Christer Hillbom
Det nya året började som det gamla slutade. Amerikanska banker och bolåneföretag rapporterade om nya miljardförluster. Centralbanken, Federal Reserve System, Fed, sänkte i snabba och stora steg styrräntan för att motverka en annalkande finansiell kris. Världsekonomin tappade fart i snabb takt. I USA såg det mörkt ut redan i januari, men snart blev bilden alltmer svart och det blev uppenbart att världen var på väg in i en ekonomisk kris av historiska dimensioner.
Trots upprepade varningssignaler om att en allvarlig bolånekris flammat upp i USA fortsatte många finansministrar och konjunkturexperter runtom i världen att tro på fortsatt goda tider. Under första halvåret ansåg både Internationella valutafonden, IMF, och industriländernas samarbetsorganisation OECD att bolånekrisen var mer eller mindre frikopplad från den övriga ekonomin.
Efter hand sjönk stämningsläget och sakta kom insikten att bolånekrisen inte enbart berörde amerikanska banker och betalningssvaga hushåll som inte klarade av höjda räntekostnader på sina belånade bostäder. I takt med att hundratusenstals amerikanska familjer tvingades överge sina bostäder spreds problemen i allt större ringar. De spreds först i hela det finansiella systemet i USA och därefter i Europa.
TIMOTHY A. CLARY/AFP/SCANPIXI början av året lämnade amerikanska banker i strid ström rapporter om rekordförluster på tiotals miljarder US dollar. Tidningsrubriker basunerade ut varningar om att finansmarknaden var på väg att sugas in ett svart hål. Försök med att räkna ut hur stora förlusterna kunde tänkas bli blev snabbt föråldrade. En första beräkning pekade på 500 miljarder US dollar. I slutet av året var siffran höjd till 1 400 miljarder US dollar.
Under tiden inträffade en rad spektakulära händelser. Flera stora anrika amerikanska investmentbanker gick överstyr. Det började med att Fed tog över ansvaret för nödlidande lån i investmentbanken Bear Stearns medan konkurrenten JPMorgan Chase & Co., JPM, för en billig peng tog över resten av investmentbanken. I mitten av sommaren utlovade USA:s finansminister Henry Paulson statligt stöd till de två största bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac. Konkursrisken ansågs överhängande för dem. Trots löftet fortsatte utförsbacken för de båda instituten innan de räddades genom att staten sköt till 200 miljarder US dollar och tog över 80 % av ägandet. Den finansiella krisen blev akut i mitten av september när den stora investmentbanken Lehman Brothers Holding Inc. stod på ruinens brant.
En finansiell häxkittel
Ett beslut av finansminister Paulson och Fed om att inte rädda Lehman Brothers gick ut som en chockvåg på de finansiella marknaderna, vilka förvandlades till en häxkittel styrd av kaos och rädsla för nya förluster. Bankernas kredithantering gick i baklås – inte bara i USA utan även i Europa och Asien. Aktiebörserna rasade och valutakurserna svängde häftigt upp och ned.
Det blev tydligt att den nu drygt ett år gamla finans- och bolånekrisen hade börjat smitta av sig på tillväxten och konjunkturen i hela världsekonomin. Regeringar, politiska ledare och centralbanker ställdes inför utmaningen att hantera två samtidiga kriser. De skulle dels hindra en kollaps i den finansiella stabiliteten, dels hindra att en tilltagande lågkonjunktur från att utvecklas till en ekonomisk depression av liknande art som den under 1930-talet.
På liknande sätt som vid tidigare kriser handlade det om att fatta beslut som skulle kunna bidra till att återskapa förtroendet hos företag, banker och medborgare. På löpande band presenterades i USA, Kina och Europa riktlinjer till ekonomiska räddningspaket för nödlidande banker och finansföretag. För att hålla uppe farten på hushållens konsumtion och motverka stigande arbetslöshet kom rader av förslag på skattesänkningar, insättningsgarantier och ökade bidrag.
Samtidigt klarnade bilden av de mekanismer och drivkrafter som blåst upp finansbranschens bubbla till ohållbara dimensioner. Kraftiga räntesänkningar efter terrorattacken i New York 2001 hade gjort det extremt billigt för amerikanska hushåll att låna pengar till boende och konsumtion. Ju mer pengar som lånades ut, desto större blev möjligheterna för banker och finansföretag att öka vinsterna.
En stor del av finansbubblan hade dessutom blåsts upp genom att internationellt investeringskapital under en följd av år fått större frihet att snabbt och enkelt flytta mellan länder och världsdelar i jakt på avkastning och förräntning. Hur stark kopplingen var mellan högre vinster och högre risker var i många fall svårt att avgöra inte bara för investerare utan även för stora internationella kreditvärderingsinstitut som Standard & Poor’s och Moody’s. Flera år av global högkonjunktur bidrog också till att frågor om risker kom i skymundan och ersattes av ljusa utsikter om fortsatta vinster.
En gnista i ett kruthus
En bidragande orsak var att amerikanska investmentbanker och försäkringsföretag hade skapat nya typer av finansiella instrument marknadsförda med jargongmässiga bokstavsförkortningar. En vanlig variant var CDO, Collateralised Debt Obligation, som kunde innehålla en blandning av t.ex. bostadsobligationer, företagscertifikat och statsskuldväxlar. En CDO utlovade hög avkastning med låg risk och lockade allt från privatpersoner till stora pensionsfonder. Om en investerare oroades av att risken kanske var för hög så gick det att gardera sig med en CDS, Credit Default Swaps, en sorts försäkring mot att förlora de pengar som investerats i en CDO. Försäkringsbolag som t.ex. American International Group, AIG, som under flera år gjort stora vinster på att sälja försäkringar mot förluster, drabbades nu själva av jättelika förluster.
Till skillnad från vanliga brandförsäkringar med erfarenheter av brandrisker, och därmed en väl avvägd försäkringspremie, saknades erfarenhet av förlustrisken på en CDO. På så sätt förvandlades AIG:s stora vinster till konkursmässiga förluster. På New York-börsen sjönk bolagets aktiekurs med 78 % under en enda dag. AIG ansågs vara alltför stort för att tilllåtas gå i konkurs och räddades ett par dagar efter katastrofen i Lehman Brothers genom ett federalt nödlån på 80 miljarder US dollar.
Kritiken mot hur banker, bolåne- och försäkringsbolag samt investmentbanker hade betett sig var hård och de klassades som överdrivet inriktade på att tjäna maximalt med pengar. Alltsammans var uppbyggt som ett finansiellt kruthus. När betalningssvaga amerikanska hushåll inte klarade av att betala högre räntekostnader blev detta en gnista som utlöste en explosion i hela det finansiella systemet. För att hindra en upprepning i framtiden kom det krav på nya och hårdare regler samt krav på stopp för skyhöga bonuslöner till finansbranschens direktörer.
Osäkerheten om hur finanskrisen skulle tämjas gjorde aktörerna på marknaderna nervösa och känsliga för rykten. Ett besked om att den avgående administrationen under ledning av president George W. Bush, som avsåg att sjösätta en räddningspaket på 700 miljarder US dollar, utlöste glädjerus på aktiebörser runtom i världen. Det utlöste exempelvis kurslyft på ca 10 % i London och Hongkong. Lika snabbt återkom pessimismen när räddningspaketet i en första omgång inte fick godkänt av amerikanska Kongressen. När paketet efter ett antal ändringar klubbades igenom var reaktionen lika sval som om ingenting hade hänt. I stället restes krav på ännu större insatser från statens sida.
Mot åtskilliga centralbanker och regeringar i en rad länder riktades krav på nödkrediter och lån. I september ställde den japanska regeringen och centralbanken upp med stöd på motsvarande 160 miljarder kronor – en siffra som steg till nästan 900 miljarder kronor. Ryssland pumpade in bortåt 200 miljarder kronor i en rad statskontrollerade banker. För euroländernas del beslöt Europeiska centralbanken, ECB, att ge banksystemet nästan 1 000 miljarder kronor i direkta lånemöjligheter.
Dubbla kriser
Samtidigt som finansstormen under hösten nådde orkanstyrka försköts fokus alltmer mot en växande oro över att en snabb och djup försämring av världsekonomin var i antågande. Efter inledande varningar om att tillväxten i USA tappade fart och riskerade att gå mot noll, kom nästa fas som pekade på att landet var på väg in i recession – där tillväxten i stället blev negativ. På samma sätt som med finanskrisen spreds uppgifter om recession med en viss fördröjning över Atlanten till Europa. Storbritannien blev lika hårt ansatt av både finanskris och risk för lågkonjunktur som USA. Stora euroländer som Frankrike och Tyskland var också illa ute.
ECB, som länge haft ögonen riktade mot inflationsrisker på grund av höjda livsmedelpriser och prisökningar på energiråvaror, vände på klacken och deltog i en samordnad räntesänkning tillsammans med centralbankerna i Asien, USA och Europa för att ge världsekonomin en skjuts framåt. Reaktionen var ofta typisk: ett par dagar med optimism på aktiebörserna innan stämningsläget sjönk ned i ett nytt mörker. De häftiga och återkommande svängningarna på börserna – ofta mellan 5 och 10 % upp eller ned från en dag till annan – var i sig tecken på osäkerhet om hur hårt en lågkonjunktur skulle slå mot industriföretagens vinster. Det gällde inte minst bilindustrin.
USA:s tre stora bilföretag Ford Motor Company, General Motors Corporation, GM, och Chrysler-koncernen, som under lång tid plågats av mångmiljardförluster, stod under hösten på randen till konkurs. Liksom för de flesta biltillverkare i Europa och Asien sjönk försäljningen drastiskt i takt med att konjunkturen blev sämre.
För Sverige blev den växande krisen inom bilindustrin inkörsporten till en annalkande lågkonjunktur. Från att i hög grad ha betraktat finanskrisen och den allt sämre konjunkturen i omvärlden på avstånd, kom först en strid ström av prognoser som skrev ned förväntningarna på den svenska tillväxten. Efter hand växte problemen med en allt kärvare lånemarknad och med högre räntor trots att Riksbanken slog till med en rekordstor sänkning av styrräntan. I slutet av året kom siffror som visade att även Sverige hamnat i recession, med krympande ekonomi under två kvartal i rad samt att utförbacken förväntades att fortsätta.
Varsel om uppsägningar kom slag i slag. För den svenska bilindustrin blev krisen akut och i centrum stod personbilstillverkarna Saab och Volvo med sina amerikanska ägare GM och Ford. Regeringen tvingades till att lämna ett stödpaket på 28 miljarder kronor med lånegarantier och undsättningslån. Biljättarna i USA begärde stöd och nödlån på 25 miljarder US dollar av den amerikanska kongressen. Kongressen sade nej, och frågan om stöd eller inte hamnade i händerna på den avgående president Bush.
I väntan på ett beslut pekades bilindustrin ut som ryggraden i USA:s verkstadsindustri. Om stödet uteblev skulle flera tiotusen jobb försvinna. Som motprestation lovade bolagen att banta kostnaderna, rationalisera samt att inom några år åter gå med vinst. För att nå de uppställda målen var både GM och Ford beredda att lägga ned eller att sälja vissa bilmärken. På säljlistan fanns bland annat Fords ägande av Volvo Personvagnar AB och GM:s av Saab Automobile AB. Krav på akut ekonomiskt stöd till den inhemska bilindustrin kom även från länder som Tyskland, Frankrike och Sverige.
I ett försök att mildra den pågående krisen samlades världens 20 största ekonomier, G20, där utöver bl.a. USA, Japan och EU även ingår tillväxtländer som Kina, Indien, Brasilien och Ryssland, till ett hastigt inkallat möte i Washington. Utfallet av mötet beskrevs av en brittisk journalist som en övning i retorik och ”som att spela Hamlet utan att ha med prinsens roll”, vilket syftade på att den viktigaste personen, segraren i det amerikanska presidentvalet Barack Obama, inte deltog.
Tusentals miljarder i stöd
I samma syfte föreslog EU-kommissionen att medlemsländerna tillsammans skulle stimulera sina ekonomier med insatser som sammantaget motsvarade 1,5% av EU:s totala BNP eller motsvarande 1 300 miljarder kronor.
Kina sjösatte i slutet av året ett stort ekonomiskt stimulanspaket motsvarande nästan 590 miljarder US dollar. Landet plågades indirekt av kriserna i USA och Europa. Exporten minskade och ca hälften av Kinas leksakstillverkande företag, ca 3 600, antogs ha gått i konkurs under 2008. Även Kinas textil- och skoindustrier kände av krisen. Tillväxten i ekonomin sjönk tillbaka från sedvanliga 10 % och väntas bli ca 7% under 2009 – den lägsta på många år. Med lägre tillväxt och export gällde det för regimens ledare att öka tillväxten i den inhemska ekonomin, dämpa risken för social oro och ett växande missnöje med stängda fabriker samt den stigande arbetslösheten.
Ett annat tecken på att finanskrisen drabbat Kina var att börsen i Shanghai stundtals föll handlöst samt att den under året sjönk med ca 70 %. Efter möte mellan politiska ledare i Asien och EU förkunnade tidningen China Daily att Kina var fullt upptaget med att begränsa skadorna av den ekonomiska katastrof som svept fram över USA och därefter svept in i avlägsna hörn av Kina. På så vis blev 2008 ett bistert uppvaknande efter den glans som kineserna solat sig i under de olympiska spelen.
En allmän rädsla spreds att flera av världens tillväxtekonomier var på väg att dras in en global lågkonjunktur. I Latinamerika föll både aktiebörser och valutor och senare kom IMF med prognoser som spådde sämre ekonomisk tillväxt. Brasiliens president Luís ”Lula” da Silva klagade över orättvisan i att ”vi fattiga länder som gjort allt för att stabilisera våra ekonomier och få ordning på våra statsfinanser ska riskera att bli offer för USA:s kasinoekonomi”.
Prisfall på råvaror
Ett tydligt tecken på omsvängningen i världsekonomin var att en längre tids utveckling med stigande priser på råvaror bröts. Priset på flera baslivsmedel som majs och vete sjönk. Priset på råolja trotsade till en början den sämre världskonjunkturen och steg först till rekordnivåer på närmare 150 US dollar per fat.
Beskedet att investmentbanken Lehman Brothers var på väg att duka under kom som en dolkstöt och gjorde att även oljemarknaden stupade. Under hösten föll priset månad efter månad. Först till 100 US dollar och därefter till under 50 US dollar fatet – det lägsta priset på flera år. De oljeexporterande staterna inom OPEC höll krismöten och signalerade en neddragning av produktionen för att hejda fortsatt prisfall.
Det snabba konjunkturfallet kom som en överraskning och drog ned även efterfrågan på industrimetaller. Under hösten halverades priset på koppar, och råvaruindustrin höll tillbaka tänkta investeringar. För ett olje- och råvaruexporterande land som Ryssland innebar det ett kraftigt bakslag för ekonomin. Därutöver fick Ryssland känna av en kapitalflykt när utländska investerare efter kriget mellan Georgien och Ryssland drog sig tillbaka.
Tidvis rådde panikstämning på Moskvabörsen. Handeln stoppades gång efter annan när kursfallet var på väg att bli större än 10 % under loppet av några timmar. Arbetslösheten steg och bristen på krediter orsakade problem för många jordbruksföretag eftersom de inte kunde leverera livsmedel till butikerna i städerna. För att minska problemen i det relativt lilla ryska banksystemet utlovade president Dmitrij Medvedev ett stödprogram på motsvarande 74 miljarder US dollar. Flera ryska oligarker fick i egenskap av stora företagsägare även ekonomiskt stöd från staten.
Länder som Ungern, Lettland och Ukraina blev tidigt hårt ansatta av konjunkturnedgången och fick under hösten stödlån från IMF. Det fick även Island, som i flera år levt högt på att en rad av landets banker expanderat kraftigt i Europa. Framgångarna för de isländska bankerna fick ett hastigt slut när finansmarknaden gick i baklås i samband med att investmentbanken Lehman Brothers gick omkull.
Under några dramatiska höstveckor gick en rad isländska banker över styr, förstatligades eller styckades upp. Den svenska Riksbanken tog över Kaupthing Banks verksamhet i Sverige genom att skjuta till en nödkredit på 5 miljarder kronor, medan resten av Kaupthing hamnade i den isländska statens händer. Inflationen steg och värdet på den isländska kronan sjönk kraftigt.
Många isländska hushåll som tagit lån med låg ränta i utländsk valuta för att köpa t.ex. bilar, konstaterade att utlandslånen förvandlades till en mardröm. Landet sjönk ned i en finansiell härdsmälta och ropade efter ekonomisk hjälp från utlandet. Ryssland erbjöd en nödkredit, men efter fördröjning kom undsättningslån från bl.a. de nordiska länderna, Storbritannien samt från IMF.
På kort tid betalade IMF ut lån på bortåt 35 miljarder US dollar till ett antal nödlidande länder. Fondens pengar började ta slut och det kom krav på att både IMF och Världsbanken skulle reformeras samt lämna mer inflytande till länder som Kina, Indien och andra snabbväxande ekonomier.
Oro för deflation
En ihållande oro för stigande inflation, som hängt kvar efter flera år med hög tillväxt i världsekonomin, ersattes innan årets slut av omvänd oro för fallande priser, en deflation. Som botemedel tog flera centralbanker – ibland samordnat – upprepade beslut om kraftiga räntesänkningar. Den svenska Riksbanken som så sent som i september höjde styrräntan för att stävja en stigande inflation sänkte i stället styrräntan före årsskiftet från 4,75 % till 2,75 %.
Med viss förvåning konstaterade många ekonomer att dollarkursen, som under inledningen av krisen försvagats, plötsligt steg kraftigt. Med gigantiska underskott i USA:s utrikeshandel och med växande underskott i den federala budgeten fanns det ingenting som talade för en starkare dollar.
Den förklaring som gavs var att dollarn på nytt fick en roll som reservvaluta för internationella investerare när finanskrisen spred sig utanför USA:s gränser. Risken ökade samtidigt för att snabbfotat investeringskapital lika hastigt kunde fly bort från dollarn och i så fall tvinga ned den amerikanska ekonomin i en hårdlandning. En utveckling som skulle hota att dra ned den globala ekonomin i en ännu djupare lågkonjunktur.
Denna mörka bild fick påspädning strax före årsskiftet i en konjunkturrapport från FN. Enligt FN:s ekonomer fanns en påtaglig risk för att världsekonomin var på väg mot en 1930-talskris.
Risken för en utdragen global recession med krympande ekonomi lurade bakom hörnet. Industriländerna spåddes få en negativ tillväxt på 1,5 % under det kommande året. Bedömingen från FN:s ekonomer var att tillväxten skulle fortsätta i utvecklingsländer men att det inte räckte för att hålla den världsekonomiska tillväxten över nollstrecket. Slutsatsen var att en global recession väntade och i förlängningen att inkomsten räknat per person av världsbefolkningen såg ut att minska i stället för att öka.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2008
Ekonomiåret 2008: Bubblan som sprack
http://www.ne.se/rep/ekonomiåret-2008-bubblan-som-sprack
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
