremot lika mellan alla.
Bland stora länder med snabbt växande ekonomier fanns även Ryssland, som gynnades av höga exportpriser på råvaror. Investeringskapital flödade in i landet och bruttonationalprodukten steg med drygt 7 procent, samtidigt som genomsnittsryssen fick mer pengar i plånboken. Med högre konsumtion av varor ökade importen snabbt och började tära på finansöverskottet i affärerna med utlandet. Trots detta väntades valutareserven slå nytt rekord på motsvarande 450 miljarder US dollar.
Den ekonomiska utvecklingen i Ryssland präglades i hög grad av politiska övertoner och av en medveten vilja att åstadkomma mer statlig styrning av strategiskt viktiga företag, bland annat motarbetades utländska investeringar i stora gas- och oljefält. Även ett privatägt ryskt olje- och gasbolag som Lukoil kände av motvinden från statliga oljejättar som JSC Gazprom och Rosneft. En klar inriktning från president Putin var att skapa nya statliga bolag och konglomerat inom högteknologi samt företag för vapenexport i stil med Russian Technology. Syftet var att med ekonomiska medel och landets energipolitik genomföra en ökning av Rysslands utrikespolitiskamaktställning.
En gemensam nämnare som blev alltmer tydlig, i såväl Ryssland som Kina och Indien, var att använda sina snabbt växande valutareserver för att stöpa om den ekonomiska maktfördelningen i världen. I Ryssland steg valutareserven under året med omkring 50 procent. Därmed fanns det gott om investeringskapital för statskontrollerade ryska företag, vilka gjorde upprepade försök att få in en fot i stora – ofta nationellt viktiga – företag inom EU. Rysslands ambitioner mötte motstånd från Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som i EU väckte tanken på att skapa så kallade gyllene aktier. Dessa aktier skulle ge vetorätt avseende möjligheten för företag utanför EU att kunna köpa upp eller att köpa in sig i viktiga bolag.
Liknande ambitioner, att låta statskontrollerade företag eller fonder göra uppköp utomlands, fanns också i Kina som satt på en valutareserv på bortåt 1 500 miljarder US dollar medan Indien hade en valutareserv som närmade sig 1 000 miljarder US dollar. Under hösten bildades ett statsägt indiskt investeringsföretag med uppgift att ”komma in” i utländska gruv- och mineralbolag. Drivkraften för allt detta bottnade i de globala obalanser i handeln som vuxit fram mellan gamla industriländer i väst och ekonomiskt snabbväxande länder i öst.
De ekonomisk–politiska ambitionerna i de snabbväxande länderna sträckte sig även utanför EU och siktade in sig på en rad länder i Afrika. Kina visade återigen ett starkt intresse för att investera i utlandet, för att kunna täcka sitt växande behov av energi och mineraler. Olika beräkningar pekade på att Kina satsade omkring 1 miljard US dollar i afrikanska länder under årets första tre kvartal. Kina drev också på för att få i gång ekonomiska frizoner i bland annat Egypten vid Suezkanalen, kopparrika Zambia samt i ytterligare några länder.
För Afrikas del lyfte ekonomin totalt sett för hela kontinenten – trots krigsherrar och våldsamheter i flera länder. Siffror från Världsbanken visade att den sammantagna årliga tillväxten i genomsnitt varit mer än 5 procent under flera år. Trots en period av rekordstark tillväxt för kontinenten såg det ut att bli svårt att nå målet om halvering av fattigdomen till 2015. Fördelningen av förbättrat välstånd var dessutom ojämn. Framgångarna fanns främst i länder söder om Sahara och i länder med råvarutillgångar som olja och metaller. Undantaget var Zimbabwe – ett av de sjutton fattigaste länderna i Afrika – där tillväxten uteblev helt och hållet. Inflationen där var skyhög och noterades till 1 800 procent på ett år.
 |
| DESMOND KWANDE/AFP/SCANPIX |
| Zimbabwes galopperande inflation är den högsta i världen och leder till att nya sedlar och valörer hela tiden måste tryckas upp. Landets centralbank presenterade denna tvåhundratusendollarsedel 1 augusti. |
Oviss väntan
Mot slutet av året blandades optimistiska och pessimistiska åsikter om färdriktningen för världsekonomin. Pessimisterna pekade på att kreditfrossan som börjat med bolånekrisen i USA, riskerade att fördjupas och spridas till andra typer av lån knutna till exempelvis vanliga kreditkort. Fortsatt prisfall på bostäder och svårigheter för byggföretag stod för dörren. Med flera räntesänkningar väntade fortsatt fall för dollarn, högre bensinpriser och dyrare import i USA.
Amerikanska hushåll kunde konstatera att det blivit mindre pengar i plånboken och att det var dags att minska konsumtionen. Liksom vid tidigare kriser i amerikansk ekonomi uppstod på nytt frågan om dollarns roll som världsvaluta höll på att upphöra. Oljeexporterande stater inom OPEC var på väg att tröttna på att vid fortsatt fall av växelkursen prissätta oljan i dollar. Sammantaget ansåg pessimisterna att ”rälsen var utlagd” för en amerikansk recession; en kraftig inbromsning av USA:s ekonomi som förr eller senare skulle dra ned konjunkturen både i Europa och Asien.
På den andra kanten stod optimisterna som avfärdade risken för recession som en överdriven svartsyn. För centralbanker runtom i världen gällde det att pumpa in tillräckligt med pengar i banksystemen för att parera effekterna av kreditfrossan. Amerikanska räntesänkningar skulle bidra till bättre fart i USA:s ekonomi, underlätta för exporten och minska de gigantiska underskotten i handeln med omvärlden. Vad som väntade var bara ett mindre – snart överståndet – hack i konjunkturkurvan och en kvardröjande ovisshet.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2007
Ekonomiåret 2007: Hål på bostadsbubblor
http://www.ne.se/rep/ekonomiåret-2007-hål-på-bostadsbubblor
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
