Christer Hillbom
Efter ett handlöst fall i världsekonomin under vintern och våren kom chockartade siffror som visade att finanskrisen och lågkonjunkturen hade orsakat enorma kostnader, bl.a. i arbetslöshet, förlorad internationell handel och i insatser för att hindra banker från att gå i konkurs.
Statschefer och finansministrar enades om nya stora stöd- och stimulanspaket som oberoende av valuta räknades till flera tusen miljarder. Centralbanker fortsatte med aggressiva räntesänkningar och Internationella valutafonden, IMF, beviljade stora nödlån till de värst drabbade länderna.
Det nya året började knappast oväntat med att Tysklands förbundskansler Angela Merkel tvingades skjuta till kapital för att rädda landets näst största bank, Commerzbank. Därefter chockades den tyska finansvärlden av att den största banken, Deutsche Bank, rapporterade en brakförlust efter en katastrofal utveckling under sista kvartalet 2008.
Den brittiska premiärministern Gordon Brown insåg tidigt att landets banksystem var illa ute. Den brittiska storbanken Royal Bank of Scotland, RBS, blev ett svart hål som slukade skattebetalarnas pengar. Efter kapitaltillskott på motsvarande 500 miljarder kronor ägde staten 70 % av banken. Svenska banker som SEB och Swedbank fick akuta problem med kreditförluster i bl.a. Lettland och tvingades begära nytt kapital från sina aktieägare.
I väntan på presidentbyte i USA samlades en lång rad statschefer, finansministrar och experter till det årliga världsekonomiska toppmötet i Davos. Ett samstämmigt möte konstaterade att världen hamnat i en global finans- och konjunkturkris och att det därför krävdes en samordnad global lösning. I nyhetsrubriker flimrade en ständig ström av uppgifter i stil med ”Världshandeln ner med 15 %”, ”Kina stänger tusentals fabriker” och ”Arbetslösheten i industriländerna på väg mot 12 %”. Prognoser som förutspått en negativ ekonomisk tillväxt på någon enstaka procent kom på skam. Minustal på runt 5 % av bruttonationalprodukten, BNP, var inte ovanliga.
Även i Sverige krympte BNP med ca 5 %. På samma sätt som i omvärlden steg arbetslösheten i landet. Verklighet och prognoser gick hand i hand och i slutet av året var arbetslösheten på väg mot 10 %. En siffra som saknar motsvarighet sedan den svenska krisen under 1990-talet. Länder i Östeuropa och Baltikum visade upp skräcksiffror på mellan –14 % och –18 %. Liknande siffror kom från bl.a. Island där banksystemet brutit samman. Folkliga protester tvingade den isländska regeringen att avgå. Dessutom fick Island nödlån från IMF och EU.
G20-möten
Mot en sådan bakgrund framstod G20 som en trollformel med uppgift att lösa problemen med både finanskrisen och lågkonjunkturen. I G20 ingår världens 20 största ekonomier, bl.a. USA, Japan och EU samt tillväxtländer som Kina, Brasilien, Indien och Ryssland.
Efter ett G20-möte i London i april var dagordningen mot finanskrisen spikad. Stats- och regeringscheferna enades om att tillsammans bidra med 5 000 miljarder US dollar i stimulanser för att komma ur lågkonjunkturen. Det var också viktigt att stärka IMF:s utlåningsförmåga med minst 500 miljarder US dollar till länder i akut kris. På papperet handlade det om mer än en fördubbling. Höjningen var nödvändig eftersom behovet av nödlån vuxit kraftigt.
Bland många politiker och medborgare fanns det en utbredd vrede mot stora bonusutbetalningar till direktörer i de banker som hade räddats från konkurs med hjälp av skattepengar. G20 skickade därför en bannstråle mot alla typer av kostbara bonussystem. Från G20 kom också krav på hårdare kontroll av hedge fonder som ansågs ha medverkat till krisen. Som kronan på verket beslöt mötet i London att inrätta ett råd för finansiell stabilitet med uppgift att utforma internationella regler för banker och finansiella system. G20 enades också om att attackera skatteparadis i länder med undangömt kapital.
Notan för att rädda bankerna och det finansiella systemet från fullständigt sammanbrott var skyhög. Vid en beräkning i slutet av sommaren summerades kostnaden till ca 11 000 miljarder US dollar. Siffran motsvarade nästan 30 gånger Sveriges BNP. Räddningsinsatserna undergrävde statsfinanserna i åtskilliga länder. Inte minst i Storbritannien, där medie företaget BBC räknade ut att kostnaden per skattebetalare motsvarade 350 000 kronor. I USA beräknades underskottet i den federala budgeten till mot - svarande ca 10 000 miljarder kronor. Summan motsvarade 10 % av USA:s BNP.
Finanskrisens tredje våg
Om läget var pressat i de rika industriländerna i Europa samt i USA och Japan, blev verkningarna av finanskrisen och lågkonjunkturen värre för de allra fattigaste länderna i Asien och Afrika. Problemet var trehövdat. Förlusttyngda banker som kämpade för att rädda sina egna skinn drog i stor mängd tillbaka lån från utvecklingsländerna och retirerade till sina hemländer i Europa och USA. I den första vågen av finanskrisen drabbades hushåll och företag i industriländerna.
I en andra våg slog finanskrisen till mot exporten från en rad tillväxtländer – inte minst från Kina – men som ändå hade en egen ekonomisk styrka för att hålla igång sin inhemska ekonomi med egna finanspolitiska stimulanser. En akut brist på pengar uppstod därefter i de mest fattiga länderna, vilka i början av året var på väg mot en humanitär katastrof. Världsbanken och IMF efterlyste omedelbart nödlån på 25 miljarder US dollar. I några länder var det fråga om att få pengar för att kunna importera livsmedel. IMF-chefen Dominique Stauss-Kahn beskrev det som ”den tredje vågen av finanskrisens konsekvenser”.
 |
|
En haitisk pojke bär en matsäck från World Food Program, WFP. |
|
THONY BELIZAIRE/AFP/SCANPIX |
Kris i USA:s bilindustri
I den första vågen av finanskrisen drog hushållen ner på sin konsumtion, i synnerhet av kapitalvaror. Effekten blev tydlig för de amerikanska biljättarna General Motors Corporation, GM, och Chrysler Corporation, vilka redan tidigare befann sig i djup kris och vädjade om statliga nödlån. USA:s president Barack Obama ansåg att GM var en alltför viktig del av amerikansk ekonomi för att tillåtas att gå under. Priset för amerikanska skattebetalare att rädda GM från att gå under slutade på 50 miljarder US dollar.
Lösningen för både GM och Chrysler påminde om lösningen för att rädda nödlidande banker. De mest förlusttyngda delarna samlades i ett förlustbolag för att i ordnade former säljas eller läggas ner. I förlustbolaget fanns Saab Automobile AB med fabrik i Trollhättan. I slutet av året var frågan om det skulle bli en nedläggning eller om det skulle dyka upp en ny köpare av företaget. Detta sedan gruppen kring den svenska sportbilstillverkaren Koenigsegg Automotive AB oväntat drog sig ur affären om köp av Saab. I USA bildades ett nytt GM-bolag i vilket livskraftiga och vinstgivande bilmärken skulle leva vidare. GM övergav dock planerna på att sälja dotterbolaget Opel.
För att hålla försäljningen av nya bilar uppe infördes i USA och i vissa länder i Europa en skrotningspremie på gamla bilar. Trots statliga nödlån och skrotningspremier försvann flera tiotusentals bilarbetarjobb i USA, Europa och Asien.
Ljuspunkter på väg
Just när världen befann sig i ett nattsvart konjunkturmörker kom det tecken på att konjunkturnedgången möjligen börjat att tappa fart.
Prognoser om en vändpunkt under hösten räckte för att investeringskapitalet skulle återvända till börsen. Trots bräcklig ekonomi i Ryssland steg Moskvabörsen under året med över 100 %.
På andra håll i Europa, Asien och Latinamerika noterade börserna plussiffror på 30 till 40 %. Mycket var fortfarande uppbyggt kring förhoppningar om att förlusttyngda bolag åter skulle gå med vinst. Ett extremt exempel på en kurs som rusade var bilföretaget Ford Motor Companys aktie. Den steg med 800 % under året.
De gigantiska finanspolitiska stimulanserna hjälpte till att sätta fart på de ekonomiska hjulen. De goda tiderna på börserna fick hjälp av centralbankernas aggressiva räntesänkningar mot en nollnivå. Låg ränta på banksparande bidrog till att kapital strömmade in på aktiemarknaden. Efter sommaren var de flesta experter och prognosmakare överens om att en återhämtning av världskonjunkturen var på väg. Men steget att återställa den globala ekonomin till den nivå som gällde före krisen var långt. Prognoserna pekade på en långsam och tudelad återhämtning.
Asien med Kina i spetsen klev fram som ett draglok för en återhämtning av världsekonomin. Redan i början av året deklarerade premiärministern Wen Jiabao att regimen tänkte satsa resurser motsvarande ca 1/6 av landets BNP för att få ekonomin att växa med 8 %. Framför allt handlade det om att få kinesiska hushåll att konsumera mer av inhemska varor och därtill om investeringar i kommunikationer och annan infrastruktur. I slutet av året visade statistik att tillväxten var på väg att bli 10 %. Även Europa och USA var på väg mot plussiffror för tillväxten.
Trösten var klen när arbetslösheten fortfarande steg. Lågkonjunkturen visade att det fanns industriföretag som kunde konsten att rationalisera, banta sina kostnader samt att öka sin produktion med färre anställda än tidigare. Vad som väntade var en s.k. jobblös tillväxt.
Skakiga statsfinanser
Högre arbetslöshet och fler hushåll med stora skulder i USA och Europa riskerade därför att bromsa en återhämtning. G20-länderna diskuterade under möten i Pittsburgh, USA, och i Saint Andrews, Skottland, om när det skulle gå att avveckla de ekonomiskt betungande stöd- och stimulanspaken. Att avveckla dem snabbt vore bra för statsfinanserna men skulle samtidigt öka risken för en ny nedgång i världskonjunkturen.
Vad skulle exempelvis hända i Tyskland när de statliga subventionerna på nya bilar upphörde eller den dag när det statliga stödet till de företag som infört korttidsvecka upphörde? G20 ansåg att avvecklingen måste vara någorlunda samordnad för att inte vissa länder skulle åka snålskjuts på andras bekostnad. En följd av alla stimulanser blev att underskotten i statsfinanserna skenade iväg.
Länder med euro som valuta fick allt större problem med att klara EU:s krav i Stablitets- och tillväxtpakten, vilken stipulerar ett högsta tillåtet underskott i de offentliga finanserna på 3 % av BNP. I Tyskland och Frankrike steg underskotten till ca 8 %. Inom EU var Storbritannien mest illa ute med ett minus på 13 %. I flera EU-länder var statsskulden på väg att bli lika stor och i ett par fall större än BNP.
Problemen var ungefär desamma i Japan och USA. Det amerikanska stimulanspaketet kostade den federala budgeten 800 miljarder US dollar, och någon vändning till det bättre fanns inte i sikte. Tiden då amerikanska hushåll och konsumenter kunde ägna sig åt skuldfinansierad konsumtion var över. Utmaningen för USA blev också att minska underskottet i sin utrikeshandel – framför allt i handeln med Kina som genom export byggt upp en gigantisk valutareserv.
US dollarn som stärkts under inledningen av finanskrisen föll tillbaka. En svag dollar kunde gynna exporten och hålla tillbaka importen. Dollarfallet sågs av många experter som en spegling av ett osäkert tillstånd i den amerikanska ekonomin. Amerikanska konsumenter fick mindre pengar i plånboken, bl.a. genom att oljepriset steg från 40 till 75 US dollar per fat. Priset på guld steg till nya rekordnoteringar.
Anklagelser om protektionism
Trots att internationella ekonomiska toppmöten fortsatte att predika om vikten av konkurrens och frihandel, krympte världshandeln med 1/10 jämfört med ett år tidigare. Kina tappade för sin del nästan 1/4 av sin export. Retorik om att motarbeta protektionism och handelshinder överensstämde inte alltid med den faktiska utvecklingen.
Förhoppningar om att nå fram till ett frihandelsavtal för de 153 medlemsländerna i World Trade Organization, WTO, grusades återigen och ersattes av en målsättning om att landa detta stora avtal under 2010. I stället flammade det upp flera handelstvister med ömsesidiga anklagelser om protektionistiska hinder, bl.a. mellan Kina och USA. Under året gällde det t.ex. kycklingkött och stålrör. Bara en vecka innan president Obama var på väg till sitt första besök i Kina införde USA antidumpningstullar på billiga kinesiska bildäck som påstods välla in i USA. Som ett motdrag beslöt Kina att börja undersöka eventuella amerikanska subventioner på bilar som importerades från USA.
I stället för ett nytt WTO-avtal slöts en lång rad regionala, eller till och med bilaterala, handelsavtal som gynnade de inblandade och uteslöt alla utomstående. Avtal slöts mellan bl.a. Sydkorea och EU och omfattade sänkta tullar eller tullfrihet på en rad jordbruksprodukter och industrivaror. Ryssland och Kina slöt avtal om bl.a. naturgas. I Östafrika kom bl.a. Kenya, Tanzania och Uganda överens om att tillåta fri rörlighet av varor och arbetskraft mellan länderna. Liknade överenskommelser gjordes mellan länder i Sydamerika och länder runt Stilla havet.
Kina 60 år
Med ett valutaöverskott på mer än 2 000 miljarder US dollar fortsatte Kina att trots krisen stärka sin ekonomiska ställning i världen. En roll där de åtta största ekonomierna i världen – G8 – brukat sätta upp dagordningen för en önskvärd global ekonomisk utveckling såg nu ut att bli ersatt av länderna inom G20. Tillspetsat såg rollen ibland ut att egentligen spelas av enbart USA och Kina samt att utvecklingen därmed avgjordes av vad de två ekonomiska giganterna kom överens om eller inte kom överens om. Och där Kina i snabb takt var på väg att bli den starkare av de två kontrahenterna.
En bild som illustrerades när Kina med pompa och fyrverkerier firade sitt 60-årsjubileum. Landets ekonomiska framgångar var imponerande. Den brittiska tidningen Economist ställde en fråga om Kinas roll i världen om ytterligare 60 år, men ändrade den till: Var i Kina kommer världen att befinna sig om 60 år?
En antydan till svar kunde finnas i uttrycket ”China going out”. En paroll som kom från den kinesiska partiledningen och som innebar att det i princip var fritt fram för kinesiska företag – privata eller statliga – att efter behov och förmåga satsa på globala investeringar även i stora industriländer i Europa eller i USA och Japan. Denna inriktning blev tydlig vid flera stora företagsaffärer. Exempelvis när den kinesiska biltillverkaren Geely Automobile i slutet av året visade intresse av att bli ny ägare till Volvo Personvagnar AB.
Temaartikel ur Nationalencyklopedins årsbok 2009
Ekonomiåret 2009: Är finanskrisen över?
http://www.ne.se/rep/ekonomiåret-2009-är-finanskrisen-över
Nationalencyklopedin, 2012-05-27
Kopiera källangivelse
